Vad händer när man korsar ett flygplan med en dator? När plan 965 från Miami kraschade i Colombia i december 1995 och dödade 159 människor berodde det på funktionerna hos navigationsdatorn i flygplanet. Piloterna valde fel inflygningsrutt i listan i datorn och hamnade på direkt kollisionskurs med en bergvägg. Datorns interaktionsmodell tog överhanden över hur ett flygplan traditionellt fungerar.
Andra objekt man datoriserar visar ofta samma sak: korsar man en bil, en klocka eller en bank med en dator, så tar datorns modell också över. Exemplen kommer från Alan Coopers bok "The Inmates are Running the Asylum", vars titel syftar på vad som händer om man låter datorprogramutvecklingen styras av ett tekniskt perspektiv utan koppling till den verksamhet systemet ska stödja.
Vad har då det här för relevans för ett samhälles kultur? Det enkla svaret är att en kultur präglad av teknik kräver en ökad kunskap om teknik. Det mer komplicerade svaret är att datorer inte är de enkla redskap vi tror att de är.
Bland traditionella kulturskapare som författare, musiker eller konstnärer har många låtit det nya verktyget "datorn" flytta in i skaparkammaren. Det är extremt produktivitetshöjande att kunna arbeta vidare på ett verk utan att behöva börja om från början, att kunna ångra och sudda, simulera och skicka.
Men ser man till vad som har hänt med datorerna de senaste åren är det knappt möjligt att tala om "verktyg" längre. Vi lever i ett så teknologiserat samhälle att det snarare är frågan om en sorts symbios mellan "agenter" på olika nivåer. Ett verktyg är något jag bestämmer över. En agent har egna behov och egen motivation. Blir både jag och datorn "agenter" så får vi snällt anpassa oss efter varandras behov.
Nästan vem man än pratar med kan utgjuta sig över sina datorproblem. Det brukar gälla säkerhetskopior, virus, e-post eller filer som inte går att öppna. De flesta yrkesverksamma människor i Sverige kan i dag "hantera" en dator. Men den praktiska nivån av datorkunnande räcker inte för att förklara de kulturförändringar vi ser omkring oss. För att förstå dem måste man in på andra områden, där det första är datorns "modell".
Ett exempel är hur man säljer musik på nätet i dag, och hur det fungerar för olika musikgenrer. Musik sorteras efter artist, skiva och låt, vilket fungerar någorlunda bra för populärmusik. Men hur går det med den klassiska musiken? Att klara sig utan att både få veta kompositör och artist är svårt, och ofta vill man gärna ha både dirigent, kompositör, ensemble och solist för att kunna veta vad det är man köper. Ibland blir det kompositören som blir artist, när vi bara har tre fält att spela med, ibland är det en känd dirigent som fyller det fältet och vi får nöja oss med att inte veta vems "Symfoni nr 3" det är vi ska köpa. Inte undra på att den klassiska musiken lever en tynande tillvaro på nätet.
Men det otäckaste är kanske vilken enorm ansträngning det skulle behövas för att rätta till det här, och bygga ut systemen från tre fält till fyra eller fem. Ett kolossalt programmeringsarbete för tusentals system, där man dessutom måste komma överens om en ny standard.
Ett annat exempel på en datormodell är när man skapar system för mänsklig vänskap som ska hanteras av en dator. Det finns i dag många sociala nätverkssystem där man är någons "vän" eller "kontakt", men det är sällsynt att det finns en finare gradering, som "bekant" eller "kompis".
I den verkliga världen sätter man ofta inte ord på relationerna. Om någon frågar kan man däremot säga att man är "bekanta, kanske, fast egentligen var det hans pappa som kände moster som alltid passade mig på helgerna när jag var liten". Av en sådan förklaring gör man sig en uppfattning om närheten och laddningen i relationen.
Ska man modellera det här i en dator kan man försöka fånga detaljerna, men hur bra kan det bli? Och var kan modellen få data ifrån för att dra slutsatser om vad man kan förvänta sig av relationen? Se här en föreslagen vokabulär för att beskriva relationer:
friendOf, acquaintanceOf, parentOf, siblingOf, childOf, grandchildOf, spouseOf, enemyOf, antagonistOf, ambivalentOf, lostContactWith, knowsOf, wouldLikeToKnow, knowsInPassing, knowsByReputation, closeFriendOf, hasMet, worksWith, colleagueOf, collaboratesWith, employerOf, employedBy, mentorOf, apprenticeTo, livesWith, neighborOf, grandparentOf, lifePartnerOf, engagedTo, ancestorOf, descendantOf, participantIn, participant
"AmbivalentOf" är min favorit. Bara att försöka tänka sig logiken bakom det datorprogram som ska dra slutsatser utifrån den sortens relation ger mig knottror på ryggen.
Den stora faran här blir ju att man inte kan göra datormodellen tillräckligt komplex och robust så att den svarar mot verkliga mänskliga relationer, men att datorsystemen samtidigt blir så viktiga att samhället går över till att förlita sig på datormodellen. Många affärsverksamheter fungerar ju så: om man gör en affärsmodell i ett kalkylprogram och kalkylen kommer fram till en viss lösning, ja då anpassar man ju affärsmodellen efter datormodellen. Detta är en avgörande skillnad mellan affärsprocesserna i ett samhälle och den mänskliga kulturen, det som vi anser ger samhället dess mening.
