Eller så här: grundutbildningen för opera- och balettutövare tar ungefär tio år och lika mycket till krävs för att nå det ultimata. De flesta som börjar den resan når aldrig målet. Och av de som gör det krävs arbetslivet ut att dagligen återgå till ruta ett: do, re mi och första, andra, tredje position. Resultatet blir en eletistisk konstutövning bortom rim och reson, kan man tycka.

Dessutom: En opera- och balettföreställning håller sig i normalfall högst ett halvår, repriseras något spelår senare och försvinner sedan för gott. Utöver fasta kostnader har den då kostat mellan en och tre miljoner, setts live av högst 25000 personer i samma stad och då har varje biljett sponsrats med 2000 kronor av skattebetalarna. Det här går väl inte att försvara?

Det finns andra synsätt och gamle Bertolt Brecht har bidragit med ett: Konst är lyx, men det är för lyxen vi lever.

Eller så här: Operakonsten räknar sina anor till början av 1600-talet och baletten har minst 300 år på nacken. Tänker vi i stället musik och dans öppnar sig tidschaktet. Det handlar då om konstformer med rötter i människans till-blivelse. Här bleknar det kortsiktiga nyttoperspektivet och krämarmentaliteten.

Alla, också Bengt Göransson tycks se det som självklart att det privata näringslivet ska stå för kulorna. Men varför ser Operan ut som staplade cigarrlådor? En avkomma från de herrarnas rökrum i den övre borgarklassen som då betalade? Nej tack.

I Oslo stod staten för notan; Land skall med Lust byggas. Människan behöver, precis som laxen, sina lekplatser. Scenkonst är exklusiv i den meningen att den bara kan upplevas människa till människa, på ett givet ställe och av ett begränsat antal.

Därför måste vi gemensamt skydda och stärka de platser som finns kvar för levande scenkonst. Och som inte får, inte kan, ersättas av diverse elektronisk återgivning. Gärna storbildsskärmar, men vad vore naturdokumentären utan de vilda djuren? Det handlar om en kulturell, nationell, ja, civilisatorisk angelägenhet. Inte som i många andra nu pågående sammanhang, ännu ett tilfälle att sälja ut gemensamma tillgångar.

Ett nytt Opera- och baletthus, med siktet mot nutiden och lodet i forntiden, kan aldrig befrias ur rökrummet om det privata näringslivet står fadder! Huset ska inte ligga i stadens periferi eller i en trafikkarusell. Det elitära och exklusiva måste eftersträva tillgänglighet och identifikation - vårt Opera- och baletthus. Inte kopplas till begrepp som landmärke eller sponsorobjekt.

Mitt förslag är att bygga ut nuvarande hus. Låt det sträcka sig ned till Strömmen med foajen hängande över vattnet. Använd fullt ut den höjd som bara taknocken når upp till. Behåll den gamla scenen som urcell bredvid en större, utan att kräva överdrivet åskådarantal. Låt fasaden bli kvar som kärleksfullt minne i dialog med nybygget. Den rätt begränsade trafik, som nu skiljer huset från vågorna, kan omdirigeras eller ledas genom huset.

Och alla andra, inklusive de fria grupperna? Inte låter vi cykelvägarna förfalla för att vi drar en ny järnväg.

Glöm sen inte att vända på hjältekonungen så att han äntligen pekar åt rätt håll!