När jag bläddrar i almanackan ser jag att den 3 april i år var en söndag.

Jag minns att det regnade och att jag på kvällen satt i en hotellbar på Strandvägen. Jag var där med ett äldre par från Schweiz. En bit bort satt några unga stockholmare. De var omkring tjugofem år och såg trevliga ut. Kanske var de studenter, kanske hade de redan påbörjat en karriär inom ett kreativt yrke (männens sätt att då och då stillsamt slänga med kastluggarna tydde på det).

Mitt i konversationen tystnade de plötsligt. Hade de hört rätt? Talades det tyska i lokalen?

De stelnade till och såg på varand–ra. Sen gjorde de vad plikten och ansvarskänslan bjöd: de började härma oss. Först vårt sätt att säga ja – med kortare vokal än på svenska och med visst eftertryck, bekräftande. Därpå gick de över till honnörer. Imiterade stöveltramp. Knäppte händerna kring imaginära ölmagar. Ropade kommandon och låtsades traktera monoklar.

Resultatet var inte så värst lyckat.

I likhet med de flesta amatörskådisar spelade de över och precisionen var heller inte den bästa.

Jag blev ändå nervös. Jag ville inte att mina schweiziska vänner, som inte ägnat livet åt att kasta med luggen utan tvärtom forskat, skrivit böcker, kämpat mot rasism och nu var nästan sjuttio år, skulle behöva se det där.

Jag funderade på att gå fram till den moraliska insatsstyrkan, eller höra med kyparen om manifestationerna möjligen kunde ske på ett diskretare vis. Kanske i ett annat och mindre exponerat hörn av lokalen?

Men erfarenheten sade att det var bäst att låta bli. Det var så tydligt att de hade rätten på sin sida. I stället flyttade jag mig omärkligt så att jag hamnade mellan schweizarna och den pågående parodin.

Wichmann, tänkte jag.

Han var en celebritet på sent 20-tal. Som stafettlöpare tangerade han världsrekordet på 4 x 100 meter och sprang hem otaliga mästerskap. Doktor Friedrich Wichmann. Medicinare och firad på idrottsarenor över hela Europa för den revolutionerande, mycket precisa teknik med vilken han hanterade stafettpinnen.

I april 1945 skapade han på nytt rubriker när han tillfångatogs av de allierade. Det framkom att han på ett sjukhus i Magdeburg lett steriliseringar på icke önskvärda personer.

Den svenska telegrambyrån TT hade mött honom eller gav i alla fall sken av att ha gjort det:

Wichmann verkar trött och ut- sliten, och hans likbleka, av dueller sönderhackade ansikte visar, att hans arbete icke skänkt honom mycket sömn.

När man under sommaren 1945 i Sverige började utvärdera naziåren fick Wichmann personifiera allt man tog avstånd ifrån. Det sönderhackade ansiktet gjorde honom till en vålnad från ett värjklirrande och fördemokratiskt 1800-tal; doktorstiteln ledde tankarna till Jekyll & Hyde. Men framför allt: han hade utgett sig för att vara a good sport. Och man hade låtit sig duperas. Det skulle aldrig få ske igen.

Under de följande åren kan man i svensk debatt urskilja två läger. De som vill ge det anti-nazistiska Tyskland en chans och de som förordar ett totalt avståndstagande. Till en början väger det lika. Thomas Mann blir hedersdoktor i Lund och hyllas som motsatsen till allt vad Wichmann stod för. Så småningom utkristalliserar sig ändå ett mönster.

1947 beskriver liberala Stockholms-Tidningen Tyskland som en världsdel som sjunker, en kultur som multnar sönder och med en samhällsstruktur vars borgerliga drag det aldrig mer skall gå att återställa.

Logiken är allt annat än glasklar. Kultur hade funnits under Hitler, kanske ända fram till 1945, men nu när diktaturen är krossad kommer allt att multna sönder?

Ändå är det den synen på Tyskland som segrar. Genom att en gång för alla dödförklara det tyska ger sig svenska intellektuella ett slags carte blanche för de decennier av likgiltighet som sen följer.

Med situationen i landet, med uppbyggnaden av demokratin och uppgörelsen med det förflutna, befattade man sig inte. Många som är födda på 30-talet berättar gärna om den första bilen, resorna ned genom Alperna och anblicken av Lago Maggiore i disigt skymningsljus. Vägen dit gick via Autobahn, men man stannade aldrig. Tyskland var något man lagt bakom sig. Först var det en hederssak, sen blev det rutin.

För att förstå incidenten i hotellbaren – varför en svensk tjugofemåring reagerar med honnörer på skärvor av samtal från ett annat bord – måste ytterligare en faktor vägas in.

Svensk trendkänslighet kontra tyska hockeyfrillor.

När en yngre generation svenskar så småningom skulle skapa sin bild av Tyskland uppstod ett problem. Till skillnad från de äldre kunde den som var född på 50-talet eller senare knappast på allvar hävda att Tyskland fortfarande utgjorde ett hot. För att legitimera blandningen av förakt och liknöjdhet krävdes det nu andra argument än Wichmanns laboratorierock.

Man fann dem snabbt: inom mode, populärkultur, nya medier och alla andra områden där svenskar berömde sig av att ligga i framkanten, medan tyskarna helt klart var fast i något grådaskigt bakdanteri.

Redan i Jörn Donners hyllade Berlinbok från 1958 fastslogs det att tyskarna – alla tyskar – har en olycklig benägenhet att förvandla mänskliga och moraliska problem till tekniska, organisatoriska. Många år senare skrev den välinformerade tidskriften Mama att läsarna inte fick hoppas för mycket på fotbolls-VM 2006, eftersom allt pekade på att detta skulle bli en mycket tysk tillställning – på så vis att matcherna skulle börja i tid.

Den som vuxit upp i efterkrigstidens Sverige har aldrig konfronterats med någon annan Tysklandsbild än dessa blankslitna klyschor. Det punktliga, stela, överdrivet korrekta och – i svenska ögon – nästan obscent humorbefriade Tyskland. Den dåliga smakens hemland: otillbörliga frisyrer i kombination med oaptitliga maträtter. Viner med krångliga namn. Avsaknaden av popband som slagit världen med häpnad.

I Tysklands övriga grannländer, särskilt de östra, är bilden en annan.

En av dem som kommer till Bokmässan heter Terézia Mora (intervjuades i DN den 17 september).

Född och uppvuxen i Ungern flyttade hon i vuxen ålder till Tyskland där hon snart slog igenom som författare. Och hon är inte ensam: på den tyska parnassen vimlar det i dag av litterära löften som alla har det gemensamt att de österifrån sökt sig till ett Tyskland som i deras ögon är lika glittrande som USA och England för svenskar. För dem är Tyskland inte hockeyfrillor utan en magnet, ett kulturellt eldorado där alla tider och stilar möts och korsbefruktas, ett land dit man kommer för att förverkliga sina drömmar.

Och vad det äldre paret i hotellbaren beträffar. De var, som sagt, inte ens tyskar. Utan medborgare i en nation som inte fört krig på 164 år. Hög tid, tänker jag, att så småningom sluta slänga med kastluggen och i stället se verkligheten som den är.