Sedan regeringskoalitionen kom till makten för ett drygt år sedan har England sett åtskilliga studentprotester, ockupationer av dussintals universitet, flera strejker, en halvmiljonstark fackförbundsdemonstration och nu oroligheter på huvudstadens gator (som föregicks av drabbningar med Bristolpolisen i Stokes Croft tidigare i år).
Var och en av dessa händelser tändes av just sin gnista, samtidigt som de alla sker mot en bakgrund av brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder. Regeringen vet mycket väl att den chansar och att dess politik löper risken att tända massoroligheter av en omfattning vi inte har sett sedan tidigt 1980-tal.
När människor söker sig till gatorna i Tottenham, Edmonton, Brixton och till andra ställen, som under de senaste nätterna, kan vi vara på väg att bli vittnen till hur regeringen går en varaktig och allvarlig förlustserie till mötes. Det senaste årets politik må ha tydliggjort splittringen mellan de privilegierade och de egendomslösa till en extrem grad, men den sociala orons sammanhang är mycket vidare.
De dödande skotten mot Mark Duggan i torsdags, då det – tvärtemot de första rapporterna – verkar som om enbart poliskulor avlossades, är ännu en tragisk händelse i en längre historia av Metropolitanpolisens behandling av vanliga Londonbor, särskilt dem från svart eller etnisk minoritetsbakgrund, och av polisens utpekande av vissa områden och individer genom övervakning, visiteringar och dagliga trakasserier.
En journalist skrev att han var förvånad över hur många människor i Tottenham som kände till och som var kritiska till IPCC (the Independent Police Complaint Commission, ett organ som tar emot och reder ut klagomål mot polisen av mer allvarlig karaktär, övers. anm), men detta borde inte förvåna någon. När man tittar på siffrorna för antal döda i polisförvar (minst 333 sedan 1998 och inte en enda fällande dom mot någon polisman för något av dödsfallen), då framstår det för många, och helt rimligt, som om IPCC och domstolarna skyddar polisen snarare än folket.
Lägg ihop den här förståeliga misstänksamheten och bitterheten mot polisen, byggd på erfarenhet och minne, med hög fattigdom och stor arbetslöshet och skälet till att människor drar ut på gatorna framstår klart och tydligt. (Haringey, valkretsen som Tottenham ligger i, har den fjärde högsta barnfattigdomen i London och en arbetslöshetssiffra på 8,8 procent, dubbelt så högt som rikssnittet, med ett ledigt jobb på 54 sökande i valkretsen).
De som fördömer de senaste nätternas händelser i norra London och på andra platser borde verkligen ta ett steg tillbaka och reflektera över det stora sammanhanget: ett land där de rikaste 10 procenten nu har det 100 gånger bättre ställt än de fattigaste, där konsumtion byggd på privat skuldsättning i åratal har lyfts fram som en lösning för en vacklande ekonomi, och där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat i-land.
Som Richard Wilkinson och Kate Pickett pekar på i ”Jämlikhetsanden. Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen” är företeelser som beskrivs som ”sociala problem” (brottslighet, ohälsa, antal intagna i fängelse, psykisk ohälsa) mycket vanligare i ojämlika samhällen än i samhällen med bättre ekonomisk fördelning och mindre klyftor mellan de rikaste och de fattigaste. Årtionden av individualism, konkurrens och statsstödd egoism – kombinerad med ett systematiskt kuvande av fackförbunden och den alltmer utbredda kriminaliseringen av oliktänkande – har gjort Storbritannien till ett av de mest ojämlika länderna i den rika världen.
Bilder av brinnande byggnader, bilar som står i lågor och plundrade affärer må erbjuda spektakulärt stoff till rastlösa medier, ständigt sugna på nya stories och nya grupper att demonisera, men vi kommer inte att förstå någonting av de här händelserna om vi inte bryr oss om den historia och det sammanhang de ingår i.
Översättning från engelskan: Malin Ullgren
© Nina Power/Guardian News & Media Ltd