Ett vansinnesdåd, som det brukar heta, med åtföljande rop på att vettvillingar måste tas om hand innan de gör skada. Det är bara det att ingen doktor i världen hade kunnat förutse det som hände.
Andersson är 53 år gammal och som tagen ur albumet över svensk präktighet. Flitigt arbete, villa, vuxna barn. Utmärkta betyg från alla arbetsgivare. Lovord från arbetskamrater: "Tillmötesgående, snäll och vänlig." Svärdottern: "Den bästa människa man kan tänka sig, snäll och skötsam och inte dricker han heller."
Nej, ingen har sett Andersson berusad. Eller hört honom höja rösten, för den delen. "Pappa var alltid så snäll", säger dottern, det låter nästan som hon beklagade. "Det måste ha hänt honom något den där dagen", säger en bekant. Men vad? "Jan är en sådan människa som bär på sitt och inte pratar om det."
Denna lördag var dock Andersson ovanligt nog berusad. För första gången, förefaller det. Medan han krattade löv gick han in i garaget och tog klunkar ur en kvarting som han förvarade där. Han var spänd och mådde illa. För hans magkramper och kräkningar hade läkarna skrivit ut Antacid. Och mot oron Fenemaltabletter.
Tillkallade psykiatrer fann att de supar Andersson tagit inte kunde förklara hans vansinnesfärd. Tusentals svenskar hällde i sig betydligt mera denna lördag utan att mista förståndet. Diagnosen blev "patologiskt rus" , ett sällsynt tillstånd, orsakat av en abnorm reaktion på måttliga mängder sprit. Samt, möjligen, på någonting i Andersson själv som plötsligt steg upp till ytan.
"Han skötte sitt arbete men var ledsen och uppriven", berättar dottern. Det är nu länge sedan, men hon låter tjock på rösten när hon säger att varken hon eller syskonen förstod att hjälpa sin pappa den gången. "Han hade ingen att prata med."
Tolv år tidigare drunknade hennes lillasyster i en brunn. "Det var en olycka, men mamma kom aldrig över det och hon gav pappa skulden." De vuxna barnen flyttade småningom, det blev tyst och dystert i det huset. Och sedan, några månader före kraschen, fick Andersson ett omvälvande besked. Han hade vuxit upp i ett fosterhem, han trodde sig föräldralös. Nu hörde en kvinna av sig. Hon sade att hon var hans syster. Och att han hade en mor.
Andersson ville träffa dem, han ville att hans hustru skulle följa med. Hon vägrade bestämt. Om han träffade dessa människor skulle han svika henne, lät hon förstå. Han våndades, sedan for han ensam. Därefter blev Anderssons liv mycket svårt. Hustrun anklagade honom för otrohet, slutade tala med honom. "Mamma trodde kanske att han skulle överge henne om han fick en familj", säger dottern. "Pappa fick magsår, svårt att sova, träffade inga människor." Och så kom den där lördagskvällen.
När rättvisan skall rannsaka Andersson hamnar den i beråd. Hur är han skyldig? Kan man säga att han velat det han gjort? Läkaren skriver att han den kvällen varit "från sina sinnes bruk", patologiskt rus. Men hade han vållat det själv? Och när exakt tappade han kontrollen? När han slängde besticken, rusade ut, eller kanske först efter det att han börjat köra? Han minns att han startade bilen, då hade han i varje fall kört rattfull?
Sådant är omöjligt att avgöra, säger en psykiater. En människa i psykosliknande tillstånd handlar som i en dröm. "Alla vet att vi i drömmen gör förnuftiga saker - hämtar en stege för att klättra över muren - och sedan något som vi inte vet varför vi gör - hoppar från balkongen eller stryper vår bror." Att Andersson minns att han startade bilen betyder inte att han visste varför han gjorde det.
Domstolarna går grundligt till väga. Allt vägs in: Anderssons karaktär talar för att han verkligen blev tvärtokig och inte bara berusad - handlingen är "personlighetsfrämmande" i hans fall. Hans puritanska spritvanor pekar i samma riktning. När rätten funnit att han inte kunnat styra sitt handlande sedan han hamnat i rus undrar rätten om han ändå av oaktsamhet var skyldig till sitt tillstånd. Han drack ju själv de klunkar som förvandlade honom till dåre. Men kände han till att sprit med just dessa tabletter (i ett fall på miljonen) kan få en sådan effekt? Nej, det visste knappt ens läkarvetenskapen. Kunde han då förutse den abnorma reaktionen? Nej, svarar domstolen sig själv. Det kan bara den göra som varit med om det förr.
Tre olika instanser hanterar detta fall, och alla de frågor som man själv ställer sig får en grundlig belysning. Ville han det han gjorde, förstod han vad han gjorde, kunde han överblicka följderna. Jag fäster mig särskilt vid hovrättens dom, eftersom den är bland de sista i sitt slag. Åtalet ogillas. Andersson har ingen skuld, heter det, då han inte kunnat förutse sitt rus.
