Journalisten Elisabeth Åsbrinks uppmärksammade och Augustnominerade ”Och i Wienerwald står träden kvar” har fått minst en historiker att gå i taket. Ingrid Lomfors, docent i historia vid Göteborgs universitet, angriper Åsbrinks bok i ett inlägg i DN (12/10) med argumentet att historiker är bättre skickade att skildra sanningen än journalister och författare.
Åsbrink anklagas för att inte vara transparent och påstås fiktionalisera Förintelsen. Förintelsen, menar Lomfors, är inte ett ämne för författare och journalister utan för akademiker, ty de sistnämnda är bäst lämpade att närma sig sanningen. Tilläggas bör att Lomfors själv ägnar sig åt att studera just Förintelsen. Elisabeth Åsbrink har alltså gett sig in på Lomfors område, skulle man kunna säga. Misstanken om att Lomfors reaktion delvis handlar om revirtänkande går inte helt att slå ifrån sig.
Åsbrink ger mothugg i en text (13/10) där hon lite syrligt undrar vad akademiker egentligen gör när studenterna gått hem och ljuset släckts i föreläsningssalarna. Det kan jag berätta. Förutom undervisning ägnar sig universitetsanställda lektorer och professorer i allt högre utsträckning åt administration. Vi drunknar i utvärderingar, rapporter, kursplaner och ständigt nya riktlinjer från Högskoleverket. Studenterna utvärderar oss, vi utvärderar dem, läraren utvärderar sin egen insats, utvärderingarna utvärderas, skickas till högre instans, återkommer, korrigeras, utvärderas, fastslås.
Och så vidare. Arbetet som universitetslärare oavsett om man har titel doktor, docent eller professor blir alltmer sisyfosartat. Det tar aldrig slut. Och det är ungefär lika meningsfullt som att rulla den där stenen uppför kullen bara för att släppa ned den igen när man nått krönet, ety högskoleverket med högsta sannolikhet kommit med nya riktlinjer ungefär samtidigt som den universitetsanställde lyckats uppfylla tidigare propåer.
Administration till förbannelse tar alltså alltmer kraft och tid i anspråk. Det är sannolikt en förklaring till mina kollegers bristande närvaro i den offentliga debatten för det är där diskussionen mellan Lomfors och Åsbrink landar: Vem deltar i den offentliga debatten? Med vilken rätt uttalar man sig? Och om akademikerna sviker sitt uppdrag att faktiskt engagera sig i samhällsdebatten och syssla med forskningsinformation, vem ska då göra det?
Forskningsinformation, det som kallas den tredje uppgiften, har ingått i akademikerns uppdrag sedan 1977. 1997 utökades den till att också omfatta samverkan med det omgivande samhället. Trots det syns få akademiker på tidningssidorna och i tv-sofforna. För att de inte efterfrågas? Eller för att de inte vill?
Jag tror att svaret är en olycklig kombination av båda: i ett kulturklimat där det är viktigare att ha koll på samtliga HBO-serier än litterära klassiker är akademikerns sakkunskap inte längre så intressant. Med risk att låta fräck undrar jag om inte den utvecklingen är ett resultat av att exempelvis kulturchefer snarare är publicister än akademiker, hämtade från journalistiken och inte från universiteten.
En bristande respekt för sakprosa och facklitteratur skapar också en viss misslynthet och misstänksamhet hos mig och mina kolleger: en poet utan några som helst universitetsstudier kan utan tvekan ges uppgiften att recensera ett filosofiskt eller etnologiskt verk, bara för att ta ett exempel. Tanken att exempelvis en doktor i etik som jag skulle få recensera en diktsamling är givetvis orimlig. Summan av mitt resonemang är en upplevelse av att fackkunskaper betraktas som mindre nödvändiga än stil och jargong.
Det kan jag förstå. Där brister måhända akademiker ofta, i förmågan att kommunicera till ickeakademiker. Det är, skulle jag tro, ibland ett utslag av ängslighet. Akademikern skolas i att uttrycka sig försiktigt, med förbehåll, objektivt och neutralt. Det är klart att det inte blir några underhållande texter av det. Kanske, tänker jag, borde populärvetenskapligt skrivande vara en obligatorisk del av forskarstudierna?
Den enskilt viktigaste förklaringen till akademikerns bristande deltagande i offentliga samtal och debatter är nog ändå akademins värdering av den tredje uppgiften. Att skriva en vetenskaplig artikel som läses av en handfull individer inom det egna forskningsfältet betraktas som mer meriterande än hundra texter i en dagstidning (som läses av tiotusentals personer). Den tredje uppgiften behandlas styvmoderligt och är först att väljas bort när timmarna inte räcker. Varför anstränga sig när ingen bryr sig?
I akademin är det inte heller fint att synas. Den som alltför flitigt deltar i debatten, nöter tv-soffor och intervjuas i radio betraktas med misstänksamhet. Sånt där är oseriöst, tramsigt och populistiskt.
Jag tror att det är destruktivt att tänka så. Jag menar att akademikerns uppdrag att delta och vara närvarande i det samhälle som betalar hennes lön på universitetet är av oerhörd vikt för att motivera sin egen existens men också för att motverka förenklingar och vulgariteter.