Det är något kallt i svenskars förhållande till Italien. Åtminstone när det gäller litteratur. ”Den enda italienska bok jag kunde hitta i bokhandlarna i dag var ’Gomorra’ och Boccaccios bok om Dante”, säger en förvånad Domenico Scarpa. Han är litteraturkritiker och har tillsammans med Italienska kulturinstitutets direktör Paolo Grossi publicerat en provkarta över italiensk samtidslitteratur i den nya kulturtidskriften Cartaditalia.
Det är ett ambitiöst kartprojekt som Grossi nu startar: den tvåspråkiga tidskriften – samtliga texter är på italienska och svenska – ska utkomma två gånger per år och täcka ett specifikt kulturområde i varje nummer. Först ut är alltså prosan. I redaktionsrådet finns tungviktare som Claudio Magris och Antonio Tabucchi, men texterna är skrivna av yngre författare som inte finns på svenska. Modigt och modernt.
När Cartaditalia lanserades på ett fullsatt kulturinstitut i veckan var tre av de tio medverkande författarna på plats. Efter livfull uppläsning av Elin Klinga och Björn Granath gick ordet till författarna.
På frågan om vad som är det största problemet med att vara kvinna i Italien i dag svarade den unga debutanten Giulia Fazzi koncist: ”Att det finns män.” Hennes text är en drabbande berättelse om fabriksarbeterskan som våldtas av sin chef. Napolitanske Diego De Silva framhöll barnet som den ultimata berättarstrategin för att förklara invecklade saker.
Stjärnan i gänget var annars Sandro Veronesi, som av någon outgrundlig anledning inte har översatts till svenska. Han gav indirekt en intressant förklaring till varför så många italienska författare i dag skriver historiska romaner: ”Vår historia är så fördold och svårbegriplig att ingen historiker till fullo kan beskriva den. Det måste helt enkelt till en författare för att synliggöra dess skrymslen och vrår.”
Och det måste uppenbarligen till ett initiativ som Cartaditalia för att synliggöra den italienska litteraturen i Sverige. Det känns redan lite varmare.