Den sorgliga domen mot Martin Schibbye och Johan Persson betyder inte nödvändigtvis att de måste sitta i fängelse i åratal. Antingen kommer domen att omprövas efter ett överklagande eller också kommer de att friges efter något år eller så, sådan är den typiska gången i en politisk rättegång i Etiopien.
En av de intressantaste frågorna kring terroristanklagelserna mot dem är – varför just de, och varför just nu? Det enkla svaret är att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle.
Platsen är Ogadenområdet i Somaliregionen. Det är till största delen en inofficiell krigszon och ett av Afrikas mest militariserade. Alla som reser dit måste ha godkänts av regionala och federala säkerhetsmyndigheter. Det är helt stängt för oberoende journalister, rättighetsaktivister och forskare, till och med för hjälparbetare. Företag som arbetar i regionen måste visa upp förteckningar över anställda och står under ständig övervakning.
Regeringen anklagas för allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter och dödande i Ogadenområdet. En del av det krig den för mot Ogadens befrielsefront (ONLF) förs på informationsfronten. För att marginalisera ONLF och avskräcka andra intressegrupper från att slå in på samma väg är det av vital betydelse för premiärminister Meles och hans regering att kontrollera informationen till och från Ogaden.
Något som gjort fallet Schibbye och Persson särskilt känsligt är tidpunkten. När de arresterades i juni–juli kunde de uppror som störtade de nordafrikanska diktatorerna kännas även i Addis Abeba. Samtidigt låg en en dialog i luften mellan framträdande oppositionsgrupper i exil, särskilt ONLF, OLF (Oromos befrielsefront) och ”Ginbot 7”. Det hade oroat Meles och fått honom att via sitt marionettparlament olagligförklara alla tre som ”terroristorganisationer”.
ONLF:s legitima intresse att stödja och invitera utomstående medier och oberoende journalister som en strategi för att avslöja Meles sammanföll med Schibbyes och Perssons vilja att undersöka bland annat Lundin Petroleums inblandning i Ogaden. Deras ”dödssynd” var både djärvheten att undersöka realiteterna i Ogaden, och valet av ONLF som guide och lokal kontakt. Att ta sig in i Etiopien utan visum är i jämförelse ett andra klassens brott.
De flesta journalister som reste till Etiopien för att följa domstolsförhandlingarna tyckte sig se en fars snarare än en rättegång när de två påstådda ONLF-medlemmar som arresterats samtidigt med Schibbye och Persson i en snabbprocess befanns skyldiga och dömdes till 17 års fängelse. ”Varken försvararna eller domarna verkade intresserade av vad som pågick i rättegångssalen”, sa en diplomat i Addis Abeba till en etiopisk journalist efter att ha bevittnat förhandlingarna. Domen sände också en chocksignal till alla dem som hoppats på att Schibbye och Persson skulle komma att friges inom några dagar eller veckor.
Men varken domare eller försvarare har varit intresserade av lagens rättmätiga gång. De läser bara ett manuskript de tilldelats. Juridiskt oberoende är en myt som aldrig når utanför de etiopiska universitetens föreläsningssalar. Inte på 20 år har ett politiskt känsligt fall i Etiopien kunnat få en fri och rättvis domstolsbehandling.
Det hade varit självbedrägeri att vänta sig rättvisa. Det var inte utan skäl som arresteringen av Schibbye och Persson förvandlades till ett terroristdrama, inte heller när en rad kritiska etiopiska journalister, aktivister och politiska ledare anklagats och fängslats. I de flesta etiopiers ögon är det inget speciellt eller ovanligt med fallet Schibbye och Persson, utom deras nationalitet.
Just därför fanns det inte heller någon möjlighet att deras öde skulle avgöras av domstolen. Rättegången har varit en scen i det politiska spel Meles bedriver gentemot väst och det etiopiska folket, och domen visar bara vad Meles planerat i de diplomatiska korridorerna i Washington och London. Domarnas uppdrag har varit att ge hans politiska beslut ett juridiskt rättfärdigande.
