Ungefär samtidigt, berättar Sven-Eric Liedman i sin nya debattbok ”Hets! En bok om skolan”, skapades en av världens första läroböcker, den så kallade Rhindpapyrusen. Också det i Egypten. Läsaren utlovades där kunskap om ”alla existerande ting och alla dunkla hemligheter”.

Människorna kring pyramiderna på den tiden avbildades i huvudsak sedda från sidan, endimensionella. På det sättet påminner de också om många av den svenska samhällsdebattens profiler, vilka i veckan bidragit till den allt tydligare tendensen att varje given fråga redan inom ett par timmar polariseras politiskt. Med en moderniserad terminologi skulle man kunna likna systemet vid ett slags intellektuella blinkers: Mario Vargas Llosas Nobelpris? Högern för, vänstern mot! Wikileaks? Vänstern för, högern mot!

Veckans tumultuariska händelser i Egypten är därvidlag inget undantag. Utrustade med sina förinställda ideologiska färdriktningsvisare har rusiga revolutionsromantiker farit ut i välkända slogans om hur ”liberalerna” bär skulden till Mubaraks tyranni och utslungat rop om ”klasskamp i dess renaste form”. Äntligen lite äkta ideologiska kalaspuffar i den svenska filmjölken!

Från motståndarlägret har man med samma deprimerande automatik demoniserat den demokrati som inte ens fötts; oppositionen i Muslimska brödraskapet utmålas som skyldig till att redan nu ha förvandlat Egypten till Iran och uppges i det närmaste stå i begrepp att spränga Keopspyramiden.

I själva verket måste omvälvande folkuppror som det i Egypten betraktas med stor vördnad. De kaotiskt slående våldsvågorna har visat på processens obönhörliga allvar. ”Prata inte om demokrati om ni inte menar det”, skrev dokumentärfilmaren Tarik Saleh i en personlig text i torsdagens DN Kultur. Egyptiernas frihetskamp förtjänar bättre än att bli föremål för den svenska debattens ideologiska kolonisatörer.

Ett sätt att lösgöra sig ur detta intellektuella baklås är – hur världsfrånvänt det än kan låta – att titta på konst. På årets upplaga av Liljevalchs Vårsalong i Stockholm finns ett verk som helt oavsiktligt ger en bakgrund till vad som händer – och kan komma att hända – i Egypten. På en jättelik cirkel av tyg har konstnären Sara Mirzanjanzadeh klistrat fast hundratusentals små paljetter i olika färger. Verket täcker en hel vägg, men den verkliga effekten uppstår när man får veta att de två tygen under paljetterna är chador, det svarta halvcirkelformade plagg som många iranska kvinnor bär (eller tvingas bära) utomhus på allmän plats.

Det är djupt berörande. Inte minst för att det med hantverksmässig konkretion visar hur något kan bli möjligt. Någon har suttit och klistrat fast alla dessa mikroskopiska plastbitar, till synes utan nytta. Men till slut är det färdigt och något väsentligt har blivit till, mångfasetterat och fritt från ideologiska låsningar.

Mirzanjanzadehs verk gnistrar i vintersolen samma vecka som demokratin föds i arabvärlden. De svarta huvuddukarna försvinner under paljetternas reflexer. Man kan i dem se ett hopp om den fria människans möjligheter, bokstavligen talat obegränsade.