De härskade genom att söndra

Finns Indien? Frågan kan tyckas absurd. Man kunde tro att den bara kan ställas av en postmodern social konstruktivist som aldrig satt sin fot utanför det akademiska elfenbenstornet. Ingen som varit en timme i Calcutta skulle, säger det handfasta sunda förnuftet, komma på en så korkad idé som att undra om Indien finns. Så visst finns Indien, men detta är ändå inget okontroversiellt påstående utan något som har diskuterats i mer än hundra år.

I en bok från 1888 skrev den framstående engelske kolonialtjänstemannen och imperialisten John Strachey: "Detta är det första och viktigaste att lära sig om Indien - att det finns inget Indien och har aldrig funnits något Indien eller något indiskt land som, enligt gängse europeiska föreställningar, besitter en fysisk, politisk, social eller religiös enhet. Att människor från Punjab, Bengalen - och Madras skulle känna att de tillhör samma nation är omöjligt."

Stracheys påstående är ett medvetet strategiskt drag i den engelska ockupationen, som också här gick ut på att härska och söndra. Att bestämt förneka att det skulle finnas ett Indien var ett sätt att stoppa nationalism och självständighetssträvanden innan dessa blev alltför aggressiva. Denna engelska politik i Indien var motsägelsefull: man söndrade politiskt och geografiskt men ville samtidigt skapa enhet på andra områden.

Denna både konsekventa och motsägelsefulla politik går som en röd tråd i Manu Goswamis briljanta men inte alltid lättillgängliga studie "Producing India" som analyserar den engelska politiska diskursen och den inhemska indiska motdiskursen under perioden från 1858, då ostindiska kompaniet formellt överlämnade överhögheten åt den brittiska kronan, fram till 1920-talet.

Hennes bok är inte bara en fin beskrivning av ett dramatiskt kapitel i Indiens historia utan också ett bidrag till nationalismens teori och en förstudie till dagens debatter om globaliseringens för- och nackdelar. Goswami, som är professor vid New York University, bygger sin studie på moderna teoretiska avhandlingar och på gamla källor avfattade på hindi och bengali. Hennes bok skriver in sig i den traditionen av indisk historieforskning vars mest kända namn är Ranajit Guha och Partha Chatterjee och tar den ett steg vidare.

Den engelska kolonialmakten såg på sitt mandat som vore det en självklarhet. De mörka infödingarna var varken värdiga eller kapabla att styra Indien och det gällde därför, som Strachey säger, att förneka själva tanken på Indien som nation och visa att den saknade historisk grund.

Mot detta stod andra och till synes motsatta intressen och det ofta i samma person: det var viktigt att integrera Indien i världsekonomin och för att lyckas med det var man tvungen att producera ett Indien med ett homogent rum och en homogen tid. Endast i en sådan miljö kan den moderna kapitalismen fungera. Här ställde man europeisk precision mot lokala tänkesätt som, ansågs det, "saknade precision när det handlar om mått, antal och tid".

Denna nya homogeniserande ideologi kom att genomsyra hela samhället och bryta sönder lokala sammanhang och gemenskaper, men den genererade också sin dialektiska pendang i en begynnande indisk nationalism.

Vanligen räknar historiker år 1885 som den indiska nationalismens födelse med bildandet av Indian National Congress.

Goswami ser i sin mera subtila historieskrivning nationalismens tillkomst snarare i konstruktionen av nya sociala och ekonomiska rum där kolonialismens praktik födde nationalismen.

Hon ägnar ett kapitel åt de indiska järnvägarna som naturligtvis var främst ett ekonomiskt projekt men också ett ideologiskt. Så här skriver hon: "Jag kartlägger järnvägarnas komplexa vägar som metonymier för det koloniala moderniseringsprojektet, som medier för förvandlingen av det sociala rummet och som producenter av en hierarkisk, fragmenterad och motsägelsefull topografi av sociala möten och uteslutningar."

Järnvägarna tänktes att påtagligt och materiellt visa det västerländska förnuftets segertåg men skulle också vara ett mäktigt ideologiskt redskap för att lyfta Indien upp ur uråldriga fördomar och på så sätt legitimera kolonialismen. Också här kom ingreppet att alstra sin ideologiska motsats och bilda en av många grogrunder för nationalistiska och frihetliga tankar. Järnvägarna drogs vanligen fram utan att man brydde sig om dem som råkade bo i deras väg. Mark exproprierades och ingen ifrågasatte på allvar att järnvägarnas behov övertrumfade alla andra rättigheter. Självfallet var indier utestängda från alla viktiga poster inom järnvägen; nästan alla betydande befattningar innehades av för ändamålet importerade engelsmän. I sin läsning av vad hon kallar järnvägarnas "mikrogeografi" visar Goswami hur det som hon kallar det koloniala rummet skiktades i fyra dimensioner: ras, klass, kön och religion.

