På sätt och vis handlar alltsammans om en cigarettändare. Den var en present till George Smiley och bär inskriptionen ”From Ann, with all my Love”. När romanen ”Mullvaden” tar sin början befinner sig tändaren förmodligen på tredje våningen av KGB:s kontorsbyggnad vid Ljubljankatorget i Moskva, på det skrivbord som tillhör den spionchef Smiley och de andra MI6-agenterna kallar ”Karla”. Tändaren är ett av de mindre, men helt centrala ledmotiven i de tre romaner som utgör John le Carrés kalla kriget-trilogi: ”Tinker, tailor, soldier, spy” (1974, ”Mullvaden”), ”The honourable schoolboy” (1977, ”Käpp i hjulet”) och ”Smileys’ people” (1980, ”Vinnare och förlorare”). Och vill du inte veta vilken roll den spelar i romanerna och i den nya filmversionen av ”Tinker, tailor …” bör du naturligtvis sluta läsa den här artikeln nu.
Ann är George Smileys hustru i det sedan länge havererade äktenskap som ingen av dem tycks vilja lämna. Tändaren var en gåva i början av deras förhållande. När en betydligt yngre Smiley vid femtiotalets slut försökte få Karla att byta sida i en smutsig arrestlokal i Delhi lånade han helt kort ut tändaren till denne. Som tog den med sig när han släpptes dagen efter. Sedan dess har den varit symbolen för maktkampen mellan de båda männen, bägge placerade i hjärtat av var sin spionorganisation, KGB respektive MI6. Det råder ett underligt, ömsesidigt parasitiskt förhållande mellan Smiley och Karla: när det går bra för den ene går det dåligt för den andre. Och att symbolen för denna komplicerade fiendskap är en cigarettändare, som är en kärleksgåva, är laddat med flera betydelser. Elden inuti. Den förlorade kärleken.
Även om Smiley förekommer i flera romaner före och efter trilogin är det just i dessa tre böcker som han framstår som en fascinerande psykologisk gåta, mitt i sin grå prudentlighet. Och även om le Carré skrivit ett stort antal utmärkta romaner sedan dess tror jag att de flesta läsare håller med om att det är här, under inledningen till vad som skulle bli kalla krigets slutfas, som hans författarskap lyser med sin klaraste låga.
När le Carré skrev böckerna var de samtidsskildringar, handlade om här och nu och det sena sjuttiotalets politiska verkligheter. Också BBC:s briljanta (men i dag åldrade) tv-serier med Alec Guinness som Smiley rörde sig i sin egen samtid. När Tomas Alfredson nu filmat den första romanen på nytt har den hunnit bli ett historiskt drama. Det blir en film om sjuttiotalets Storbritannien, på samma sätt som ”Låt den rätte komma in” var en film om åttiotalets Sverige. I långa stycken är den nya versionen trogen mot romanen (och när jag ser den undrar jag hur någon kan begripa handlingen utan att ha läst boken), men en del detaljer har förändrats på ett vis som blir tidstypiska för vår tid. Så är det inte längre kriget mellan öst och väst som är berättelsens motor. Skillnaden mellan sjuttiotalets romaner och tv-serier å ena sidan och 2011 års film å den andra blir tydliga på två plan. Det handlar både om politiken och om kärleken. Politiken först.
I en rätt obehaglig essä av Michel Foucault beskriver denne en resa mellan Väst- och Östberlin 1977, där han och hans sällskap hamnade i krakel med polisen på bägge sidor om Muren. Vilket fick Foucault att reflektera över det symmetriska i förhållandet mellan makten i öst och makten i väst (detta var också under RAF-skräckens år). Är förtrycket i öst ”bara” en spegelbild av ett liknande sätt att kontrollera medborgarna i väst? Handlar kalla kriget om demokratin som sådan – eller är det ett nollsummespel mellan två ”eliter” som spelar schack med oss alla?
Skräcken för atomkriget var den fullkomligt överskuggande rädslan under hela min uppväxt. Vi vet i efterhand hur nära det också var att atomkriget utlöstes – det handlar inte bara om Kubakrisen 1962 utan också om det datum som ännu inte arbetat sig in i det allmänna medvetandet, den 26 september 1983, då sovjetiska spionsatelliter felaktigt visade att USA avfyrat en serie missiler mot Sovjet. Bara en officer med is i magen stod mellan oss och utplåningen – en händelse som Peter Englund skildrat i en omskakande essä, ”Natten då världen nästan gick under.” Englund är också inne på vad man kallar ”spegeltänkandet” i kalla krigets strategier, tanken på att det man själv är kapabel till också är vad motståndaren är redo att göra.