De som den gången såg Andersson meja ned sju betongstolpar förstod att en vettvilling var i farten. De som befann sig på Västerlånggatan den 31 maj 2003 drog samma slutsats. Redan innan polisen hunnit förhöra föraren till den bil som dödat två personer och skadat sexton var det få vittnen som tvivlade på att mannen var sjuk.
Peter Skog visade sig mycket riktigt lida av paranoid schizofreni, för vilken han tidigare vårdats i USA, Danmark och på tre svenska sjukhus. De senaste åren var han förföljd av iranska agenter, upplyste han domstolen. Han vet inte vad de vill honom, kanske ogillar de att han säljer dalahästar? De avlyssnar honom, sade han, och de har också makt över den svenska polisen. Tidigare har de försökt tvinga honom under ett tåg. Och nu, när han var på väg mot Slottsbacken med sina souvenirer, dök de upp igen.
Han körde mycket långsamt, han är mån om att inte förlora körkortet. Den farligaste av agenterna (Fugi heter han och arbetar på Clas Ohlson), hade något i handen som såg ut som en fjärrkontroll och började springa mot bilen. Då blev Skog panikslagen. "Det kändes som om en våg började nerifrån fötterna." Han trodde att hjärtat skulle stanna och att detta skulle bli hans sista strid. Bilen började rulla utan att han gjorde något, den skenade "som en häst". Han försökte bromsa några gånger men inget hände. &han märkte inte att bilen körde på människor& Han tror att det var Fugi som med fjärrkontrollen tagit över hans bil.
Tillkallad psykiater upplyste rätten att Skog var psykotisk den dagen, att han led av vanföreställningar och kunde inte, av allt att döma, råda över sitt handlande. Därefter skulle rätten avgöra hans skuld. Så här skulle en dramatiker återge hur det gick till (domstolens egna ord inom citationstecken):
Åklagaren: Han dödade två och skadade sexton.
Försvaret: Ja. Han inser vad han gjort, men han förstod det inte. Han ville inte skada någon, han fick panik.
Åklagaren: Han körde bilen.
Försvaret: Han var från vettet.
Åklagaren: Han ville döda så många som möjligt.
Försvaret: Hur vet åklagaren det? Vilka var hans motiv?
Åklagaren: Hans avsikt framgår av hur han körde. Mer behöver vi inte veta.
Försvaret: Min klient är sinnessjuk. Paranoid schizofreni. Han var i en annan värld när det hände och där blev bilen fjärrstyrd.
Rätten: Bilen är i fint skick. Fabriksny. "Det finns inga tecken på att någon extra utrustning skulle varit monterad."
Försvaret: Nej. Jag säger ju att mannen är sinnessjuk.
Rätten: "Eftersom bilen saknar sådan utrustning kan Skogs invändning om att en annan person fjärrstyrde bilen lämnas utan avseende."
Försvaret: Förlåt?
Rätten: Din klient ljuger. Bilen var inte fjärrstyrd.
Försvaret: Naturligtvis inte. Jag säger ju att han är sjuk.
Rätten: Alltså, bilen var inte fjärrstyrd. "Han har använt bilen som ett livsfarligt vapen."
Försvaret: I vilket syfte?
Rätten: Det är inte vårt problem. "Han har varit totalt likgiltig för följderna av sitt handlande."
Försvaret: Men han styrde inte sitt handlande. Han hallucinerade.
Rätten: "Han kan inte ha undgått att märka att han körde på människor."
Försvaret: Det mesta har undgått honom, dessvärre.
Rätten: "Den likgiltighet och besinningslösa hänsynslöshet som Skog visat kan inte leda till annan slutsats än att hans avsikt var att döda de personer som kom i vägen för hans bil. Peter Skog skall därför fällas till ansvar för mord och försök till mord i enlighet med åtalet."
Försvaret: Menar rätten att han körde in i Västerlånggatan med avsikt att döda minst två och skada minst sexton?
Rätten: Han hade sådant uppsåt. Eftersom det blev effekten. Så enkelt är det.
Försvaret: Jag tror att jag drömmer. Uppsåt, har jag lärt mig, betyder att han förstod vad han gjorde, att han ville göra det han gjorde, att han visste att det ar fel och kunde överblicka sambandet mellan handlingen och effekten?
Rätten: Den frågan skall du ställa till Thomas Bodström. Vi tror också att vi drömmer. Men vi följer lagen. Förresten, antydde du inte nyss att mannen var schizofren? Paranoid rentav? Bilen fjärrstyrd och sånt där?
Försvaret: Det har jag sagt hela tiden.
