De flesta som vuxit upp i Stockholms södra förorter vet att det finns en fin teater i Högdalen. Eller fanns. I går beslutade kulturnämnden – trots hjärtskärande protester – att halvera stödet till Fria teatern, för att nästa år ta bort det helt.
Att det sammanlagda stödet till kulturverksamhet i Stockholm ökar från 82 till 85 miljoner gör det dock svårt att tillämpa de vanliga kraftuttrycken om ”kulturslakt” och så vidare.
Men det är olyckligt att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som samtidigt driver frågan om ett nytt operahus i Stockholm, inte har vett att rädda Fria teatern. De storslagna visionerna om en dyr prestigebyggnad som en ny opera passar illa ihop med det obstinata karvandet i de kommunala kaffepengar som går till de fria grupperna – allra helst till dem som bedriver sin verksamhet i de mediebeskuggade 50-talsförorterna längs tunnelbanans södra linjer, långt från möjligheterna till samarbete med näringsliv och privata intressen.
Fria teatern har misslyckats med sin ”lokala förankring”, menar Patrik Liljegren, chef för kulturstrategiska avdelningen på Stockholms kulturförvaltning.
Man kan fråga sig vad som i Liljegrens ögon vore ”kulturstrategiskt” mer förankrat för lokalbefolkningen än kvalificerad teater?
Lattjolajban-lekarna i SVT:s ”Minuten”?