att trogna läsare av Svenska Dagbladet kände en fläkt av gamla goda tider när de slog upp sin kulturdel i fredags. Tidningens konstkritiker Anna Brodow Inzaina hade surnat till efter att jag i DN tagit henne som ett exempel på en nykonservativ tendens i svensk konstkritik. Nu gav hon igen genom att brännmärka mig som ”revolutionsromantiker”.

Det må man säga. Visserligen känner jag mig osäker på vad en ”revolutionsromantisk” konstkritik egentligen innebär i dagens läge. Men eftersom mitt resonemang delvis gick ut på att försvara den konst som spränger gränserna för det anständiga, både moraliskt och politiskt, förmodar jag att det är denna hållning Brodow ser som extremistisk.

Gärna för mig i så fall. Jag tycker det är bra att Brodow bekänner färg. Konstkritik i dag skrivs sällan utifrån en tydlig hållning – och nästan aldrig i opposition, något jag tror gör den tråkigare att läsa. För publiken kan det se ut som om vi alla alltid vore överens om allt. Det är vi alltså inte.

På senare år har det vuxit fram en låt oss säga klassiskt orienterad konstkritik, med centrum kring tidskriften Axess och med Brodows blogg som en av de mest högljudda megafonerna. Dess estetik och aggressiva argumentation är starkt influerad av den kulturkamp som länge bedrivits av högerkristna kretsar i USA och som numera även satt sin prägel på Danmark. I Sverige är den något nytt – eller något väldigt gammalt, hur man nu ser det. Något nykonservativt, kort sagt.

Helt till freds med denna position tycks Anna Brodow alltså ändå inte vara. Märkligt, eftersom hon faktiskt verkar förstå vad skillnaderna handlar om. ”Frågan är om konsten är beroende av sin samtid för att vara bra”, skriver hon. Det tror hon alltså inte. Men Brodow har rätt, här har vi frågan.