Författaren Carina Rydberg ger sig in i debatten om pseudonymen Lars Keplers bok "Hypnotisören". Hon ser det professionella författarparet Ahndoril som underkastade sig marknadskrafterna - och till hennes glädje lyckades.
Jag hade sedan länge hört talas om romanen ”Hypnotisören” av pseudonymen Lars Kepler och uppmärksammat att den var en storsäljare. Jag läste ett utdrag ur boken – publicerat på Adlibris – och tyckte att det här var väl ännu en svensk deckare – om än lite bättre skriven.
Så kommer avslöjandet om att det är författarna Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril som ligger bakom verket ifråga, som för övrigt redan är sålt till mer än 20 länder.
Svenska deckare har länge varit en finansiell framgång. Författare som Jan Guillou, Henning Mankell, Liza Marklund och Camilla Läckberg har sedan lång tid tillbaka varit internationella storsäljare.
Ingen förfasar sig över detta. Men när det avslöjas att det är paret Ahndoril som ligger bakom ”Hypnotisören”, så blir stämningen genast upprörd. Och det hjälper inte att makarna Ahndoril berättar att de lämnat in manuset anonymt – det vill säga under det helt okända namnet Lars Kepler.
De och förlaget i fråga beskylls genast för att vara krämare – Bonniers förlag till och med för att ägna sig åt svindleri, eftersom förlaget påstås ha ägnat sig åt falsk ryktesspridning vad gäller upphovsmannaskapet till ”Hypnotisören”.
Jag lyssnar till paret Ahndoril i P 1. De har båda två var sin roman som snart kommer att ges ut på Bonniers. ”Hypnotisören” är däremot deras gemensamma projekt. Den är helt annorlunda än allt annat de skriver.
Man kan närmast jämföra den med Joyce Carol Oates pseudonym Rosamond Smith – Oates alter ego som deckarförfattare.
Oates val att ge ut några av sina romaner under pseudonym blev ingen skandal. När däremot paret Ahndoril gör samma sak, höjs röster (läs exempelvis Guillou Aftonbladet 16/8) som anklagar författare/förlag för cynism och hänsynslös kommersialism.
Det är ett hyckleri utan motstycke.
Men det bevisar något jag alltid misstänkt: Alla verkligt begåvade, professionella författare som i vanliga fall inte tjänar pengar, kan göra det – bara de underkastar sig marknadskrafterna – det vill säga skriver de sortens romaner som de vet säljer.
Utan att ha talat med paret Ahndoril om detta, så misstänker jag att det var just det de gjorde. De bevisade för alla landets skitförfattare att de minsann kunde skriva en sådan här bok. Och sälja den. Och varför gjorde de så?
Bara för att det var kul.
Bara för att se om det funkade.
Det funkade. Till mångas förtret.
Men till min lycka.