I går klev Anders Behring Breivik upp i vittnesbåset för att ge sin förklaring till terrordåden den 22 juli förra året. Det massiva medieuppbådet hade våndats för hur man skulle rapportera om Breiviks redogörelse. Offren hade våndats inför vad han skulle säga.
Breivik hade längtat.
Det som var meningen att vara en redogörelse för hans motiv blev inte helt oväntat ett politiskt tal. Breivik satte sig ner, rättade till sin svarta kostym, hällde upp ett glas vatten och började lugnt förklara varför han ansåg sig ha rätten att mörda.
Vi har försökt förstå Breivik genom att läsa hans manifest. I går fick vi en koncentrerad version av hans motiv och idéer. Vi har i dag två former av högerextremism. Den traditionella extremhögern som mobiliserar mot en judisk världskonspiration och den så kallade counterjihadrörelsen som har islam och ”kulturmarxister” som fiende. I sitt manifest hämtar Breivik stora delar av den ideologiska inspirationen från counterjihadrörelsen. Men under gårdagens förhandling blev det tydligt att han inte bara hör hemma där.
Breivik är en hybrid, han ställer sig över extremhögerns skiljelinjer. Å ena sidan bekämpar han den marxistiska och liberala konspirationen, som enligt honom själv genomför en etnisk rensning av det norska folket genom muslimsk invandring. Å andra sidan handlar hans krigföring om att försvara den norska ”urbefolkningen” från utrotning, en idé som går att hitta i den nazistiska idévärlden.
Han kliver fram som en militant nationalist som representerar hela extremhögern. Han säger samma sak som både marginaliserade nazister och rumsrena högerpopulister: Vi lever i en skendemokrati, nationalister lider av ett systematiskt förtryck och vårt samhälle är på väg att islamiseras. Men till skillnad från de allra flesta som delar hans idéer tar han sig rätten att mörda sina politiska motståndare.
Vi var över hundra journalister som satt och lyssnade på Breiviks tal. Han uppmanades att korta ner sitt anförande, men insisterade gång på gång att få läsa alla de tretton sidorna i sitt manus.
Det finns olika sätt att förhålla sig till en situation som uppstår när en massmördare uppträder som en överambitiös elev. Några av journalisterna suckade över hans uppblåsta självgodhet, andra skrattade åt hans absurda ambition att ”tona ner retoriken”. Det är så man reagerar när man inte vet hur man ska hantera den obehagliga insikten att mannen som låter galen faktiskt tror på det han säger.