Det kan vara inbillning, men jag fick det bestämda intrycket att lampetterna skakade när jag senast besökte Kungliga Operan.
De gamla ljuskällorna må vara ursäktade: de åtta kontrabasarna i Richard Strauss ”Elektra” är blytunga i bottensatsen och de stackars lamporna har ändå hängt där sedan 1898. Men det skorrande ljudet skvallrar samtidigt om grundfrågan: operahuset i Stockholm är föråldrat – det är en oacceptabel arbetsmiljö för personalen och det har för dåliga sceniska och akustiska förutsättningar för publiken.
I samband med att DN Kultur för drygt ett år sedan belyste behovet av ett nytt operahus i Stockholm besökte Kungliga Operans ensemble Oslo och dess nybyggda opera, utformad för att passa både personal och publik. Operachefen Birgitta Svendén var lyrisk: ”Det betyder oerhört mycket för alla våra medarbetare att få komma till det här fantastiska huset. Inte minst för orkester och sångare, akustiken är briljant”, sade hon till Sveriges Radio.
Sedan dess har Kungliga Operan trots allt stärkt sin ställning i det hopplösa gamla huset i Stockholm. Publiken slåss om platserna, man har inhöstat flera konstnärliga framgångar och nu senast flaggat för en modern repertoarpolitik, mindre inriktad på svensk arbetsmarknadslagstiftning än på publikens rätt att se musikdramatik i världsklass – inte minst med alla de svenska operasångare som gör internationell karriär. Birgitta Svendén öppnar också dörren för ett bredare och folkligare genrebegrepp, som även tillåter musikaler vid Gustaf Adolfs torg.
Mot bakgrund av denna framgångsvåg får man ändå säga att Svendéns uttalanden i dagens DN framstår som mer modesta än det anstår henne. Med rätt magstöd skulle operachefen nu kunna väcka visionerna till liv: ett nytt hus, ett nytt namn (utan kungligt prefix) och i förlängningen en helt ny syn på musikdramatiken som konstform.
I stället: en renoverad vinsch. Onekligen lite kraxigt.
Det är ju nu – om någonsin – en Wagnersångerska som Svendén skulle kunna ta i så att Oscar II:s gamla lampetter går i kras en gång för alla.