Lika sömnigt som det känns att läsa Anna Brodow Inzainas försiktiga krönikor och konstrecensioner i Svenska Dagbladet, lika intressant och provocerande är det att följa hennes blogg på nätet. För konstnörden rekommenderar jag ett besök; det är mycket blaha, men i de vindlande, ofta tänkvärda resonemangen framträder en engagerad, kulturkonservativ debattör som inte drar sig för att beskriva kollegers resonemang som ”patetiska” eller hötta till med pekpinnen i ett mästrande ”fy skäms!”
Detta om detta. Själv är jag glad att Brodow i tisdagens DN äntligen tar med lite av det temperamentet till tidningens pappersformat. Vad hon dock fortfarande inte verkar inse är att just hennes insisterande på en opolitisk och av tiden orörd estetik gör hennes position djupt politisk.
Sedan kan jag tycka det är trist att själva sakfrågan, alltså den diskussion om konstens ”autonomi” som fick mig att skriva min första artikel, helt försvinner bland de ideologiska etiketterna. Men den debatten får vi kanske ta en annan gång.