Visst stämmer det att denna skiktning gjorde det svårt att upprätthålla kastsystemet eftersom en fattig brahmin inte sällan tvingades att dela kupé med en kastlös. Men framför allt var det ett system som stigmatiserade de fattiga massorna. Tredjeklass-passagerare fick inte ens komma in på stationen förrän några minuter innan tåget skulle gå, länge saknade tredjeklass-vagnarna toalett och de låstes under resans gång för att hindra passagerarna från att beträda områden där de inte fick vistas.

De kvinnor som hade råd undvek järnvägen helt. En indisk 1800-tals författare skrev: "Alla fina damer föredrar att åka i oxkärra från ett hörn av Indien till ett annat hellre än att utsätta sig för de europeiska konduktörernas blickar."

Det var emellertid inte bara i denna mikrogeografi som den nationalistiska kampen ägde rum utan framför allt i politiken och ekonomin där kampanjer för frihet och självstyre, swaraj, kom att gå hand i hand med en ekonomisk politik som ville stänga ute brittiska varor.

Ambitionen var att bli en självständig nation, som kallade sig Bharat och medvetet anknöt till en uråldrig och inte så lite mytisk historia. Kampen om vem som har rätt att skriva indisk historia började vid denna tid - och den pågår fortfarande. Den aktade indiska historikern Romila Thapar är i dag utsatt för angrepp från hinduiska nationalister eftersom hennes bild av Indiens tidigaste historia inte stämmer överens med nationalisternas rena hinduiska Indien. Men det är en annan, sorglig historia.

Visserligen berörde kampen om historien till en början endast en försvinnande liten elit. Men även små eliters tänkesätt kan sprida sig och till slut omfatta en majoritet. Det som började i lärda verk hamnade sedan i tidningar och kom till slut att influera massorna.

Engelsmännen började därför att strängt övervaka pressen, brev öppnades och en censur, som inte skulle ha kunnat förekomma i drottning Victorias England, tillämpades skamlöst i Indien. Kolonialherrarna insåg att det var fara å färde om Indien upplevdes som ett land med en egen nationalkänsla som de ironiskt nog själva varit med om att skapa: "Vi börjar nu", skrev W.B. Jones 1878, "att stå ansikte mot ansikte, inte med befolkningen i separata provinser, utan med 200 miljoner människor som förenas av sympatier och umgängesformer som vi själva har skapat och understött. Detta tycks vara dagens största och farligaste politiska faktum."

Redan i denna den tidigaste indiska nationalismen återfanns den ofta oförsonliga konflikten mellan hinduer och muslimer. Goswami döljer den inte för att därmed otillbörligt försköna frihetskampen som då, för mer än hundra år sedan, utmålade muslimen som den andre, den främmande som egentligen inte hörde hemma i "Bharat". Författaren och journalisten Mohamed Ali skrev för snart hundra år sedan att en hindu "vägrar att hjälpa en muslim om inte den senare tyst förnekar sin individualitet och blir fullständigt hinduiserad".

Än mera gälla röster hävdade att pan-islamismen var den indiska nationalismens stora fiende. Goswami tillägger att dagens nationalistiska retorik håller muslimen skyldig till "den stora synden", det vill säga till delningen av Indien 1947 då Pakistan skapades.

Goswamis historia fortsätter alltså än i dag och detta gäller också den ekonomiska debatt som de tidiga nationalisterna förde. Kampen gällde swadeshi, inhemska produkter. Man ansåg, vanligen med goda skäl, att dessa diskriminerades till förmån för engelska. Den engelska kolonialmakten brydde sig om Indiens ekonomiska väl och ve endast i den mån som det påverkade England.

Arbetarna i Manchester sattes alltid framför dem i Bombay eller Madras. Nationalisterna var inte sena att utnyttja det spirande missnöjet. I början av förra seklet skrev en av dem, Dadabhai Naoroji: "om massan av folket slutar tro på att något skall förbättras kommer det att vara ett mycket, mycket kort steg att vända missnöjet från engelska varor till engelsk överhöghet." På detta område kunde eliterna involvera massorna i frihetskampen och därigenom ta det steg som bokens titel talar om från kolonial ekonomi till nationellt rum.

"Producing India" är inte bara ett bidrag till modern indisk historia, en drabbande kritik av kolonialismen utan har också implikationer långt utanför sitt egentliga ämne. Den är skriven i vad som kan kallas en subaltern anda, det vill säga att i görligaste mån låta indierna själva komma till talas.

Goswami har läst både modern och postmodern historia och historieteori och mängder av indiska dokument där den indiska kritiken först formulerades. Hon gör sitt bästa för att förmedla dessa ofta tystade röster som visserligen också de nästan alltid tillhör eliten men inte den brittiska. Att återskapa de stora och anonyma massornas röster är svårare - vanligen lämnade de inga spår efter sig; i bästa fall tolkades och förmedlades de av en liten grupp intellektuella.

Goswamis bok är på många vis förebildlig - en kombination av gedigen grundforskning vars resultat sätts in i en avancerad teoretisk apparat. Hon visar hur nationalismen skapades i en komplicerad dialektik mellan olika intressenter, mellan lokala krav och västerländska universella pretentioner. Nationalism och nation fanns aldrig som naturgivna enheter utan genererades av de konflikter som i Manu Goswami fått en utmärkt uttolkare.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut