Under de senaste årtiondena har vi fått bevittna en omvälvning utan motstycke i historien. Massfattigdomen har så gott som utrotats i delar av världen som tidigare varit synonyma med svält och misär. Asien med sin ekonomiska motor Kina är förstås det tydligaste exemplet, men även Latinamerika har i dag till största delen tämligen välskötta ekonomier som gör det möjligt för majoriteten medborgare att äta sig mätta och leva ett någorlunda anständigt liv. Därmed inte sagt att alla problem är lösta, men trenden är ändå tydlig.
Afrika förblir dock ett sorgebarn och när debattörer i dag talar om bistånd och utveckling så är det huvudsakligen den kontinenten det handlar om. Den mest initierade diskussionen förs av amerikanska ekonomer, många av dem med erfarenhet av arbete inom Världsbanken. Detta i sig väcker frågor. Varför hörs så få afrikanska röster i debatten om Afrikas problem? Och varför är det nästan bara ekonomer som uttalar sig? Var finns statsvetarnas analyser och antropologernas förklaringar? Nigerianen Said Adebayo Adedeji, tidigare generalsekreterare för FN:s ekonomiska kommission för Afrika, sa redan för flera år sedan: "Folk kommer aldrig att begripa krisen i Afrika så länge de fortsätter att tro att den handlar om ekonomi. Det vi ser i Afrika är först och främst en politisk kris, om än med förödande ekonomiska konsekvenser."
De senaste åren har tonläget i debatten skärpts. Man kan tydligt avläsa i den litteratur som publiceras att ställningarna polariseras, kampen hårdnar om vem som har rätt när det gäller orsakerna till Afrikas misär. Detta hänger samman med FN:s lansering av millenniemålen, konkreta mål för utveckling som ska uppnås till 2015. Millenniemålens konstruktörer anger att det krävs väldiga mängder biståndspengar för att häva fattigdomen. De ekonomer som nu publicerar böcker om utvecklingsstrategier tycks vara antingen för eller emot det receptet.
Vad är bäst? "Aid or Trade?" Bistånd eller handel? Mycket av polemiken handlar om detta. I sin kritik av bistånd som mirakelkur mot fattigdom tonar många ekonomer ned ekonomismen. Som Robert Calderisi, en av de här omnämnda författarna skriver: "Det enklaste sättet att förklara Afrikas problem är frånvaron av gott styrelseskick." En konsekvens av detta är att ekonomiskt bistånd blir meningslöst, om det ska hanteras av mottagare i form av odugliga regeringar.
Ekonomiprofessorn Paul Collier, tidigare forskningschef på Världsbanken konstaterar i sin bok "The Bottom Billion" att världen har upplevt en rockad. För 40 år sedan var en femtedel av jordens befolkning rik, medan fyra femtedelar var fattiga. I dag har vi det omvända förhållandet. Collier talar om "bottenmiljarden", den miljard människor som fortfarande lever i det som definieras som absolut fattigdom. De har mindre än motsvarande en dollar om dagen att leva på. De allra flesta i bottenmiljarden bor i Afrika.
Collier målar upp en mycket dyster bild. Ledarna för de allra fattigaste länderna betecknar han som psykopater, skurkar och i några undantagsfall modiga människor som faktiskt försöker göra ett hederligt jobb. Men skurkarna överväger. Regeringarna i de länder där den fattigaste miljarden bor - alltså primärt Afrika söder om Sahara - är enligt Collier ofta bara fasader. Det är, skriver han, som om dess ledare läser ur ett manus. De sitter med vid internationella förhandlingar men har inget att förhandla om. När deras länder faller sönder, upplöses i kaos, fortsätter de att föra sig som om de hade ett mandat, ett uppdrag. Därför, skriver Collier, ska vi inte förvänta oss att bottenmiljardens regeringar ska gå samman för att skapa en fungerande agenda. Lösningen måste komma från annat håll. Men, från vilket håll då?
Collier underkänner till allra största del
den traditionella utvecklingshjälpen. Den är ineffektiv, slösaktig och tjänar mest till att stötta korrumperade regeringar som för allas bästa borde sopas bort snarast. I stället för att bidra till fattigdomsreducering får biståndet ofta andra effekter. Collier gör bland annat uppskattningen att 40 procent av Afrikas militärutgifter finansieras med biståndspengar. Biståndet är inte inriktat på de mest behövande, Collier påpekar att Världsbanken har kontor i alla afrikanska medelinkomstländer men inte en enda representant stationerad i den utfattiga Centralafrikanska republiken. Vi kan inte förvänta oss att biståndsindustrin ska skifta fokus frivilligt, menar han.
Ekonomisk tillväxt är ingen mirakelkur för fattiga länder, skriver Collier, men frånvaro av tillväxt innebär en säker död. Han varnar dock för att det kan vara för sent. Många av de länder som är hem för bottenmiljarden kanske aldrig har en chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?
