När den verkliga omfattningen av Anders Behring Breiviks amoklöpning med sprängmedel och gevär gick upp för mig fick jag en déjà vu till en decemberdag nästan 20 år tidigare, under kriget på Balkan.
Jag befann mig i ett kapell utanför den kroatiska landsortsstaden Podrovska Slatina. Framför mig på golvet låg liken av 34 äldre människor. De hade dödats några dagar tidigare, när serbiska trupper lämnade en liten by, Vocin, som de hållit under tre månader. De dödas enda förbrytelse var att de hade stått i vägen för den farliga fiktion som kallas etnisk renhet. De var kroater. Enligt deras bödlar borde de ha varit serber. Därför kunde de utrotas, suddas ut, korrigeras ungefär som om de varit grammatiska fel i en skoluppsats som nu med ett suddgummi avlägsnades från det papper de hade förorenat med sin närvaro.
Det var ett balkanskt Utøya, begånget av upphetsade unga män med ett desperat behov av att bekräfta vilka de var, och i sin etniska bakgrund som serber hade de funnit det på en gång enklaste och mest dödsbringande svaret av alla.
Den gången var jag inte klar över att det jag såg bara var början. Senare skulle det följa ett tusental Utøya. De etniska utrensningarna på Balkan nådde sin blodiga kulmen några julidagar 1995, när 8.000 män och pojkar från den bosniska staden Srebrenica fördes ut i de kringliggande skogarna och sköts. Den sista större gruppen mördades den 22 juli, samma datum som Breivik utförde sin massaker.
8.000 mördade. Det är över hundra Utøya. Var finner man hundra Anders Breivikar? Tio tusen? Var kom de ifrån? Hade de allihop suttit instängda på var sitt pojkrum och bara väntat på den signal som gav dem grönt ljus för sina sjuka fantasier? Vad fick alla dessa balkanska Breivikar att vända huvudet i samma riktning och i en koordinerad rörelse krama sin avtryckare?
Det finns bara ett möjligt svar. De var inte galna, dessa tiotusentals unga mördare. De var sanktionerade av en livssyn, ett nationalistiskt raseri som sa dem att de inte kunde leva tillsammans med några som var etniskt, kulturellt eller religiöst olika dem själva, och att de oöverkomliga skillnader som fanns mellan dem och de andra rättfärdigade varje övergrepp, inräknat det slutgiltiga, som är mord. De hade lärt sig att se på sina medmänniskor som omänniskor som det var legalt och till och med heroiskt att ta livet av.
Om Breivik bara är en galning behöver vi inte ställa några frågor om samhälle eller gemenskap. Då förblir han ett svart, ogenomträngligt hål i vårt kollektiva minne. Så vem är han? Det är inte fel men ändå alltför förenklat att bara säga att han är en extrem upplaga av den nya höger som dessa år växer fram i Europa, eller att han på sitt eget ohyggliga vis inkarnerar den civilisationernas kamp som stridslystna intellektuella i vår tid gjort till ersättare för det kalla kriget.
Breivik anser om sig själv att han representerar en ursprunglig och etniskt ren norskhet, och det var den han kämpade för att bevara. Men i verkligheten är han själv lika kulturellt blandad och sammansatt som dem han skjuter mot, och det är kanske därför han skjuter. Han vill överrösta den tvivlets viskande röst som plågar honom med insikten att den renhet han så desperat försöker förkroppsliga är en illusion.
Nej, han är inte ett eko ur det förflutna. Breivik är en modern människa, utsatt och hudlös inför tidens många olösliga motsättningar, och det är denna hudlösa utsatthet han förhärdar sig mot med sin tålmodigt inövade avtrubbning och sin konstgjorda, frammasserade mordiskhet. Det är inte kampen mellan civilisationerna Breivik förkroppsligar. Det är kampen mot mötet mellan civilisationerna.
Breivik presenterar sig som norsk nationalist, men det är inte något i hans 1 500 sidor långa manifest som tyder på att han läst några av de klassiker, från Snorre Sturlassons saga om Olav den helige till Knut Hamsun, som han åberopar i rätten. Han kallar sig kristen men är ur stånd att frambringa bevis för sin tro med ett enda Bibelcitat. Han åberopar en omfattande historisk insikt, men hans källmaterial består inte av annat än de esoteriska stycken av pseudovetande på internet som han klippt samman till en hatisk världsåskådning. Han refererar till Tempelriddarna när han ska redogöra för sin egen inspiration och bakgrund, men hans fascination inför medeltidens hemliga ordnar går inte att skilja från den bästsäljarindustri som började med Dan Browns ”Da Vinci-koden”.
Hans viktigaste andliga föda under de formande år då han får sina uppenbarelser och förbereder sina förfärliga dåd är inget annat än samma popkultur som varje tonåring omger sig med, och det är det han är i sin självvalda ensamhet på pojkrummet hemma hos mamma: en man kring de trettio som inte förmår lämna sin pubertet.