Rätten: Herregud! Då är ju mannen sinnesjuk& Då får vi inte skicka honom till fängelse. Rättspsykiatrisk vård får det bli.
Det är den juridiska innebörden av rättens resonemang i skuldfrågan. I motsats till de jurister som dömde Andersson var dessa helt ointresserade av Skogs grad av vett och arten av hans vilja. (Man kunde säga att de var starkt intresserade av att bortse från det.) Först menade tingsrätten att Skog var fullt frisk och ansvarig för sina handlingar. Då blev han skyldig till mord. När han väl var fälld upptäckte rätten att mannen var från sina sinnen och sände honom till rättspsykiatrin.
Andersson dömdes 1968, Skog år 2003. Tämligen lika fall, helt olika rättskultur. Det som skiljer dem åt är fyra decennier år av juridiskt förfall. Jag tar ingen större risk genom att skriva så; två statliga utredningar har kommit till samma slutsats. Vad mera är, dessa utredare från samtliga riksdagspartier är eniga om att förfallet är vållat av riksdagen själv.
Den 21 november 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första - och hittills enda staten i världen (om man inte räknar Grönland för ett rike) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar. Det är den moralfilosofiska innebörden. Det praktiska steget bestod i att de folkvalda upphävde följande rättsprincip.
"Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnesjukdom.
Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår".
Den nya lagen trädde i kraft den 1 januari 1965 och stadgade att sinnesjuka, förvirrade och dementa skall rannsakas och dömas som alla andra. Först när deras skuld var bevisad skulle domstolen avgöra om de var så sjuka att de inte fick skickas i fängelse.
Det var ett mycket stort steg. Ty principen att förståndets bruk och viljans frihet är förutsättningar för ansvar är lika gammal som civilisationen. Den var också djupt rotad i svensk rättstradition. Men den dagen skapade Sveriges riksdag en helt ny definition av brott.
De flesta skulle säga att brott är när någon medvetet kränker en rättsregel. Någon kör sjuttio där det står femtio eller låter bli att betala för korven fast han vet att den inte är gratis. För att kunna begå brott måste man veta vad som gäller, styra vad man gör och överblicka samband mellan orsak och verkan. Att göra upp eld i en dyngsur skog är lovligt, att göra det under torr augusti är kriminell vårdslöshet. Sådant fattar dock inte femåringar. Därför sade vi inte att femåringar är trolösa mot huvudman när de köpt godis fast vi bad dem köpa smör. Femåringar är olydiga och gör dumheter. Eftersom de är barnsliga. Därför kan de inte vara kriminella. Brottsligheten, sade kulturen, är förbehållen de moraliskt kompetenta. Och moralen förutsätter vilja och förnuft.
Det var den logiken (som gäller än i dag i Danmark, Norge och övriga världen) som riksdagen upphävde 1962. Numera är svenska barn ensamma i världen om att bryta mot lagen i parti och minut (när de klipper till brorsan eller kissar i parken). De straffas visserligen inte förrän de blir sexton, men de är kriminella, eftersom "brott" övergått från att vara ett moraliskt begrepp till att bli något mekaniskt. "Uppsåtlig överträdelse av en regel" gäller, punkt.
Som vi skall se fick denna reform väldiga konsekvenser. Somliga av dess följder sover i parkerna, andra gör våra gator osäkra. Ännu andra sitter i fängelse fast deras förstånd knappt klarar av klockan. Det kunde man kanske inte förutse med det samma. Men redan från början borde det stått klart att denna reform kommer att förändra betydelsen av begreppet "ansvar". Det måste tänjas ordentligt om det skall bli möjligt att fälla otillräkneliga skyldiga till vad de gjort.
1962 års lagfäder märkte inte att de gjorde revolution. Det hette att det var en teknisk fråga, det hette att "ansvar" var hur som helst ett meningslöst begrepp. (Hur de kom till den slutsatsen är en fascinerande historia, jag återkommer till den.) Det förekom förvisso protester, till exempel invände Läkaresällskapet att det var "felaktigt, grymt och orättvisst" att döma sinnessjuka.
Men det blev ingen debatt. Svenskt 60-tal var en märklig tid. Den där onsdagen i november 1962 förändrade riksdagen själva grunden för straffrätten, utan att ett knyst hördes i någon kammare. Det var något helt annat som upptog de folkvalda den dagen.
Ur en låda där han tycks förvara juridiska stilblommor drar Dag Victor fram ett citat:
"beträffande användningen av våldtäktsstraff inom äktenskapet &kan sammanfattningsvis sägas att en restriktiv tillämpning i hög grad ligger i sakens natur, men att å andra sidan tillämpningen ej får göras restriktivare än sakens natur påkallar."
