Nytt operahus i Stockholm. Bra att tanken väcks till liv. Madeleine Sjöstedt och Christer Nylander väljer Blasieholmen som plats, Martin Nyström förordar Masthamnen. Det finns redan en skiss till ett operahus där, och det skulle kunna öppna för ännu fler möjligheter att utveckla verksamhet och innehåll än Blasieholmsprojektet. Sjöstedt/Nylander tycks fångade av husets yttre – som Sydneyoperan, magnifik som byggnad men usel att sjunga i när den stod klar.

Att finansieringen inte är klar för något av projekten är inget skäl att inte utveckla dem. Man ska se upp för dem som börjar sin planering med att se hur mycket pengar de kan skrapa fram och sedan låter byggnad och verksamhet få den omfattning som medlen möjliggör. Den kloke utgår från det han vill uppnå och söker därefter skaffa medel för det. Jag brukar kalla detta för Delleforsmodellen efter Margareta Dellefors som skapade en storslagen festspelsarena, Dalhalla, i ett nedlagt kalkbrott genom att beskriva vilka föreställningar hon ville framföra i stället för att utgå från den summa pengar – noll kronor – som fanns för genomförandet.

Sjöstedt/Nylanders förslag har en svaghet när de inte gör som Dellefors. Huvudpunkten i deras framställning är att näringslivet ska inbjudas att sponsra. Bakom tanken ligger ett negativt besked från de båda politikerna – tro inte att stat och kommun kan klara ett så stort bygge. Det vore bättre om de drev tanken på ett bygge genom att hävda att de tänker genomföra det. Intresserade sponsorer ska få lust att vara med, inte övertygas om att det bara är de som klarar uppgiften.

Sponsorer satsar på vinnare. Att jakten på sponsorer till kulturevenemang ofta stannar vid en dröm kan till dels förklaras av att de som inbjuder dem inte inser detta. Bara några dagar innan det nya förslaget presenterades på DN Debatt beklagade Sjöstedt i medierna att hon inte lyckats få sponsorer att satsa på kultur i den utsträckning hon inte bara hoppats på utan tydligen också räknat med. Som så många andra hade hon kanske inte funderat över vad det är som lockar sponsorer.

Det är inte främst möjligheten till skatteavdrag som lockar. Så länge sponsorn inte får dra av hela gåvo­beloppet från sin slutskatt utan bara från sin inkomst före skatt måste han betala en hel del själv, och då krävs det att den delen har ett värde för givaren.

Skälet för bidraget är inte heller, vilket många tror, det reklamvärde en sponsorinsats har. Hur många byter bank för att en idrottsarena har ett banknamn? Jag tror att man i stället ska fundera över varför de mecenater som en gång bidrog till det nuvarande operahuset och som Sjöstedt refererar till gjorde det. De donerade därför att de sökte bekräftelse på sin betydelse och ville visa sitt ansvar för gemenskapen. Tänk på att det huset byggdes i en tid då bara en mindre del av folket hade rösträtt. De mecenater som donerade utgjorde ett statsbärande skikt, de var på sitt sätt staten och agerade med den känslan som grund. Och de satsade på sådant som de själva gillade. Till deras heder ska sägas att de därvid vågade tycka om ett och annat som var radikalt och omstritt, men också då var det som samhällsbärare de framträdde. Sponsorsystemets svaghet är dock att det personliga intresset ibland skymmer förmågan att se det nya.

Detta belystes närmast komiskt i en ledare i Svenska Dagbladet häromdagen när Per Gudmundson skriver om en nyutgåva av en Lustans Lakejer-skiva. Den har finansierats av gruppens gamla supportergäng. ”En glimt av framtiden” kallar han utgivningen trots att den ”snarast kan förväntas vara museal redan vid släppfesten”. Medelålders män som försöker hålla sin ungdom kvar är kanske inte de som bäst förnyar kulturen.

Dagens sponsorer ser sig sällan som samhällsbärare, oftare som det offentliga samhällets motparter. De har emellertid liksom mecenaten ett behov av att bli bekräftade, personligen och/eller som representanter för företag, institutioner och organisationer som behöver stärka sina egon. (Också de senare har faktiskt ett slags ego.) Och då satsar de på sådant som roar dem. Den verkställande direktören som gillar hockey satsar på hockeyarenan. Reklamvärdet använder han som argument inför sin styrelse.

Det är dessutom möjligt att vissa sponsorinsatser rentav kan ses som ett slags fringe benefits, dvs en löneförmån. Den verkställande direktören får en summa att spendera på sina privata intressen, vilket kanske kan ge honom eller henne lite extra gnista i ett slitsamt arbete.

När man ska jaga sponsorer till ett nytt operahus borde man därför börja med att kolla i salongen en föreställningskväll – sitter där några operaentusiaster med egna eller eventuellt andras pengar som de skulle kunna lämna som bidrag till ett nybygge? Det vore betydligt bättre än att ge sig ut på idrotts­arenorna och förklara för de företagsledare som sitter där att det är roligare på Operan.