Det fanns visserligen sådana symmetrier – som detta att såväl öst som väst var fullt kapabla att utplåna oss alla. Men spegelfiktionen är också en enkel undanflykt. Foucaults speglar, ställda mot varandra, avbildar inte en politisk verklighet. Öst och väst var inte utbytbara. Men hur långt från demokratins spelregler ska man vara villig att gå för att försvara ”demokratin”? Eller, på det subtila sätt som frågan ställs i le Carrés romaner – måste man bli en spegelbild av sin fiende för att besegra honom? (Att det här rör sig om en ”honom” är ställt bortom allt tvivel). De intrikata spelen med utsändandet av agenter över Europakartan, mödosamt hopfogade intriger som ibland exploderar i ett ögonblicks våld hade hela tiden den möjliga utplåningen som fond. Smiley är till sist en bättre sort än Karla, även om också han klart ser det politiska våld och den terror västsidan officiellt inte vidgår. Ändå har de båda männen en likhet: kärleken är bådas akilleshäl – Smiley i sitt olyckliga äktenskap, Karla med den oförlåtliga svaghet för sin psykiskt sjuka dotter som blir hans fall. Om berättelsen inte längre i första handlar om Bomben kan man säga att den nu ändå blir lika relevant – genom att handla om Spelet.
På ett lysande sätt lyfter Tomas Alfredsons nytolkning fram vad man, med en samtidstypisk formulering, skulle kunna kalla det homosociala spelet: det här är en historia nästan uteslutande om mäns maktkamp, detta med undantag för Kathys Burkes mycket starka biroll som researchern Connie Sachs. Alfredson gör en poäng av denna enkönade värld. Kärleken till kvinnor spelar en underordnad roll, annat än som maktmedel. Det gör också kärleken mellan män – också den är ett led i samma nollsummespel, där homosexuell attraktion används för att placera sig själv över eller under i hierarkin. En del av de förändringar av handlingen som skett i Alfredsons version kan vara svåra att förstå om man inte ser dem ur just det perspektivet. Att bipersonen (och hjälten) Peter Guilliam blivit homosexuell måste bero på att handlingen i dag fordrar en ”god” homosexuell man att ställa bredvid Colin Firths extremt manipulativa ”mullvad” Bill Haydon, som använder sex mot både män och kvinnor för att spela sitt eget dubbelspel och förbli ogripbar.
I introduktionen till sjuttiotals-tv-serien lekte man med den ryska dockan som symbol – den med en liten gumma inuti en liten gumma. Och i en scen talar Smiley om just Haydon, mullvaden, som en sådan docka – att bara Karla hade sett hans innersta del, den odelbara, och därmed fått makt över honom. Den sanning som alla aktörer i såväl romanerna som filmerna döljer för varandra – och som alla samtidigt är medvetna om – är att man ”innerst inne” alltid är en spelare och därmed alltid opålitlig – att den slutliga sanningen om människan är att hon bara är intresserad av makt, av sin egen position i hierarkin.
Det är en tanke som i Alfredson film fått sin tolkning i en genial scen, där kameran befinner sig inne i en dokumenthiss i MI6 central ”The circus”. Långsamt stiger den allseende blicken upp genom våningarna av människor vid skrivbord, alla sysselsatta med sina småbitar av de stora hemligheterna – och ingen annan sanning går att urskilja annat än om man befinner sig högre upp eller längre ned. Klättrandet, stigandet, är den enda meningen med systemet.
Flera av de litteraturvetare som intresserat sig för le Carré har talat om hur han, sedan studietiden, varit påverkad av Schillers idé om det ”naiva” och det ”sentimentala”. Naiv betyder för Schiller att man har ett direkt förhållande till världen – sentimental att man ser den på avstånd och därmed också kan manipulera den, men har en tragisk distans till allt som sker i det egna livet. Om Schiller ville beskriva poeter av naiv eller sentimental läggning handlar le Carrés romaner om naiva och sentimentala spioner. Den som förmår att spela spelet befinner sig på utsidan av de ”naiva” känslorna – som hat eller kärlek.
Det är den sanning om människan som det collegeutbildade ”old boy”-gäng som utgör spionerna både i romanens värld och verkligheten fått med sig med modersmjölken: för bakom romangestalter som Haydon finns historiska gestalter som Kim Philby och Guy Burgess. I samma ögonblick man låter en annan sida av livet ta överhanden – kärleken till en hustru, en dotter, en annan man – har man förlorat. Den som älskar dör. Det är därför Karla i slutet av romanen ”Vinnare och förlorare” till sist släpper Smileys tändare i leran vid en gränsövergång mellan Öst och Väst. Och det är därför Smiley aldrig plockar upp den.
Det är också det som är oroande i Tomas Alfredsons version av ”Tinker, tailor …”, kalla kriget är historia. Men dubbelspionens psykologi fortsätter att fascinera: spionen som metafor. Inte minst därför att Alfredsons film i sin smulgrå sjuttiotalsmurrighet visar upp hierarkins fåfänglighet, de syrefattiga maktspel där så många strävar efter att klättra ett steg till i den så kallade karriären. Hur många sådana nollsummespel ingår vi i? Vad förväntas vi offra?
Jag ser Alfredsons film i Edinburgh en regnig höstkväll och när jag kommer ut ser allting ut som sjuttiotal. Och där jag går hoppas jag innerligt att Alfredson vill och får filma också ”Vinnare och förlorare.”