Jag vill gärna avdramatisera den roll som mädchen für alles som jag kommit att spela i det lätt patinerade folklustspel som Svante Nycander i sommar iscensatt om liberalismens ställning på svenska kultursidor.
Nycander åberopar mig som tungt vägande sanningsvittne för sin tes, medan hans ideologiska motståndare – till exempel på Aftonbladet – tilldelat mig rollen som agent i en omfattande högerkonspiration i svenska medier.
I själva verket kommer sig min – mycket blygsamma – roll i dramat av att jag på ett seminarium i våras gjorde en lättsam anmärkning om hur ordet ”liberal” slentrianmässigt används som okvädinsord av vissa svenska kulturskribenter; jag har själv fått det som tillmäle då jag skrivit om den fängslade Dawit Isaak och den mordhotade italienske författaren Roberto Saviano.
Inget att grina över. Anklagelserna har varit så vettlösa att man inte kan ta det som annat än en hedersbetygelse att kallas ”liberal” i dessa kretsar, där ordet av oförklarlig anledning tycks laddat med samma konnotationer som ”rasist” eller ”krigsförbrytare”.
På så sätt påminner denna inhemskt radikala retorik, ironiskt nog, om fantasterna i den ultrakonservativa amerikanska Tea Party-rörelsen, som slänger ordet ”liberal” i ansiktet på alla ömhudade lattedrickare från östkusten som ifrågasätter Irakkriget och tror på alla människors lika rättigheter.
Att Nycanders resonemang om den politiska slagsidan på svenska kultursidor inte längre är aktuellt har redan påpekats av flera skribenter. Förhoppningsvis öppnar hans artikel i gårdagens DN för en – i ordets bättre bemärkelse – fördjupad ideologisk debatt.