En natt förra veckan skedde något som kanske får en lika ödesdiger betydelse för det danska folket som för de irakier vi nu skickar tillbaka till ett land i upplösning. Det var natten då vi gjorde våld på det bästa i oss själva. Från och med nu är det inte bara irakier på flykt som nekas asyl i vårt land. Också begrepp som anständighet, generositet, hjälpsamhet och rättfärdighet förvägrar vi uppehållstillstånd.
Natten till den 13 augusti skedde en skilsmässa i Danmark: det var skilsmässan mellan lagens anda och bokstav. Vi har lagen för att beskydda människor mot övergrepp. Nu missbrukar vi lagen för att begå övergrepp mot människor.
Män i uniformer, dolda bakom visir och sköldar, bröt sig in i en kyrka full med sovande familjer. Barn såg sina fäder och storebröder sättas i handfängsel och föras bort. Barn har inget långt minne och de irakiska barnen har aldrig upplevt annat än stängslet runt asyllägren och lägerlivets lugnande rutiner. Därför vet de inte vad det betyder när far förs bort om natten av bredaxlade män. Deras mödrar har ett längre minne, så de vet. Så var det också i det Irak som de flydde ifrån, och det var därför de flydde.
Nu frågar de irakiska barnen: ”Vad har pappa gjort?”
Och mödrarna svarar: ”Pappa har gjort sig skyldig till det mest förfärliga brott man kan begå i Danmark: han har bett andra människor om hjälp.”
Inte någon stor hjälp, bara en handräckning, så att han kunde komma i gång – ett pass, ett ställe där det inte kommer någon och slår in dörren mitt i natten.
”Vad händer nu?” frågar barnen.
Mödrarna slår ut med armarna och vänder bort ansiktet: ”Nu är det över.”
Längre än så varar inte hoppet. Till och med de starkaste sinnen har gränser för vad de klarar av. Jag tror att irakierna nådde sina gränser då familjerna skildes från varandra denna natt, då fäder och bröder togs som gisslan medan barn och mödrar satt ensamma kvar med den ångest som under de senaste åren blivit den överväldigande konstanten i deras liv.
Vi har försökt den goda vägen, säger integrationsminister Birthe Rønn Hornbech i TV 2news. Vi har varit tålmodiga, säger hon med detta kladdiga språkbruk, som luktar missbruk av hennes så ofta åberopade kristendom. Hon vill skicka irakierna tillbaka i lugn och ordning, tillägger hon. Jo, hon vill ha lugn och ordning i dödscellerna, inget gnäll, inget skakande i gallren – hem till bomberna med er!
Det hade blivit vardag i kyrkan för dem, säger Pia Kjærsgaard. Det går ju inte, säger hon. Nej, det går ju inte, att de börjar hoppas. Trygghet, en plats att gro och växa på, det är inget för dem. Tillbaka till ett ödelagt land, där det garanterat inte är någon vardag, utan bara ångestens slalomlopp mellan bilbomberna.
Är det alltså över för irakierna?
Det är för lätt att säga att det beror på oss. Vi vet nämligen att nu räknas varje timme. Det är därför allt hänger på Christiansborg, och där har flertalet parlamentariker i opportunismens namn ingått en djävulspakt med den blinda och döva omänskligheten. Men så finns ju också denna märkliga och ohanterliga egendomlighet, som omnämns i vår grundlag, där det står att varje enskild parlamentariker inte är underställd sitt partis diktatur, utan är fri att rösta i överensstämmelse med något annat och större: sitt eget samvete. Finns det fortfarande, samvetet på Christiansborg, eller räknas det också in bland dem som har blivit avvisade och bortskickade i handfängsel på ett flygplan?
Jag tror att samvetet finns, jag tror att det finns i vartenda parti, och jag hoppas innerligt att det är samvetet som vinner den inre maktkampen mellan karriär och anständighet, som under dessa timmar oundvikligen måste pågå inom vissa politiker.
Annars vet jag snart inte varför jag ska kalla mig dansk.
De kom om natten och hämtade de irakiska asylsökandena. Men de kom också vid en annan, mer iögonfallande tidpunkt: de kom precis när sommarlovet slutade, och barnen började skolan igen. Första skoldagen. Och vilken syn bjuder vi våra unga arvtagare som välkomst när de vänder hemåt från sommarens glada ansvarslöshet: förtvivlade, förföljda människor som arresteras för att de har bett om vår hjälp. Är det till ett sådant samhälle vi vill introducera barnen?
”Jamen pappa, jag trodde vi var så rika i Danmark.”
”Det är vi också, men det är bara för att vi inte delar med oss till andra.”
Är det för en sådan värld som grundskolans lärare ska uppfostra barnen?
Tänk på de danska soldater som kämpade i Irak och som hade mod och ärlighet nog att begära asyl åt de tolkar som hade arbetat för dem lojalt, eftersom de var väl medvetna om att det inte var en blomstrande demokrati de lämnade bakom sig, utan ett laglöst, ödelagt land. Var det detta de kämpade för?
Soldater i Afghanistan, vänd er om och fråga er själva vad som sker i Danmark just nu. Är det för en sådan demokrati ni sätter livet på spel på andra sidan jordklotet?
Det finns en koreansk myt om livet efter döden, i helvetet och paradiset. I helvetet sitter alla bänkade runt ett väldukat bord, men svälter likväl, eftersom ätpinnarna är tre meter långa och inte når deras egna munnar. I paradiset sitter de också runt ett väldukat bord. Även där är ätpinnarna tre meter långa. Men alla är mätta och belåtna. I stället för att förgäves söka efter sina egna munnar med de omöjliga ätpinnarna har de kommit på att mata varandra.
Danmark liknade en gång koreanernas paradis. Nu har vi frivilligt spärrat in oss i deras helvete.
Vi lovordar vår egen tolerans. Och jo, nog fan är vi toleranta. Toleranta mot avtrubbningen, cynismen, den blinda självtillräckligheten, den mest infama människosynen. Dem har vi gett plats vid vårt bord, dem låter vi gång på gång komma till tals. Inskränkthetens representanter har vi röstat in på landets högsta poster, och i den kvästa oppositionen finns mest deras själlösa eftersägare.
Vad vi behöver i Danmark är inte bara besvärliga frågor och det nu så sällsynta, oregerliga gemytet, utan en stor, renande samvetskris.
För de irakiska asylsökandenas skull – och för vår egen.
Översättning från danska: Sverker Lenas