Judarnas öde drabbar nu muslimerna.
Nathan Shachar (DN 6/5) skriver att likheterna mellan angreppen mot muslimer i dag och mot judar under 1930-talet är "triviala". Det mest intressanta i hans artikel är just detta ord.
Trivialitet är oftast ett signifikativt kännetecken på politisk brutalitet.
Trivial för vem? Säkert för Shachar, men inte för dem som misshandlas, hotas, förnedras och berövas sina medborgerliga rättigheter på grund av sin religion. I samma anda som Oriana Fallaci i Italien eller Mark Steyn i Kanada underblåser Shachar en anti-muslimsk kampanj.
I denna kampanj betecknas muslimer som en oidentifierbar massa som självmant har segregerat sig och inte gör annat än ägnar sig åt sharialagen. Majoriteten av denna grupp brottas varje dag för att få ett jobb, hitta en bostad och för att bestrida den bild av dem som råder i det svenska samhället.
För att bevisa skillnaderna mellan dagens hat mot muslimer och den judiska erfarenheten på 1930-talet pekar Shachar på att det inte fanns några judiska "terrordåd" eller "internationella ledsamheter" som kunde elda upp judehatet. Alltså förtjänar muslimer att trakasseras för att en imam i en källare (som kallas moské) i utkanten av Oslo eller en annan figur i Tora Bora-grottan i Afghanistan uttrycker idiotisk propaganda.
Likheter som är "triviala" för Shachar är för mig - sekulär, välutbildad och svensktalande med jobb och svenska vänner - fasansfullt konkreta upplevelser.
En av de triviala likheterna är hur "kriget mot terrorismen" i dag kan försätta muslimska svenskar i ett tillstånd av "kvasimedborgarskap". Deras medborgerliga rättigheter förnekas, ifrågasätts eller begränsas. Shachar menar att det var den tyska staten som utförde angreppet mot judar, till skillnad från i dag.
Men angreppen mot muslimer i Irak, i Afghanistan, på Guantánamo och i Abu Ghraib utförs av stater. Det lokala angreppet mot en somalisk kvinna som får slöjan avsliten på öppen gata i Stockholm är bara en länk i det globala muslimhatets kedja. Många muslimer diskrimineras vid gränskontrollerna, på arbetsmarknaden, i rättssystemet, inom hälsovården eller på krogen. Allt detta sker medan staten ser på.
Detta är en likhet mellan nu och då. Jag känner igen mig i dem som betecknades som "antinationella" i Belgien 1922, 'ovärdiga medborgare' i Italien 1926 och judar i 1930-talets Tyskland. Varje gång en muslim fråntas sina politiska rättigheter och nedbringas till, i Giorgio Agambens ord, "det nakna livet", återupplivas minnet av judarnas situation.
Likheterna må vara triviala men är ändå brutala. Redan 1943 förutsåg Hannah Arendt i essän "We Refugees" hur andra grupper skulle drabbas av samma öde som judarna i Europa; att landsförvisas och ställas utanför lagen. I dag är Arendts ord ännu aktuella - fast för andra grupper.
"Triviala likheter" påminner mig om ett brev jag fick av John Ausonius, känd som Lasermannen. Han skickade detta brev åtta år efter natten han sköt mig. En kula hade genomborrat min högerkind, gjort en spricka i käkbenet, träffat mina tänder, splittrats i min mun, och förstört nerverna i högra sidan av ansiktet för gott. I brevet från fängelset skrev han att "det inte var personligt". Han dödade en och skadade tio andra personer till för livet bara för att "kritisera den svenska invandringspolitiken".
Trivialitet kan man också kalla det.