"Det låter lite Grönköping", säger jag försiktigt. "Ganska mycket, tycker jag", morrar Dag Victor. Han var arton år när detta skrevs. Nu är han sextioett och domare i Högsta domstolen. Det är hans uppgift att i sista instans se till att svenska vettvillingar, som de enda vettvillingar i världen, fälls ansvariga och bestraffas för sina dåd. En otacksam uppgift för en klassiskt bildad jurist, framgår av vårt samtal. Hans ställning hindrar honom från att lätta sitt hjärta, men nu visar han mig denna produkt för att jag skall dra mina egna slutsatser.
Vilket är lätt. Om 1962 års riksdag måste man säga att den "ej till sig wisste". Den dagen folkvalda avskaffade en tvåtusenårig rättsprincip märkte de själva det inte. Det som i stället upptog deras sinnen var huruvida de fick lägra hustrun när de hade lust, eller om de måste invänta hennes samtycke. Och i så fall hur länge. Citatet, som Dag Victor kan nästan utantill, blev den juridiska sammanfattningen av kamrarnas mödor.
Fyrtio år senare är det Högsta domstolen som får bära hundhuvudet för en lagstiftning som leder till att en Mattias Flink, som i psykotiskt tillstånd skjuter sju personer, men är frisk vid rättegången, antingen kan släppas fri eller dömas till livstids fängelse, ingenting däremellan. Om det blir folkstormar drabbar de inte de folkvalda som ställt till det så. Den så kallade allmänheten är lyckligt ovetande om att juristerna tvingas lyda en lag som går på tvärs mot allmänhetens moraluppfattning.
Dag Victor var sakkunnig i den utredning (SOU 2002:3, Psykisk störning, brott och ansvar) som krävde att Sverige skall gå tillbaka till den ordning som gällde före 1965 och som gäller i världen i övrigt. När domstolar tvingas tillskriva sinnessjuka ansvar korrumperas både rättvisan och psykiatrin, påpekar utredningen.
"Vi sitter på en tickande bomb", säger Dag Victor. "När som helst kan det dyka upp en ny tillfälligt galen massmördare som enligt lagen skall dömas till ansvar trots sin galenskap, men enligt samma lag inte får dömas till annan påföljd än skyddstillsyn eller böter. Det är svårt att stå för en sådan ordning. Jag tror inte heller att allmänheten skulle acceptera att någon som påstås vara ansvarig för massmord bestraffas på det sättet."
Det skall mycket till för att de saktmodiga justitieråden skall få koleriska utbrott över lagstiftarens produkter. Men häromåret brast det för justitierådet Torgny Håstad, som i en dom anmärkte att de som skrivit den lag han måste döma efter måste haft tomtar på loftet. Fast han uttryckte det på ett annat språk.
Här tvingas jag till en kulturhi-storisk utvikning. Om Sverige har ett språkproblem, är det inte Rinkebysvenskan. Det är Riddarholmstugget. Jag fick gå på kurs för att förstå allvaret i justitierådets anmärkning. Hur många vet att "anmärkningsvärt" är en grov svordom på den dialekten? Står det så i en utredning betyder det "helt oacceptabelt". Skriver de "synes måhända mindre väl lämpad för uppgiften" menar de "helt inkompetent".
Det måste bero på förbistringen att de mest avslöjande utredningar (om brottsutredningen efter mordet på Palme, om Osmo Vallo) passerat oförstådda. Jag har mött några av dessa granskare, de vrider sina händer. "Varför har ingen noterat att vi omyndigförklarat Rättsmedicinalverket? Vi skrev ju anmärkningsvärt flera gånger!"
Professor Hans-Gunnar Axberger försöker få till ett rakare språk, men ängslighetens rotvälska sitter i tapeterna. Följaktligen väcker han anstöt inom kåren, senast med JK-utredningen om felaktigt dömda. Hur kan en seriös ämbetsman påstå att en dom är "felaktig"? Det ordet finns inte på vår lista (DN Debatt 10/6). Jag frågar Axberger hur hans kritiker skulle kommentera slutsatsen att två plus två gör fem. "Ter sig mindre väl förenligt med de aritmetiska regler som vanligen tillämpas."
Justitierådet Torgny Håstad skrev alltså i en dom att han inte kan döma efter rådande lagen med domarhedern i behåll. Kanske kan man gå ännu längre.
Är det bara en tillfällighet att det annars så fredliga Sverige fått två av sina mest framstående politiker mördade: Sannolikt båda av psykpatienter? Dessa två fall gör ett dystert Europarekord. Det kan vara rena slumpen. Men när det samtidigt uppenbaras att bärsärkar avvisas från psykakuten medan dementa och förvirrade försmäktar i fängelser, kan man fråga sig om det finns ett samband mellan dessa märkliga misstag och den unika lagstiftning som vägrar att se skillnad på ansvariga och oansvariga. Det är ingen galen misstanke att en så stor reform kan försätta ett helt system i olag.