Några dagar innan Adolf Hitler tog sitt liv i bunkern i Berlin 1945 fick hans älskade hund Blondi valpar. Det finns många vittnesmål om hur den alltmer desperate Hitler tillbringade dagarna kelande med valparna på en bänk i korridoren alldeles intill telefonväxeln, den enda kvarvarande kanalen för hans alltmer världsfrånvända order om att driva Tyskland och dess folk mot den slutgiltiga undergången.
I Gitta Serenys bok om Albert Speer berättar telefonisten Rochus Misch om hur Hitler, när han den 28 april informerades om att också SS-chefen Himmler svikit honom, mottog det slutgiltiga dråpslaget. Han blev vit, nästan askgrå i ansiktet, lutade sig fram med händerna om huvudet. Den lilla hundvalpen som han hade i knäet trillade i golvet.
”Det är konstigt vilka småsaker man minns”, berättar Misch, ”men jag kan fortfarande höra dunsen”.
När slogs Muammar Khaddafi av insikten, mitt i sitt vanvett, om att allt var förlorat? När föll hans valp i golvet?
Frågan är om Gil Scott-Herons klassiska rad ”The revolution will not be televised” någonsin vederlagts med en sådan intensitet som under natten till måndagen, då rebellerna gick in i Tripoli. Revolutionen i realtid gick att följa växelvis på al Jazira och Sky news, där reportern Alex Crawford sände live hela vägen, enligt uppgift via en mac, en bärbar satellittelefon och bilens cigarrettändare. Hennes tumultartade rapport strax efter klockan ett på natten från Gröna torget, där överlyckliga människor bokstavligen sköt sönder den libyska flaggan, kommer att finnas i raden av klassiska korrespondentrapporter från triumfens ögonblick.
al Jazira i sin tur visade hur jublet steg på Frihetstorget i Bhengazi när kanalens egna bilder på storbilds-tv visade hur folket i Tripoli stampade sönder Khaddafis porträtt – en sofistikerad spegeleffekt av det nya mediesamhället. Tyrannen själv bröt in i direktsändningen med sina alltmer förvirrade tirader per telefon, som i en Shakespearepjäs där den detroniserade regenten raglar in på scenen då och då med alltmer osammanhängande monologer: ”Detta ska inte hända! Det får inte hända!”
I tidskriften New Yorkers blogg skriver Andrew Solomon om lögnens tre olika drivkrafter: författaren ljuger för att underhålla, psykopaten för att han inte kan skilja fantasi från verklighet och diktatorn för att utöva sin makt. Khaddafiregimen hade det tveksamma privilegiet att förena dessa tre egenskaper: underhållande, galen och grym.
Därför var den givetvis också så fascinerande, därför är glädjen efter dess fall så unison och kraftfull. Men det är svårt att göra sig kvitt sorgen över allt det blod som flutit i onödan på grund av att ännu en ledares vildsinta galenskap förlängde ett krig som var förlorat från början.
Oavsett Khaddafis vidare öden måste det ha funnits i ett ögonblick av rationell klarsyn också i hans vansinne då han i djupet av sin svarta själ kommit till insikt om att allt är förbi.
Det ögonblicket finns inte på tv, men det är det blodiga dramats verkliga kärna. Det är det som är valpen.