Det stora spelet, The Great Game, har börjat på nytt i Centralasien. I dag med bara tre aktörer - Ryssland, USA och Kina.
För hundrafemtio år sedan var det Storbritannien och Ryssland som slogs om stäpperna, slätterna och bergen, där nu de fem postsovjetiska staterna Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan ligger och vaktar ingången till Afghanistan från norr.
Mineralerna och oljan i Centralasien är värda att slåss för - liksom det strategiska läget.
Det var här Sidenvägen, karavanvägen från Europa till Kina drog fram. Men sedan Sovjetunionens fall har man befunnit sig på Asiens skuggsida, ett obemärkt bakvatten där de tidigare kommunistledarna, som fortfarande har makten ostörda, har kunnat efterapa kommunistregimens censur och auktoritära styre, men nu på sina egna villkor - utan att någon hög potentat i Moskva kan hota dem.
Lugnet varade ända till denna vår. Då tycktes det som om den våg av folkliga revolutioner, som dragit fram genom Serbien, Georgien och Ukraina skulle nå ända hit. Kirgizistans president Askar Akajev rent av bad om det, genom att utfärda fördömanden i förväg av sådana demonstrationer och "färgrevolutioner" som i Ukraina, alltmedan han utmanade opinionen genom att låta parlamentsvalens listor fyllas av egna barn och släktingar.
Vi vet hur det gick. Demonstrationerna kom, Akajev flydde, men maktskiftet i Kirgizistan har faktiskt skett fredligt: de båda huvudrivalerna om hans post lyckades nå en kompromiss.
I Uzbekistan dödades hundratals i ett upplopp i staden Andizjan efter demonstrationer som hade sin upprinnelse i fällande domar mot en rad affärsmän, som en grupp beväpnade män försökte befria ur fängelset. Det finns ännu dunkla punkter här, både i fråga om offrens antal och vad som var demonstranternas och angriparnas motiv - politiska, ekonomiska eller religiösa - men en sak kunde man förutse: att presidenten Islam Karimov skulle klamra sig fast vid makten och hålla en hård linje samt söka tysta ned kritiken.
De centralasiatiska länderna må vara auktoritärt styrda, i en del fall - som Turkmenistan och Uzbekistan - faktiska diktaturer, men till uppror har man ännu långt. Man kan kritisera ledarna, man kan hata korruption och tjänstemäns förtryck, men det betyder inte att det finns en kritisk massa eller ett civilt samhälle som vet vad det vill ha för alternativ. Sådant tar tid att bygga upp. Vilka problem och möjligheter som finns inventeras i en just utgiven antologi från svenska forskningsinstitutet i Istanbul, "Prospects for Democracy in Central Asia".
Och vad skulle alternativen tll demokrati vara? Just nu är det de militanta islamistiska grupperna som är de mest tydliga motkrafterna. Medan de mer stillsamma och filosofiska sufiordnarna som haft sin hemvist i Centralasien i tusen år inte gör anspråk på all makt och inte hotar de styrande. Trots det motarbetas de. Bland folket har dock sufismen kommit åter: man företar pilgrimsfärder till gravar, man berättar legender och studerar lärorna.
Ännu söker de fem länderna sin historia och sin identitet. Frestelsen att hålla fast vid sovjetiska metoder är stor. I Turkmenistans fall genom en ren personkult av ledaren Saparamurad Nijazov, kallad Turkmenbasji, vars skrifter nu hålls för högsta visdom. I Uzbekistan genom en upphöjelse av "den förste uzbekhärskaren" Timur Lenk som landets grundare. Det är förstås ohistoriskt: Timur Lenk (1336-1405), en turkisktalande härskare i Samarkand som gjorde stora erövringar, existerade förvisso - men knappast som den förste uzbeken.
De fem länderna är som nationalstater en modern konstruktion av Stalin, tillyxade på en befolkning som består av ättlingar till både nomader och bofasta som talade både persiska och turkiska språk och där vågor av erövrare - araber, seldjuker, mongoler, dzjunganer, ryssar - lämnat sina spår.
Snarare är bristen på perspektiv och kritik både av den sovjetiska tiden och det som var tidigare påfallande. Ta en symbolisk händelse som slaget vid Talas 751 - den österländska motsvarigheten till slaget vid Poitiers 732, då Europa räddades undan islam av Karl Martell. Slaget vid Talas i nuvarande Kirigizistan är intressant: det var nämligen här som de erövrande araberna, som ville sprida sin nya religion, profeten Muhammeds budskap, mötte en stark motståndare från andra hållet - kineserna. Den kinesiske kejsaren betraktade redan Tasjkent och Fergana som vasallstater men araberna slog den kinesiska hären på 30.000 man (några säger 100.000) under den koreanske generalen Ko Tsien-Chih. Den enda konfrontationen i världshistorien öga mot öga mellan militant islam och kineser blev också en slutpunkt för sekler framåt. Kineserna (som fick bråttom tillbaka då ett uppror bröt ut 755) kom aldrig längre västerut, medan krigsfångarna i Samarkand lärde ut konsten att göra papper. Araberna blev kvar i regionen i mer än hundra år men de kom aldrig längre österut heller, även om islam gjorde det.
