När Högsta domstolen i dag tar upp åtalet mot den barnporrdömde mangaexperten är det årets viktigaste svenska konsthändelse. Ända sedan han dömdes i fjol för några teckningar som polisen hittat i hans dator, har fallet stått som symbol för en klassisk kulturkonflikt. Den fria konsten å ena sidan. Mot en alltmer rigid offentlig moralism, å den andra.

Men det är mer än så. Den oförsonliga svenska barnporrlagen har på ett smygande sätt gjort polisen till en både mäktig och oförutsägbar instans i konstlivet. Sedan 1999 krävs inte längre att ett fysiskt brott begåtts; barnpornografi räknas som ”brott mot allmänheten” och kan därför gälla även tecknad bild.

Inte nog med det. Efter att lagen skärpts igen i juli 2010 är det numera brottsligt även att betrakta sådana bilder. Mitt i den svenska yttrandefriheten alltså: ett primitivt, gammaltestamentligt bildförbud.

De bisarra konsekvenserna har mycket riktigt redan visat sig – som i polisanmälan mot Kungliga Biblioteket förra våren, eller i Bukowskis beslut att plocka bort en bild av Robert Mapplethorpe från visningen i vintras.

Sådan ängslighet är illavarslande. Men som lagen ser ut är det faktiskt upp till polis och juridik att avgöra vad som är ”konst” eller ”pornografi” i dessa fall. Och den befogenheten skulle bara stärkas om man, som en del vill, utsåg kons­ten till en legal ”frizon”, i likhet med forskning och journalistik.

Man får i stället hoppas att HD tar sitt förnuft till fånga och ordinerar en översyn av denna idiotiska och repressiva lag. Annars lär följderna bli oöverskådliga. Själv har jag i bokhyllan en katalog från danska Louisianas stora mangautställning 2008 ­ där några bilder definitivt är på gränsen. Skulle domen stå fast i HD välkomnar jag polisen att ta en titt. Jag är beredd att ta mitt straff.