Oväntad väpnare. Den enes konstkritik blir den andres kulturkamp. DN:s Dan Jönsson svarar Axess-chefredaktören Johan Lundberg.
Nog hade jag unnat Lars Vilks en något smidigare väpnare än Johan Lundberg, denna väderkvarn i konstdebattens högermarginal som med sina rallarsvingar inte lämnar sten på sten i det svenska kulturlandskapet.
I tisdagens DN vevar Lundberg lös på ett antal namngivna debattörer – bland andra mig – som han menar inte nog försvarat Vilks, utan i stället ”vill uttrycka sympati med de grupper som förordar restriktioner mot provokativ konst, grupper som uttalar dödshot mot konstnärer, grupper som har historiska kopplingar till nazism (i det senare fallet tänker jag till exempel på relationen mellan dagens islamism, Muslimska brödraskapet, stormuftin av Jerusalem och Hitler)”. Man lyfter på hatten. Vilken röjning.
Jag har länge ansett det bäst att ignorera Lundbergs dumheter, men med risk att framstå som en Don Quijote tror jag det är dags att ta honom på allvar. Att Johan Lundberg ljuger om att konstdebattörer uttryckt sympati för islamistiska grupper kan alla se genom att gå till läggen i debatten.
Men varför ljuger Johan Lundberg? Vet han inte bättre? Jo, jag börjar tro det. Jag börjar tro att Johan Lundberg ljuger medvetet. Det finns nämligen en retorisk vinst i själva överdriften, i att gå loss med svepande anklagelser som tvingar fram en defensiv hos den som vill bemöta dem.
Att sedan just Lars Vilks görs till martyr i Lundbergs korståg mot kulturvänstern kan tyckas underligt. Vilks, denne konceptuelle rabulist, har gjort det till sin livsuppgift att häckla konstvärlden inifrån, ofta på ett sätt som varit både skarpt och träffande. För Lundberg däremot blir hans institutionskritik dragloket i något som börjar likna en värdekonservativ ”kulturkamp” av dansk modell.
Det finns en märklig, bakvänd logik i denna allians. Vilks har onekligen rätt i att konstvärldens politiska konsensus motverkar sitt syfte, gör politiken till en formsak. Men i längden räcker det inte med ironier och karikatyrer för att sticka hål på den ”politiska korrektheten”. Förr eller senare får man bekänna färg. På allvar.
Jag tror det är denna logik som nu hunnit i kapp Lars Vilks. Och som får Johan Lundberg och hans tokhöger att vädra morgonluft. Obehagligt eller bara sorgligt? Bådadera, tycker jag.