Svante Nycander anklagar mig för att ha förfört ungdomen alltsedan början av 70-talet. Nu väntar jag på giftbägaren.
Mitt brott är den lärobok i politisk idéhistoria som från början hette ”Från Platon till Lenin”. Redan titeln ser han som skickelsediger: min historia fullbordas med Lenin. I själva verket är Hitler den mest sentida ideolog som jag behandlar i den upplagan. Boken har senare haft titlar som ”Från Platon till Reagan” och ”Från Platon till kommunismens fall”. Historiens fullbordan?
Nycander längtar tillbaka till sin ungdom då Herbert Tingsten regerade det politiska tänkandet. Då behövde man inte bekymra sig om Marx. Tingsten bekände i ett uppriktigt ögonblick att han aldrig hade läst ”Kapitalet”. Det gjorde det lättare för honom att likställa Marx med Stalin. Han prisade Leopold Schwarzschilds bok ”The Ted Prussian: the Life and Legend of Karl Marx” och blev rasande när Gunnar Aspelin (som däremot kunde sin Marx) kritiserade Schwartzschilds teser.
För egen del har jag ägnat en hel del energi åt att studera Marx. Nycander ondgör sig över att jag ger Marx så stort utrymme i min politiska idéhistoria. En anledning var den okunnighet som härskade på Tingstens tid. Den andra, den viktigaste, anger jag i texten: Det är en knepig tankebyggnad som är lätt att missförstå och lätt att förenkla.
Så är det fortfarande. När Henrik Berggren i en ledarkommentar (DN 21/7) betecknar marxismen som ett ”slutet system” är han tillbaka i förenklingarna. Det spelar ingen roll att Marx själv säger sig vilja undvika teser med vars hjälp historien kan läggas tillrätta. Nu ska han drivas tillbaka in i de fyrkantiga handböcker som skulle styra tänkandet i Sovjet alltifrån 1930-talet.
Grundtanken i min politiska idéhistoria är som framgår av dess inledning att ställa ett antal viktiga politiska texter i fokus. Därför är det många namn som utelämnas. Nycander räknar upp några viktiga liberaler som kunde ha varit med. Han kunde likaväl ha radat upp lika många socialister och ännu fler konservativa. Jo, jag kunde ha fyllt hela boken med namn, som en telefonkatalog.
Det är liberalismen som är huvudsaken både i Nycanders artikel och i den debatt som följt i dess spår. Jag håller med om att liberalismen borde diskuteras och då inte i enkla fördummande termer som ”bra” eller ”dålig”. Inte heller borde den göras totalt diffus. Enligt Henrik Berggren är liberalismen ett förenande band mellan sverigedemokrater och vänsterpartister. I så fall täcker den hela spelplanen. Att äta med kniv och gaffel blir liberalt.
För egen del har jag brottats mycket med liberalismen. Det synligaste resultatet är en bok som heter ”Tankens lätthet, tingens tyngd. Om frihet” (2004). Huvudtanken kan nog spåras tillbaka till ”Från Platon till Lenin” men är där mer outförd.
En tidigare folkpartiledare, Gunnar Helén, hävdade en gång att en liberal är kluven. För detta yttrande fick han utstå smälek, men i själva verket sa han något klokt. Liberalismen är kluven mellan politisk liberalism och ekonomisk liberalism. Till en början tycktes föreningen harmonisk. Hos John Locke samsas båda under begreppet egendom. Människan är rättmätig ägare till sin egen kropp liksom till sina tankar och till produkterna av sitt arbete. Men vems arbete? För Locke är det självklart att frukterna av tjänarens slit ska tillfalla hans (eller hennes) herre.
Det är just här som i början av 1800-talet en gränslinje mellan liberalism och socialism kan förmärkas. Men den är inte tydlig och klar. Det fanns liberaler som inte alls höll med Locke.En av dem var John Stuart Mill. Mill, som nu tycks älskad av alla, bör enligt min mening inte minst bli ihågkommen därför att han skiljer mellan politisk och ekonomisk liberalism. I ”Om friheten”, som han utarbetade tillsammans med Harriet Taylor, säger han att principen om den individuella friheten i allt väsentligt är skild från läran om handelsfriheten.
Det är ett viktigt påpekande. Mill var också en av sin tids mest inflytelserika ekonomer. Hans ”Principles of Political Economy” kom i många, ständigt omarbetade upplagor. Man kan där se hur han står tvekande inför frågan om den bästa ekonomiska ordningen. Ibland kallar han sig socialist, ibland förordar han en långtgående ekonomisk frihet. Socialismen var i hans ögon förenlig med privategendomen. På kort sikt är en långtgående ekonomisk frihet av godo, på längre är socialismen bäst. Dynamiken i Mills tänkande framgår inte alls av den utslätande beteckningen ”socialliberalism”.
Med första världskrigets hemska tumult och med ryska revolutionen 1917 förändrades bilden i grunden. Det var nu som en snart inflytelserik liberal som österrikaren Ludwig von Mises gav ut boken ”Liberalismus”, där han förklarar att kapitalismen är grunden för all frihet. Han gör ilsket upp med alla som ifrågasätter den ohämmade ekonomiska friheten och hudflänger John Stuart Mill som socialist, ja Mises ser honom som socialismens främste förespråkare, viktigare än både Marx och Engels.
Från Mises går spåret direkt till Hayek, Friedman och alla dem som i dag kallas nyliberaler.
Men det finns alternativ. Ann Heberlein efterlyser i sin artikel (DN 22/7 2010) ett större intresse för John Rawls tänkande i Sverige, och jag kan bara hålla med. I ”En teori om rättvisa” säger Rawls att det inte finns något ”nödvändigt samband mellan fria marknaden och privatägda produktionsmedel”. Ja, han hävdar till och med att ”marknadssystemen är förenliga med socialistiska institutioner”.
Först när liberaler i Sverige tar ställning till dessa traditioner kan de befria sig från vanetänkandets tröga substanser. Då kommer de inte heller att finna det upprörande att någon annan också besitter någorlunda grundliga kunskaper om Marx och hans tänkande och därtill utportionerar dessa till den studerande ungdomen och den kunskapstörstande allmänheten.
Till dess gäller Henrik Berggrens omdöme om liberalismen (DN 21/7): ”Stark i köttet, svag i anden.”