Om detta står inte ett ord i de nya uzbekiska skolböckerna (under Sovjettiden fick förstås ingen läsa det, då lärde man sig historien ur ryskt perspektiv). Men det är inte så konstigt, som en rysk historiker och specialist på regionen, Alexej Malasjenko, påpekar: man vet inte vad man ska säga.
För nu är kineserna tillbaka. Denna gång som representanter för en blivande ekonomisk stormakt och alltså som potentiella erövrare. Jag träffade centralasiatiska intellektuella redan på 90-talet som var oroliga över detta. Sådana obekväma tänkare har man sänt utomlands, för kritiskt tänkande uppmuntras inte.
Ja, vad har regionens egna haft att säga om identiteten? Den ryska poeten Anna Achmatovas son Lev Gumiljov började tidigt fundera över mystiska gemenskaper mellan ryssar och asiater (ryssarna ansåg sig annars vara ett värn mot Österns barbarer, se Pusjkin eller Tarkovskij i filmen "Spegeln"). Men det finns alltså något vi kunde kalla en centralasiatisk motsvarighet till senegalesens Leopold Senghors idé om négritude som i Gumiljovs tappning blev "eurasianism", som Kazakstans ledare tagit upp. Den kazakiske poeten Olzjas Suleimenov har utvecklat detta i sin bok "Az i Ja" (den första och den sista bokstaven, men det kan också läsas som "Asien") där han vill tolka det ryska Igorkvädet i asiatisk anda.
Suleimenov blev därför ambassadör i Rom efter självständigheten (där ställer han inte till skada) och några nyare filosofier har ännu inte sett dagens ljus på universiteten eller i tidningarna. Bristen på annan debatt gör alltså att islams agitatorer får större utrymme att verka. Moderniseringen, som tidigare sköttes av Sovjet, begränsas numera till tekniska framsteg, inte informationsflöde. Också internet har varit föremål för censur, liksom pressen hela tiden begränsas och dess journalister råkar ut för mystiska olyckshändelser och misshandel, om de inte ställs inför rätta.
Det finns de som säger att både revolutionen i Kirgizistan och det nedslagna upploppet i Uzbekistan skulle vara kupper iscensatta av Moskva (några menar att Kina kunde haft en hand med i det senare).
Naturligtvis måste Ryssland känna sig oroat.
I sekler har man vant sig vid att behärska detta område. Också efter Sovjets fall 1991 har man betraktat de nya staterna som vasallstater. Nu upprättade faktiskt USA baser i både Kirgizistan och Uzbekistan i samband med kriget mot Afghanistan 2001. Där och i Tadzjikistan har USA sökt vinna själarna genom massivt bistånd till nya nyhetsbyråer, massmediekurser och liknande stöd till civilsamhället (en kampanj Turkiet påbörjat tidigare, men inte mäktat ekonomiskt). Turkmenistan står utanför, men det förändrar inte så mycket.
I dagens läge tycks Ryssland och Kina nu få starkare inflytande genom Shanghaigruppen (där dessa och de centralasiatiska staterna utom Turkmenistan är medlemmar). Gruppen har krävt ett datum för USA:s uttåg från baserna.
Ytterligare en pikant detalj: i Shanghaigruppens senaste möte deltog Indien, som bekant konkurrent till Kina om att bli 2000-talets ekonomiska stormakt. Indien har nu deklarerat att man inte tänker låter Centralasien bli obevakat utan vill in där också som investerare. Man kan konstatera att det inte är första gången: de brittiska turerna in i Centralasien på 1800-talet leddes ofta från Indien. Och det var förstås en furste från Samarkand, Babur, som i början på 1500-talet grundade mogulväldet i Delhi som varade i över 300 år.
För den som vill lära sig mera om Centralasien kan jag peka på den nyutkomna årsboken från Ymer, Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Den är tillägnad Centralasien, eller Västturkestan, som man vill kalla det. Min invändning mot skriften är att den håller lågt tempo och inte söker brytpunkter, snarare undviker dem. Att Torgny Hinnemo som förtjänstfullt påpekar både den sovjetiska präglingen och klanernas betydelse inte visste vad som skulle hända nu i vår (bara att något var på gång) är klart; att Håkan Wahlqvist gömmer sig bakom Sven Hedin i sin intressanta historiska framställning är lite synd. Bäst lyckas de som har något väsentligt att säga om samhällsprocesser som pågår: Birgit Schlyter om språket i Uzbekistan, Michael Gentile om städer i Kazakstan och Gunilla Björklund och Jesper Jarsjö om vattenproblemen kring Aralsjön. Intressant är Björklunds påpekande att Aralsjön varit både större och mindre i historien, men att de konstbevattningar som pågått i tusentals år aldrig skadat sjön så mycket som i vår tid. Bra också med glimtar ur minoriteters liv och historia: uigurer, koreaner och tyskar.
Två skoluppsatser hade jag kunnat vara utan, eftersom de inte kommer fram till något, fast de behandlar så väsentliga ämnen som böndernas liv i den nya kapitalismen och hur man kan vänja fattiga bybor i höga Pamir av med biståndet. Den sistnämnda därtill skriven på ett avskyvärt byråkratspråk, som om det vore en anslagsansökan.
Så stillastående som den varit de senaste tretton åren kanske inte utvecklingen blir i fortsättningen. Att tyda tecknen i det som sker kan dock bli svårare.