Lätt vemodig läser jag senaste numret av amerikanska feministtidningen Bust, där man kan ta på uppgivenheten på sidorna.

Det hjälper föga att Barack Obama är i Vita huset om man är en till hundra procent kvinnodriven, oberoende tidskrift som ingen sugardaddy i världen vill ta hand om i finanskristid, klagar chefredaktören Debbie Stoller. Tidningen krishanterar med fadda artiklar om kvinnliga förebilder som cowgirlen – ”hon var modig som en man” – och kvinnorna i ”Mad Men” – pionjärer för styrelserumsfeminismen.

Är det något som sugardaddys älskat de senaste decennierna är det ju lagom uddlös feminism av den typ som Bust står för. Kan Busts kris rent av vara ett gott tecken bland många?

Det är som om det gamla girl power-flaggskeppet slutligen blivit vad den amerikanska filosofen Nancy Fraser kallar för feminismens ”uncanny double”, en läskig – eller som i det här fallet beige – dubbelgångare. Man lämnas med frågan om vad som vänder först: feministkonjunkturen eller lågkonjunkturen.

I förra numret av Arena frågade redaktörerna en massa feminister i en enkät om varför feminismen ”försvunnit” och vart den tagit vägen.

Den kan naturligtvis inte försvinna, eftersom den är en politisk filosofi som varje dag gör sig påmind i en ofantlig mängd kvinnors livsvillkor. Vad som däremot kan försvinna är dess olika konjunkturkänsliga dubbelgångare – allehanda städhjäps-, livspussels- och styrelserumsfeminister – och om man ska tolka Arenas litet slängiga fråga välvilligt så kan man hoppas att ”försvinnandet” berör dessa.

När Nancy Fraser säger att feminismen fått dubbelgångare avser hon ingalunda det faktum att feminismen slutat vara en enda, kritvit och självgod. Hon syftar på hur den blev så fruktansvärt liberal, småborgerlig och mer självgod.

Det är i och med finanskrisen som feminismen verkligen har sin chans att börja betyda något igen, menar Fraser i en essä (”Feminism Co-Opted”) i senaste New Left Review, där hon sammanfattar resan som den andra vågens feminism gjort genom den moderna ekonomiska historien.

Den började spira under tidigt 70-tal, torgförd av till exempel Grupp 8 och Kvinnobulletinen i Sverige, av Gloria Steinem- och ”Kvinnorummet”-generationen och Ms Magazine i USA. Andravågarna vävde på ett helt nytt sätt samman tre perspektiv i sin samhällskritik: det ekonomiska, det kulturella och det politiska. De befriade ordet orättvisa från marxismen. De visade en så bred palett av vad orättvisa kunde betyda. De såg hur all världens förtryck samverkade och var således ”intersektionella” långt innan det blev ett modeord.

Alla var nyfikna på feminismen, oavsett klasstillhörighet eller ideo­logisk hemvist. Feminismerna – som de sedermera blev – förändrade bilden av familjen, arbetet och värdigheten överallt. De kulturella förändringar i mäns och kvinnors liv som andravågarna drog i gång var helt enkelt en perfekt grund för en avreglerad ekonomi. För ett system som, ironiskt nog, var tvärt­emot andravågarnas vision om ett bra samhälle.

När det ekonomiska system som ville använda politiken för att tämja marknaden byttes mot ett system som ville använda marknaden för att tämja politiken var omständigheterna gynnsamma för feminismen, påpekar Fraser. I dag kan vi tydligare än någonsin se hur olyckligt det var att andra vågen och nyliberalismen firade triumfer samtidigt.

Feminismen skaffade sig nämligen därmed en poänglös dubbelgångare som inte ville förändra eller omfördela utan mest säga Kvinnor Kan, bara de får städhjälp, och det är därför det inte var förvånande när varenda svensk politiker började kalla sig feminist. Det är därför feminismen kunde kramas om som vinnare när den konservativa tidskriften Axess höll jubileum för 1968 förra året. Feminismen hade ju överlevt, till skillnad från vänstervågen. Inte minst eftersom den slutade vara förknippad med vänstervågen.

Ja, det gick så bra för feminismen att feministerna själva inte märkte när de blev shanghajade, som Gunilla Thorgren skriver om det tidiga 80-talet i ”Grupp 8 & Jag”.

Skulle de acceptera världen som den var för att själva bli accepterade?

Nancy Fraser ser en parallell i Luc Boltanskis och Ève Chiapellos bok ”The New Spirit of Capitalism”, och deras porträtt av kapitalismen i brytningstider: den vet att uppdatera sig genom att ta till sig noga utvald kritik. I 68-vänstern fanns till exempel en fantastiskt praktisk kritik mot företagsvärldens grå konformism, som kunde användas för att motivera en ny, härlig och frigjord företagskultur.

När kvinnorna, som karaktären Peggy i tv-serien ”Mad Men”, ville börja jobba, var feminismens kritik mot den gamla ekonomins familjeförsörjarnorm perfekt ur marknadssynpunkt.

Om andravågarna ville minska lönearbetets betydelse i mäns och kvinnors liv kan vi, några dagisdebatter senare, konstatera att de misslyckades rätt hårt.

Feminismen har överlevt så bra av den enkla och sorgliga anledningen att den började ägna sig åt ofarlig kulturkritik i stället för systemkritik, det är Frasers käpphäst. Hon klandrar inte den våg som hon själv var en del av, men varför skulle identitetspolitikens framgångar ske på fördelnings­politikens bekostnad?

Det är feminismens ansvar att skilja sin auktoritetskritik från den nyliberala auktoritetskritiken och låta feminism handla om rättvisa igen, och inte bara i förhållande till kön, menar hon.

Sedan feminismen fick sin dubbelgångare har det helt enkelt varit tabu att göra skillnad på feminism och det som inte är feminism.

Dubbelgångaren har därför lugnt kunnat hävda att allt ordnar sig om fler kvinnor blir chefer som Annica Falkengren. Den pratar på om att avdrag för hushållsnära tjänster är feminism. Den hävdar att Sarah Palin är feministisk eftersom hon är kvinna.

Den säger att Percy Barnevik är feminist eftersom han gör kvinnor i Indien till entreprenörer medelst mikrolån. Dubbelgångaren är vår jämställdhetsminister, som inte är feminist.

På samma sätt som vänstern kan sägas ha sin stora chans nu i finanskrisen, har feminismen det. Vad Fraser säger är i själva verket: det går inte att vara höger och feminist på samma gång.

Om ekonomin skakar kan feminismen lättare än någonsin skilja ut sig från sin liknöjda dubbelgångare som i grunden trivs med världen som den är, och ta tillbaka alla bra idéer man berövats genom åren, lyder alltså Frasers hopp.

Ordinerar hon rent av lite gammal identitetspolitisk resning åt feminismerna?

Det hon säger är hur som helst mer drastiskt än det först låter: Feminism måste börja betyda något helt annat än vi under fyrtio år vant oss vid att det betyder. Börja om.