Men även om vi har en någorlunda adekvat modell i datorn finns det fler aspekter som trotsar gängse uppfattningar. En gäller datorns "integritet". Jämför vi med penna och papper så är vi någorlunda säkra på komplexiteten hos dessa skrivverktyg. Om någon skriver på ett papper överst i en bunt så vet vi att det kan bli märken på de underliggande papperen i bunten, men längre än så "smiter" inte informationen.
Med datorer är det annorlunda. Digital information har ju den egenskapen att originalet och kopian är identiska. Dagens datorer är också så komplexa att vi helt enkelt inte vet vad som smiter ut och in i datorn. Många datorer har i dag "bakdörrar" som kan aktiveras av koder som inte är allmänt kända. Genom en bakdörr kan man föra ut information som finns på datorn utan att ägaren märker det. Problemet med bakdörrar tas så allvarligt i USA att kinesiska datorer inte får användas för säkerhetsklassade system.
Vad händer då när man korsar en konstnär med en dator? Ja, ett av svaren är en motfråga: Kan konstnären lära sig att hantera datorn på ett spontant och intuitivt sätt? Kan datorn bli ett verktyg för att hjälpa till att översätta vårt innersta och göra fantasi till förverkligande?
Ett konstnärligt verk i en dator i dag är en liten fil bland flera hundra tusen andra filer. Det gäller att lägga den på rätt plats så att man kan hitta den igen. Filer i en dator har inget inbyggt i sig som visar om de är viktiga, om de är flitigt "använda" eller om de har "kvalitet".
I april fick Piratförlaget återkalla en hel upplaga på 40 000 exemplar av Liza Marklunds "Nobels testamente" eftersom personen som gjorde layouten hade använt den näst sista versionen av manuset. Är det egentligen förvånande, när datorns filer inte har några egenskaper som vi kan använda på ett vettigt sätt?
För en bildkonstnär finns många vägar att gå. En är att välja ett program som Corel Painter som simulerar hela processen att teckna eller måla med olika sorters färg på olika underlag. Akvarellfärg eller oljefärg kan vara "våt", eller för all del "torka" genom en knapptryckning, och med träning går det att få fantastiska resultat. Men allt görs i sällskap med en surrande hårddisk och med risk att det plingar till i e-postens inkorg i bakgrunden som distraktion.
En annan inriktning representeras av ett populärt programpaket som heter Processing. Det används för allt från att styra intelligenta omprogrammeringsbara hus till att skapa tredimensionella rymder. Processing är snarare en programmeringsmiljö än ett system för att direktmanipulera den färdiga bilden. Man "kör" eller "exekverar" bilden snarare än att "måla" den, och det finns ju ingen likhet mellan processen att programmera och det färggranna resultatet. Men trots det kan resultatet bli fantastiska skapelser som kan bära sin upphovsmans signum på samma sätt som man kan "se" att en tavla är målad av Magritte eller Ola Billgren.
Sedan åtminstone ett decennium är datorn den överlägset viktigaste byggstenen för hela vår kultur, men diskussionen om datorn som kulturell artefakt har halkat efter. Det beror förstås delvis på den traditionella uppdelningen i tidningarnas redaktioner. För tekniskt för kulturdelen, för mjukt för ekonomi och vetenskap.
Den "nya kulturen" blir en sammansmältning av teknik, kultur och politik, i en blandning som vi hittar i en del amerikanska medier. Boingboing.net är ett bra exempel, men också The New Yorker och The New York Times har båda regelbundet artiklar som gör att vi faktiskt förstår mer av vad som händer med kulturen när vi nu alla är på väg att korsas med datorer.
Hade datorn varit det enkla okomplicerade verktyg vi vill att den ska vara så hade vi inte behövt den här diskussionen. Men som det är nu så finns det vissa saker vi måste sätta oss in i för att vi ska få en levande debatt om datorernas plats i samhället, för att förstå på vilket sätt vi kan expandera våra sinnen och vårt medvetande med datorns fantastiska möjligheter att visualisera komplexa fenomen, men också hur datorns modeller kan begränsa våra möjligheter till uttryck.
Den irritation vi känner inför datorerna är viktig att ha kvar. Spänningen mellan datorns ofullständiga modell och vår kulturs rikedom måste finnas kvar. Den dag vi är nöjda med datorerna kan det förstås betyda att de har utvecklats till fulländning. Men det kan också betyda att vi har gett upp. Framtidsforskare talar ibland om det ögonblick i historien då datorerna blir lika intelligenta som människor. Det tolkas vanligen som att datorernas utveckling skrider framåt, medan människans intelligens ses som ett konstant jämförelseobjekt. Men vår kulturella symbios med datorerna gör kanske att vi i vissa avseenden blir fördummade när vi anpassar oss till datorernas ofullständiga modeller. Och datorerna rycker fram.