Målaren Carl Fredrik Hills (1849-1911) 259 sidor långa versmanuskript "Dikter och författarskap på några språk" återfanns 1931, gömt i en smutsig linneduk. Det fullständiga verket har först nu blivit tillgängligt i två vackra band, i faksimil och i transkriberad form. Utgivaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson i Lund ger en värdefull introduktion, poeten och översättaren Lars-Håkan Svensson står för transkriberingen av texterna. Man anar ett herkulesarbete; vanligtvis är manuskriptets piktur klar men ibland blir den svårtydd eller texten övergår utan förvarning i okända bokstavskombinationer.
Då jag första gången läste versmanuskriptet uppfattade jag inte den sinnrika språk- och bokstavsleken. Psykiatriska kategoriseringar som stereotypier, upprepningar, logorrhé (mundiarrhé), meningslöst tal, sjuk konst steg upp och bromsade mitt seende. Jag avläste det mest som ett psykiatriskt aktstycke. Först efter flera omläsningar började dess märkvärdighet stiga fram för mig. Jag kunde förstå hur poeter som Gunnar Ekelöf, Lars Norén och Ann Jäderlund funnit djup inspiration till sin diktning i de delar som tidigare varit tillgängliga.
Från tidig ålder hade Hill velat bli målare, trots starkt motstånd från framför allt fadern, en excentrisk Lundaprofessor. 1873 övergav han Sverige för Frankrike. I ett brev till modern skrev han att "Sverige ska i mig få en målare vartill det inte sett maken/.../Ärelystnad ger mig ingen ro emedan jag är rädd att dö innan jag är färdig med mitt arbete". Under de kommande fyra åren gjorde han en stor mängd landskapsmålningar och arbetade med alltmer höjd intensitet. De yttre framgångarna var inte stora och flera sorger skakade honom. Konstnärsvänner oroades av hans tilltagande besynnerlighet och oförmåga att klara sitt liv. I februari 1878 kunde de med list få honom intagen på en psykiatrisk privatklinik varifrån han överfördes till hospitalet i Roskilde. Allt talar för att Hill drabbats av den sjukdom som senare fick namnet schizofreni. Efter sex år skrevs han hem på familjens begäran. Fram till sin död 1911 vårdades och vaktades han sedan av modern, en syster och en husföreståndarinna. Han beskrevs som tystlåten, undandragen och sirlig, ibland utsatt för hörselhallucinationer. Det är från dessa år hans så kallade sjukdomskonst härrör sig - många tusentals teckningar, mestadels med krita.
Det är mindre känt att Hill sedan ungdomen också hade litterära drömmar. Några år efter hemkomsten fullbordade han det stora diktverk som nu utgivits i fullständig form. Här uttrycker han i långa stycken sin vrede mot institutioner eller personer som gått honom emot. En önskan om upprättelse är en drivkraft. Den plågsamma bristen på riktigt målarmaterial - oljefärg och duk - en annan: "Sorgen som fräter konstnärn då penseln tvingas av nöden/Hvila vid gärden dock är martyrens och plågar en slaf."
Handstilen växlar och antyder avbrotten i arbetet - rubriker finns sällan. På några ställen betraktar man förundrad hur de skrivna orden övergår i bilder - här och var känner man igen Hills i dag klassiska teckningar i miniatyrer. Framför allt den första hälften rymmer konventionell och tidsbunden dikt, men så bryter skön och frisk vers in. Ibland fyller Hill sidorna med påhittade ord i rytmiska följder. Han leker ofta lustfyllt med rimmen och skapar nya. Ibland skriver han versrader på tio eller femton ord och där varje underliggande versrads ord rimmar på det ord som är över. Då kända ord saknas hittar han nya.
Hviskande lindarne tala om leende nöjen,
Friskande vindarne sala som teende löjen,
Diskande grindarne gala dom seende plöjen,
Griskande hindarne fala, gom beende öjen
Biskande flindarne dala tom geende glöjen,
sliskande skindarne hala drom bleende töjen.
Ofta gläds han över naturen och livets skönhet. Det finns dikter med tvåordsrader som i enkelhet och expressivitet påminner om Frödings "hospitalsdikter". De är avskalade alla konjunktioner och småord som inte är nödvändiga för det poetiska uttrycket.
Plötsligt kan den vanligtvis noggranna pikturen brytas och läsaren anar en häftig affekt. Flera sidor fylls med uppradade och upprepade köns- och analord. Man vet att då Hill gick över den goda smakens gränser bestraffades han av sina vårdarinnor med tillfällig indragning av pennor, papper och kritor. Särskilt var det en moster som hade stor makt. Hill kallar henne i manuskriptet för Hydran. Han öser också sin vrede över andra som gått honom emot - av oklara skäl får Gleerupska förlaget i Lund en skopa. Han ryter mot Salongen i Paris som refuserat hans målningar.