En annan avsikt med dessa rättegångar mot journalister och politiska aktivister har varit att sända en varning dels till grupper och regeringar i väst som vill stödja demokratiska krafter i Etiopien, dels till inhemska och utländska journalister, forskare och aktivister. Tiden får väl utvisa vad dessa grupper drar för slutsatser av detta löjeväckande gyckel med rättvisan.
Så rättegången mot de två svenskarna skiljer sig inte från andra liknande fall i Etiopien. Jag är själv journalist och har i min frånvaro beskyllts för ”terrorism, förräderi och spioneri” av samma regering, så jag vet hur det känns att påstås vara misstänkt för en icke-existerande ”terroristhandling eller komplott”.
Jag har inte heller stött på en enda etiopisk opinionsartikel – om den inte skrivits av Meles och hans medhjälpare – som uttryckt någon tilltro till anklagelserna mot Schibbye och Persson. Jag är rimligt säker på att de flesta etiopier tror på deras oskuld, och jag skulle bli förvånad om det finns en enda etiopisk journalist som tror att svenskarna deltagit i någon terroristkomplott.
Ändå kan den olyckliga arresteringen och rättegången mot Schibbye och Persson för många etiopiska journalister framstå som en välsignelse. Anklagelserna mot dem har dragit till sig många inflytelserika gruppers och regeringars uppmärksamhet, vilket är dåliga nyheter för vissa diplomater som föredragit att bortse från etiopiernas längtan efter demokrati och varit ivriga att dölja eller släta över det förtryck Meles utövat.
Bland etiopiska journalister saknas inte bister kritik gentemot medierna i väst, inklusive de svenska. Vi anser att de i två årtionden, inte sällan medvetet, har bortsett från journalisters och andra medborgares belägenhet i Etiopien. Om det inte varit för en rad människorättsorganisationer och oberoende journalister som Schibbye och Persson så hade omvärlden inte uppmärksammat vår kamp över huvud taget.
Det är nu hög tid att det internationella samfundet ser över sin strategi gentemot Meles Zenawi och liknande kreativa diktatorer i världen. Undfallenhetspolitik har aldrig fungerat och kommer aldrig att göra det. Läxan man måste lära sig av den arabiska våren är att väst genomgående till allra sista ögonblicket stått på fel sida i historien.
Man ursäktade Ben Ali i Tunisien för hans ”ekonomiska framsteg” medan förtrycket tilltog för varje dag. ”Regional stabilitet” var i decennier den famösa ursäkten för att stödja och skydda Mubarak. ”Kriget mot terrorismen” var ännu en ny formel för att stödja Khaddafi.
Sorgligt nog är det inte ovanligt att man hör Meles försvarare i väst åberopa alla dessa tre skäl för att upprätthålla sin allians med honom: ”Meles har åstadkommit ekonomisk tillväxt, om vi förlorar honom kommer regionen att störtas i kaos, utan honom kan vi inte bekämpa terrorismen.”
I sinom tid kommer vi att få se hur länder som USA, Storbritannien, Tyskland, Sverige och andra kommer att ta ställning. Om de en gång i tiden gav stöd åt de nuvarande regimernas ”frihetskamp” i Addis Abeba och Asmara, vad ska man då förvänta sig av dem när de personer de stödde nu själva blivit gamla totalitära diktatorer? Tystnad inför det öppna förtrycket eller uppslutning bakom dem som kräver frihet och demokrati?
Mesfin Negash är asylsökande etiopisk journalist i Sverige. Var redaktör på den oberoende tidningen Addis Neger som stängde 2009 efter att flera av tidningens medarbetare gått i landsflykt, och åtalades själv nyligen i sin frånvaro för terrorism.
Övers. från engelska av Lars Linder