Varje tonåring kan känna sig hemma i Breiviks apokalyptiska värld. Samma halvsmälta vetande, samma blandning av övertro och konspirationsteorier, samma gotiskt inspirerade tankegångar utgör ersättningen för verklig bildning även i huvudet på miljoner tonåringar, och liksom dessa tonåringar som är mer barn av cyberrymden än av någon utbildningsinstitution nyttjar denna självutnämnda norska nationalist engelskan som sitt verkliga modersmål när han över 1 500 sidor ska redogöra för sina motiv till att mörda skuldfritt i Norges namn.
Nej, Breivik är inte nationalist utan internationalist. Han hör inte hemma i Norge. Han är en hemlös i den cyberrymd som befinner sig på en gång överallt och ingenstans. Han är inte en vuxen man på 33 i krig utan en tonåring i många uniformer i en karneval av död, och uniformerna är alla lika hemmasydda som Spindelmannens dräkt. Han är inte en gengångare ur det förflutna utan en sinnebild för den popkultur vi alla lever mitt i, inte en återuppväckt nazist utan en superskurk från Gotham City, närmare Jokern eller Pingvinen än Hitler.
Breiviks träningsläger låg i tonårsrummet där han med joystick i handen framför playstationspelet ”Call of duty” tränade sig i okänslighet inför de offer han med stigande precision sköt ner, först på skärmen, sedan bortom den. Att följa Breiviks resa fram mot den 22 juli är en vandring genom de mörkaste regionerna i vår kulturs fantasivärld, där miljoner tonåringar färdas varenda dag. Skillnaden mellan dem och honom är bara att de färdas med ironisk distans medan Breivik gick där oskyddad. På dödligt allvar förväxlar han cyberrymden med verkligheten och upptäcker inte att han till sist företar sig den mest gränsöverskridande av alla handlingar en modern människa kan ta sig för när han från cyberrymden beger sig IRL, in real life.
Sådan är Anders Behring Breivik: en vuxen man ur stånd att leva en vuxen mans liv, boende hemma hos sin mamma, regredierande och vegeterande på sitt pojkrum, allt medan han bygger sina bomber och tränar på sin massaker. Gör detta liv honom mer lämplig för en psykiatrisk diagnos än en dom som kriminell?
Breiviks far var frånvarande, heter det i försöket till diagnos. Men den frånvarande fadern är ingen psykologisk diagnos. Det är ett kulturellt tillstånd i ett samhälle där livsomständigheterna skiftar så snabbt att fädernas samlade livserfarenheter har ogiltiggjorts redan innan de förts vidare. I ett förtvivlat försök att bevisa att sonen inte är ond utan galen beskriver hans mor i rätten hans märkligt labila uppträdande gentemot henne: ömsom kall och otillgänglig, ömsom fysiskt överväldigande i sin ömhet. Ett säreget uppträdande för en vuxen man, visst, men inte för den tonåring Breivik förblivit.
Paranoid löd diagnosen från den första gruppen av psykiatrer: Breivik tror att hans telefon avlyssnas, han ser civilklädda poliser överallt. Skulle det vara paranoia? Är det inte snarare den instinktiva, ja närmast professionella uppmärksamheten hos den som förbereder det största terrorattentatet i Norges historia?
Otillräknelig – och därför kräver han mänskligt överseende? Det var så åklagaren pläderade under rättegångens sista dag. Bara ett samhälle som har förlorat sitt historiska minne och låtit sig mänskligt förblindas av sin egen trygghetssträvan kan döma så. Galenskap är verklighetsförnekelse. Men att diagnostisera Breivik som galen är också en form av verklighetsflykt.
Breivik är mycket riktigt inte en människa som alla andra. Vi kan gott kalla honom en undantagsmänniska. Men undantagsmänniskor har spelat en större roll i historien än vi gärna vill tänka på. Ensamhet, även den djupaste, är inte alltid galenskap. Många gånger har mordiska sällskap kristalliserat sig kring tankegångar som Breiviks. Han är en fiende till varje civilisation, men även förbrytare kan vinna anhängare och det gör inte deras mordiska mål mer demokratiska. Från den fängelsemur som bör omge Breivik för resten av hans liv utgår också ett moraliskt budskap: du hör inte hemma bland oss.
Ett samhälle som dömer Breivik till sinnessjukhus handlar utifrån en missförstådd humanism. Dess immunförsvar är försvagat och det är inte längre i stånd att känna igen sina fiender.
Det är en sak vi aldrig får glömma när vi minns den 22 juli. Breivik var inte bara en samvetslös massmördare. Det var också det bästa i oss han försökte slå ihjäl, och han kunde göra det med en så mordisk precision bara för att han representerade det värsta i oss, inte den galnes förvirring utan den ondes målinriktning.
Det var ett varningsskott Anders Behring Breivik avfyrade på Utøya.
Hörde vi det?
Det är en fråga som avgörs när domen faller.