Med påfallande detaljminne beskriver han den konst han sett av Courbet, Corot eller Rembrandt på museer och utställningar i Paris. Sin längtan efter färgerna konkretiserar han till en poetisk lära i målarkonsten. I detalj diskuterar han arbetet med oljefärgen, hur skrovligheter och räfflor kan skrapas fram med en glasbit, hur asfaltfärg skapar clair-obscure:
Du taflan med asfaltens fetma genom-märger
och allt är lätt en djupets poesi.
Vill taflan icke lyckas så tag blott det bruna
och låt en gul glimt prunka mer än Luna,
Det enda rätta är att när din tafla tunn är vorden,
du öfvar Dig med Pariser-blått och asfalt blått /.../
Tag cadmium och chrom och chretentzer-hvitt på orden
och sätt två streck av hvar der du har svartast mörker sått. Då får du syn för ljusen och för djupen,
i natten blixtra ljung-eldar öfver stupen.
Mitt i manuskriptet ger han sin adress, men förvandlar det omedelbart med ett mångtydigt "Ekelöfskt" rim:
Skrif adress, CF Hill, Lund 84 Skomakaregatan, Scanie, Suède,/Hif dadd ess, le kläff vill, mund fått i hyra, kom, lakar satan, svann i bädd.
Nittonhundratalets frambrytande modernism såg i barnets lekar och bilder, i naturfolkens konst liksom i mentalsjuka konstnärers alster vägar ur den formens tyranni som alltmer låste diktens, måleriets och musikens uttryck. Somliga konstnärer utmanade sina mentala gränser och ville överskrida dem. En föreställning om galenskapen som en väg till ett djupare medvetande steg fram. Droger blev för en del en väg till att försöka få kontakt med sitt "undermedvetna".
Läkarjournaler liksom vittnesutsagor talar för att Hill var mycket sjuk då han togs in på doktor Blanches klinik i Paris, liksom åren efter då han vårdades på Roskildes och Lunds hospital. Undan för undan hade han gått in i en allt bisarrare värld av vanföreställningar, förföljelseidéer och hallucinatoriska röster. Tillit och inkännande i andra var till synes borta hos honom. Hans isolering var stor också efter hemkomsten. Emellanåt hade han också friskare perioder då rösthallucinationerna inte plågade honom. Men man hade gett upp honom som fullt tillräknelig och han försökte veterligt heller aldrig bryta sig ut ur sin relativt bekväma fångenskap.
Schizofreni innebär bland annat ett uppgivande av de gemensamma tolkningarna av världen och som i olika grad ersätts av psykotiska föreställningar. Den som efter den akuta fasen stängts av från samhället fastnar lätt i sin sjuka inre värld. Det är därför man i dag vill förena den medicinska behandlingen med intensiva försök att genom meningsfulla relationer nå personen och fånga upp förbättringen och normalisera hans eller hennes tillvaro.
Tendensen att rita ornamenterade bilder eller fylla ut bildytan med stereotypt upprepade ord eller tecken beskrevs 1922 av psykiatern Hans Prinzhorn som typiskt för sinnessjukas bildskapande. Det är heller inte svårt att reducera versmanuskriptets kalligrafiska bilder till en sjuk produkt med en sådan läsning, där orden är dolda i rika bladverk liksom sidorna med "kilskrift", "hieroglyfer" eller bara streck. Hill hade oceaner av tid i sin ensamhet på övervåningen på Skomakargatan 84. Han hade inga behov längre att motsvara omvärldens förväntningar utan skrev och tecknade som han hade lust. Var det "stereotypa" tecknandet på sinnessjukhusen i första hand ett uttryck för oändlig långtråkighet och brist på stimulering? Tänk om det lika stereotypa klottrande som vi kan ha för oss som distraktion under ett långt telefonsamtal skulle användas för att bedöma vår mentala hälsa! Dagens personer med schizofrenidiagnos producerar sällan sådana bilder.
För den som i likhet med Hill har begåvning för form blir också klottret vackert. Vissa av de namnlösa patienter som fick sina liv förödda i hospitalen hade säkert en oförlöst konstnärlighet. Deras verk hänger nu på väggarna i de museer som många psykiatriska sjukhus ställt i ordning. De bilder som dagens patienter producerar i terapisalarna handlar om symboliska ödsliga landskap eller ångestfulla, kanske förvridna ansikten med en ofta våldsam kolorit. Att läsa av bilden tillsammans med patienten är ett viktigt medel för att nå dem och för att de ska kunna artikulera sin känsla. Efter Wassily Kandinsky, Pablo Picasso och Francis Bacon vågar allt färre tala om en typiskt schizofren konst.
Manuskriptets avslutas med följande lovsång, fylld av grace och friskhet:
Upp sol, var fröjd
Från etherns höjd,
Ej blommor stund,
Doft var sekund.
Ljus stråla,
skog pråla,
Grönsken fält,
Inunder hvalfvet(s) ljusblå tält.