Det kommer sannolikt att vara en del ansträngda leenden som möter Barack Obama när han fyller 50 år i dag.

Reaktionen på veckans budget-överenskommelse i Washington var inte direkt euforisk. The Atlantic kallar den ”en av de mest destruktiva överenskommelserna i landets moderna historia”, New York Times nöjer sig med ”fruktansvärd” medan CNN:s Fareed Zakaria säger att man ”tagit det amerikanka folket som gisslan”.

Progressiva Mother Jones förutspår att åtstramningarna kommer att leda till ”förgiftade floder, förorenade städer, fallfärdiga broar, kollapsade skolor, sjukare amerikaner och ännu större klyftor”.

Det amerikanska folket ger visserligen Republikanerna den huvudsakliga skulden för överenskommelsen, men även Obamas anseende har tagit rejäl skada i förhandlingarna

Margret Thatcher brukade säga att den som ställer sig i mitten av vägen blir påkörd från båda håll. Men det var som en mitten-av-vägen-demokrat Obama lanserade sig på den politiska arenan 2004, med sitt tal i Boston om att de konservativa och de liberala delstaterna inte är så olika, trots allt. Det var också i mitten han placerade sig som president, med en tydlig vilja att bli en konsensuspolitiker, som Eisenhower eller Lincoln.

Det blev nästan övertydligt när han mitt under budgetförhandlingens elfte timme lanserade sin första hashtagg på Twitter: #Compromise.

Men många av de demokrater som röstade på Obama hoppades att han skulle bli något mer än the-compromiser-in-chief.

Det sensationella med Obama som presidentkandidat, som fenomen, var att han bar med sig förhoppningen om att återupprätta förtroendet för regeringens själva arbete, för ”Washington”.

I en tid då ingen längre trodde på politiken som en positiv kraft för någonting, då politiker var de mest avskydda människorna som folk kunde tänka sig – korrupta! principlösa! tråkiga! – blev Obama den sällsynta person som förvandlade politiken till något positivt. 2008 kallade den brittiska journalisten AA Gill Obama ”den sista populära politikern i världen”, vilket bara var en liten överdrift.

Det här innebar en enorm möjlighet för Demokraterna och väckte liv i gigantiska, orealistiska idéer om Obama som en ny Roosevelt, som Demokraternas Reagan, som en gång för alla skulle justera USA:s riktning och sätta tillbaka landet på en mer progressiv kurs.

Men det innebar också ett tydligt hot mot det konservativa etablissemanget. De såg omedelbart att det fanns en symbolisk styrka i Obama som låg långt bortom hans relativt försiktiga agenda av ljummen, demokratisk mittenpolitik. Han hade väckt liv i en politisk entusiasm i det amerikanska folket som inte setts sedan 1960-talet. Hur kunde de stoppa det?

Ett sätt var att rösta nej till allt Obama föreslog, inte av politiska principer, utan just för att underminera Obama.

Mitch McConnell, den briljanta republikanske minoritetsledaren i senaten, sade det rakt ut: ”Vårt främsta mål är att se till att Obama bara får en presidentperiod”. Man var beredd att offra landets välbefinnande så länge man kunde sätta stopp för Obamas agenda. Och det underlättade förstås att Obama själv inte var någon särskilt erfaren förhandlare.

Vissa missnöjda, progressiva demokrater i kongressen har börjat använda smeknamnet ”Mr Halfway” om Obama, eftersom han har ovanan att alltid börja förhandlingar halvvägs in på Republikanernas planhalva.

Således fick en förödmjukad Obama, i slutet av juli, när den kvalmiga högsommarens värmebölja verkade göra hela Washington smått vansinnigt, finna sig i att kämpa för ett förslag som låg långt till höger om det som Republikanerna ursprungligen föreslog, ett förslag som var mer republikanskt än Republikanernas eget. Demokraterna gav till slut Republikanerna allt de bad om, utan att få det de främst krävde – nya skatteintäkter – tillbaka.

De fick visserligen en del annat. De största nedskärningarna görs i försvaret och man skjuter upp nedskärningarna till 2013, så att det inte omedelbart drabbar ekonomin.

Men den återstående frågan, som Elizabeth Drew ställer i augustinumret av New York Review of Books, är ändå: ”Hur tänkte de?”

Drew kartlägger hur det gick till när USA:s regering röstade igenom en av de minst konstruktiva överenskommelserna i landets moderna historia. Där framstår Mr. Halfway som ett alltför milt epitet på Obama – snarare frågar man sig hur han så grovt kunde underskatta Republikanernas förhandlingsvilja och kompromisslöshet. En kompromiss kräver ju som bekant två personer.

Den centerextremism som Obama ägnar sig åt just nu har förstås en uppenbar föregångare i Bill Clinton, som efter långa förhandlingar med den republikanska majoriteten i kongressen genomförde en kontroversiell, konservativ välfärdsreform sommaren 1996. USA:s progressiva var ursinniga, men det hjälpte Clinton att bli omvald samma höst.

Clinton hade dock två saker som Obama saknar: dels en blomstrande ekonomi, med låg arbetslöshet, hög tillväxt och en snabbt växande tekniksektor som försåg hela USA med nytt hopp och en smittsam entreprenörsanda.

Dels utstrålande han en personlig värme och en empati som gjorde att det amerikanska folket, och i synnerhet den vita arbetarklass som Obama har problem med, kände att han förstod dem. Obama är bra på att hålla maffiga tal och han är bra på att föra intelligenta resonemang där han förklarar komplicerade politiska frågor, men han har däremot ganska svårt för att knyta meningsfulla, intima kontakter med vanliga människor. Han äger inte rummet som Clinton gjorde.

Den väljargrupp där Obama förlorat mest stöd det senaste året är bland lågutbildade vita män.

Vad kan Obama erbjuda dem just nu, förutom en arrogant vädjan om att ha tålamod medan han fortsätter justera sin image som rationell mittenpolitiker inför valet nästa år?

Om det kan komma något positivt för Obama och Demokraterna ur den här mörka, destruktiva sommaren så är det att man nu, för första gången på 2000-talet, skapat ett politiskt klimat där skattehöjningar inte bara framstår som rimliga, utan oundvikliga.

I en CNN-mätning som gjordes denna vecka svarade 60 procent av det amerikanska folket att de gärna hade sett att budgetöverenskommelsen innehöll skattehöjningar, en anmärkningsvärd siffra i ett land som inte direkt vinner VM i skattevilja.

I december nästa år går Bushs skattesänkningar ut. Även om Obama skulle förlora valet sitter han kvar som president till januari 2013, så han kan förhindra ett veto. Det blir då Demokraternas tur att ha övertaget i en förhandling. De kan slänga upp fötterna på bordet, luta sig tillbaka nonchalant och göra absolut ingenting, så upphör ändå Bushs skattenivåer.

Men att göra ingenting känns kanske som en orealistiskt hög förhoppning på Demokraterna, efter den här sommaren.