Om Collier är en pessimistisk pragmatiker så är ekonomiprofessorn Jeffrey Sachs den store optimisten. I sin bok "The End of Poverty" med förord av popstjärnan Bono excellerar han i glada ekonomiska förutsägelser. Ingenting är omöjligt för Sachs. Han är en av hjärnorna bakom millenniemålen, rådgivare åt FN:s generalsekreterare och ett slags biståndsbranschens omslagspojke. Hans bok är full av resonemang om hur målinriktade investeringar ska göra det möjligt för fattiga hushåll i Afrika att skapa ett överskott och därmed häva sig ur fattigdomen. Han skriver om mänskligt kapital och affärskapital, de lokala ekonomierna ska kickstarta, tillväxten ska bli självgenererande och fattigdomsfällan ska lirkas upp. Om vi bara ökar vårt bistånd med så och så mycket.
Sachs tycks se Afrikas fattiga som en gigantisk grupp frustrerade entreprenörer som väntar otåligt på att en finansiär ska släppa till lite av sitt kapital, så att de äntligen kan börja göra business. Han vill uppfinna hjulet på nytt, men allt han förespråkar har redan prövats och aldrig lyckats. Det finns en stark kulturrelativistisk tendens i hans synsätt och han väljer ofta att bortse från fakta som kan motsäga hans prognoser om hur fattigdomen ska besegras. Och ibland förefaller han rent av okunnig.
Sachs berättar exempelvis om sitt möte med Etiopiens premiärminister Meles Zenawi. Han beskriver honom som kraftfull och insiktsfull, och när Meles olyckligt slår ut med händerna och säger att Etiopien dessvärre saknar pengar till sjukvård så rusar Sachs hem till USA, drar fram en av cheferna för Internationella valutafonden (IMF) och säger: "Jag vill att IMF ska stödja en kraftig ökning av de offentliga utgifterna i Etiopien." Sachs beskriver sin förtvivlan när svaret blir att det inte finns pengar till det.
Är Sachs helt ovetande om att Etiopien under ledning av Meles Zenawi spenderade motsvarande 25 miljarder svenska kronor på ett fruktlöst krig mot Eritrea för tio år sedan? Pengar som givetvis till stor del kom från bistånd. Eller bryr sig Sachs inte om det? Är afrikanska regeringars oförmåga att hantera en budget ointressant för biståndsivraren Sachs? Robert Calderisi, tidigare Världsbankens talesman för Afrika, refererar i sin bok "The Trouble with Africa" till ett samtal mellan författaren Paul Theroux och en statsvetare i Malawi. Statsvetaren sa: "Tyrannerna älskar bistånd. Det hjälper dem att behålla makten och det bidrar till underutveckling." Theroux frågade: "Hur skulle det bli om alla biståndsgivare bara gav sig av?" "Det skulle kanske hjälpa", blev svaret.
Den mest artikulerade biståndskritikern bland de amerikanska toppekonomerna är William Easterly. Även han har arbetat länge inom Världsbanken. I sin bok "The White Man's Burden" beskriver han den globala fattigdomens dubbla tragedier. Den första tragedin är att en miljard människor fortfarande lever i djup fattigdom, plågas av lättbotade sjukdomar och dör i förtid. Den andra tragedin är att västvärlden i 50 års tid har spenderat motsvarande 15 triljoner kronor, alltså femtontusen miljarder kronor på bistånd, med så magert resultat.
En av förklaringarna till att positiva resultat har uteblivit i Afrika är, enligt Easterly, att biståndet gynnar inkompetenta och korrumperade regeringar i mottagarländerna. Han skriver om oljeförbannelsen, hur förekomsten av olja i ett fattigt land gynnar framväxten av korruption. Oljepengar är lätta att distribuera inom en liten krets styrande, och framväxten av demokrati i ett oljeland kommer ofrånkomligen att leda till en mer rättvis fördelning av oljepengarna. Därför bromsar de styrande i det längsta demokratiframväxten. Samma sak med biståndet. Biståndsförbannelsen är ett faktum, där stora mängder bistånd kommer in i ett lands budget gynnas korruption och maktmissbruk. Summan av detta är att biståndsgivare aktivt motarbetar framväxten av demokrati. "Att stödja en sittande regering med pengar är oundvikligen en politisk handling", konstaterar Easterly.
I Sverige förekommer ingen egentlig debatt om biståndets innehåll, det enda som diskuteras från tid till annan är den så kallade biståndsnivån. Ska vi sätta av 0,8 eller kanske 1 procent av vår bruttonationalinkomst till bistånd? Alla de här nämnda ekonomerna, även Jeffrey Sachs, är djupt kritiska till detta synsätt. Bistånd är ju en input, inte en output, menar William Easterly.
Biståndskritikerna måste övertyga allmänheten och politikerna i de rika länderna om att inte belöna biståndsorgan för hur mycket pengar som satsas; det som räknas är resultat, skriver han.
Den dag biståndsorganisationerna beläggs med krav på att man ska kunna visa upp konkreta resultat av sina satsningar, då kan det kanske börja hända saker. Eller också läggs verksamheten ned.