Alla är eniga om att utbildning är nyckeln till framtiden. Och det är, som framgår genom Sven-Eric Liedmans inlägg om skolans kris på den här sidan (31/1) och Jonas Thentes recension av Liedmans bok ”Hets!” (28/1), hög tid att tala om det verkligt svåra ämnet i utbildningspolitiken: kvaliteten.
Utbildningspolitiska debatter brukar handla om de gamla välkända frågorna, med välkänd utdelning i olika politiska läger – burkor, mobiltelefoner, vinster i skolföretag. Men det avgörande och sällan diskuterade är att man i skolan och på universitetet har byggt in perversa ekonomiska incitament som gör det svårt eller omöjligt för lärare och skolledare att inte sänka kraven i utbildningen.
Och det här sker i det tysta. Låt mig ta två exempel som borde göra vilken utbildningsminister som helst mörkrädd.
Hur tilldelas universitetsinstitutioner medel från staten?
Svaret är enkelt: på grundval av hur många studenter som tar poäng. Ju fler godkända, desto mer pengar. Alla är naturligtvis ense om att man måste värna kvaliteten. I princip alltså.
Men insikten om att den egna institutionens ekonomi är helt beroende av att man släpper igenom ett visst antal studenter, och att den kan förbättras avsevärt om man bara släpper efter på kraven litet, litet grand, kan leda till en sorts ofrivillig, smygande korruption, där den enskilde läraren eller institutionsledningen medvetet eller omedvetet börjar anpassa sig.
Och det förrädiska är att ingen talar om det, eftersom det vore liktydigt med att säga att man i strid med sitt professionella omdöme har godkänt studenter av det mest ovärdiga av dåliga skäl: för pengarnas skull.
Är det bara en misstanke?
För ett tag sedan talade jag med en företrädare för ett litet ämne – den där typen av ämne som alla tycker att det är fint att det finns, men som ingen student vill läsa, eftersom de har hört att det viktigaste är att tänka på framtidens arbetsmarknad.
Alltnog, institutionsföreträdaren sänkte rösten, tittade sig omkring och förklarade att situationen var prekär, men att det löste sig eftersom man godkände studenter under den första terminen som egentligen inte klarade kursen – studenter som ändå inte fortsatte till terminen efter. Och gör de det, tänkte jag, godkänner man dem kanske för pengarnas skull och tänker att gränsen nog går vid tredje terminen.
Det kan faktiskt inte bli tydligare än så: det system som vi har haft sedan början av 90-talet är som gjort för att man skall sänka kraven, inte höja dem. Samma perversa ekonomiska logik finns i grundskolan och gymnasiet. Nationalekonomerna Magnus Henrekson och Jonas Vlachos visade för ett tag sedan att andelen elever med högsta betyg i alla ämnen i gymnasiet ökade med 28 gånger mellan 1997 och 2007 (DN Debatt 17/8 2009).
Inte på grund av att eleverna har blivit bättre – internationella undersökningar, nationella prov i grundskolan och sedan diagnostiska prov vid högskolor vittnar tvärtom om om försämrade kunskaper.
Även här måste vi följa pengarna. Med varje elev följer en skolpeng, och skolor, privata liksom kommunala, konkurrerar därför om dem. Hur konkurrerar man på en sådan marknad? Ett svar är förstås: genom den bästa utbildningen. Ett annat, mer realistiskt: genom att höja betygen. Alla blir nöjda. Eleverna blir glada och kommer in på högskolan, skolorna kan göra reklam om elevernas höga betyg, och i regel blir vinsten rejäl.
I dag finns inte längre någon statlig kontroll av betygen, ingen instans som kontrollerar att betygen betyder lika mycket i olika skolor. I det läget talar pengarna. Belönar systemet den som sätter omotiverat höga betyg ekonomiskt kommer sådana betyg att sättas.
Och det fina är att ingen kommer att gå ut och säga att de har gjort det. Försäljare för utbildningskoncerner som Kunskapsskolan eller ProCivitas (hade någon latinkunnig grundat företaget hade det hetat Pro civitate) säger gärna att de höga betygen visar att de är så mycket bättre.
Men låt oss hellre lyssna till nationalekonomisk forskning än till försäljare. Eller lyssna till ett vittnesmål från en lärare vid en skola som drivs av ett av de största utbildningsbolagen. Där sker ”en kapplöpning mot botten”, där fler och fler höga betyg delas ut. ”Detta drivs på av ledningen för skolan, där rektor gått in och höjt betyg”; ”jag har redan fått signaler om att vissa låga betyg aldrig kommer att accepteras”.
Behöver jag säga att läraren inte vill framträda med namn?
Tidigare har regeringen visat viss dådkraft i utbildningsfrågor, exempelvis vad gäller studerandeavgifter och uppmuntran för inlärning av moderna språk.
Det finns inget skäl att förbjuda friskolor eller möjligheten att välja skola. Inte heller att förbjuda vinster.
Problemet är här, som Gunnar Örn skarpsynt har påpekat (Dagens Industri 22/2), om ”bristande tillsyn och kvalitetskontroll”. Det viktiga är att regeringen inser att vi har ett system som tycks vara skapat för att sänka kraven och ge en sämre utbildning. Det ”gamla” systemet med externa examinatorer vid studentexamen (som i dag finns på IB-gymnasier) omöjliggör sådant, och utbildningsväsendet behöver den typen av extern och opartisk kontroll.
Detta är en av de mest angelägna uppgifterna för kommande år.
Betyg är den gemensamma valutan – det som skall visa ungefär vad man har att komma med när man söker arbete eller högskoleplats. Med den betygsinflation som det nuvarande systemet har skapat blir den valutan bara smutsiga mynt som inget universitet och ingen arbetsgivare har anledning att lita på.