Journalister intresserar sig då och då för svenska författares möjlighet att söka stipendier ur Sveriges författarfond och då skymtar ofta inställningen att det ligger någonting oförtjänt och orättvist i detta. När DN nu kartlägger fondens verksamhet, och samtidigt roar sig med att avslöja olyckliga författares katastrofala ekonomi, saknas några viktiga fakta.
Systemet med statlig biblioteksersättning åt författare skapades 1954 därför att man ville genomföra en kulturpolitisk åtgärd i syfte att kompensera författare för minskad försäljning i bokhandeln. I år 71 öre per boklån. Staten tillhandahåller böcker på biblioteken för gratis utlåning. Alltså är det en rimlig och rättvis ordning att författare får ersättning för att de erbjuder allmänheten denna möjlighet. Det är dessa pengar Författarfonden delar ut.
Beloppen kan synas stora. Men från den garanterade författarpenningen, och från den direkta biblioteksersättningen, avgår cirka 60 procent i skatt eftersom vi alla är F-skattare. Visst är garantin ett viktigt bidrag till en för flertalet författare usel inkomst, men inte kan man leva på den.
Bedrövligt är det när DN antyder att fondens medarbetare är sysslolösa och fördriver arbetstiden med allmän läsning. Statliga myndigheter ska granskas, visst, men förtal av enskilda anställda är faktiskt bara tarvligt.