Torbjörn Tännsjö: "Civil olydnad? – Javisst, på egen risk!"

Studenten Anna Odells spelade psykos har utlöst årets konstdebatt: Vad ska vara tillåtet i konstens namn? I dag öppnar elev­utställningen. Läs recensionen i morgon.

Kan civil olydnad utövas i konstnärlig form? När är det så fall moraliskt försvarligt att göra det? Om en elev vid en statlig skola gör det, vilket är i så fall skolans ansvar?

Civil olydnad i allmänhet är ett välkänt fenomen. Det finns emellertid en vanlig missuppfattning om när en sådan handling är berättigad: då den som utför den följer sitt samvetes röst. Men ett gott samvete är aldrig någon garant för riktigt handlade, inte heller när det gäller civil olydnad. Jag har ingen rätt att hänvisa till att det jag gjorde kändes rätt, om det jag gjorde var djupt omoraliskt. Jag borde i så fall ha vetat bättre.

För att civil olydnad ska vara berättigad måste det man protesterar mot vara ett verkligt missförhållande, inte något man bara själv anser vara ett sådant. Det innebär att man tar en moralisk risk, då man praktiserar civil olydnad. Det innebär också att man genom att göra det kan visa prov på både mod och rättrådighet.

Men är det någonsin rätt att bryta mot lagen i en demokrati? Jo, det måste vi nog medge att det kan vara. Saken är emellertid inte enkel. Hur vi ser på den beror på vad slags grundläggande moralisk måttstock vi tillämpar.

Den som tror på en nyliberal negativ rättighetsetik brukar hävda att man aldrig har någon plikt att lyda lagar och förordningar i en demokrati, som man uppfattar som ett system för majoritetens förtryck av minoriteten. Vi hade som bekant några politiker som resonerade så under 90-talets nyliberala yra. De vägrade av politiska skäl att betala tevelicens, då de ansåg att en påtvingad finansiering av public service kränkte deras rättigheter. Ett kort ögonblick, innan de åkte ut ur regeringen, med öronen före, var några av dem till och med ministrar. Men de resonerade fel. Det är rimligt att hävda, också från rättighetsetisk utgångspunkt, att den som lever i ett samhälle som vårt, vilket styrs på ett demokratiskt sätt, är förpliktad att lyda de lagar som stiftas. Man kan se på samhället som en frivillig sammanslutning, organiserad just på det här sättet. Genom att leva med i den lovar man implicit att följa de beslut som fattas, det gäller också nyliberaler. Passar inte galoscherna kan de ju emigrera!

Denna förpliktelse har emellertid, om vi ser saken från ett strikt rättighetsperspektiv, en bestämd gräns. Om samhällets institutioner kränker individers grundläggande rättigheter, är det fel att medverka. Då har den frivilliga associationen blivit ett rövarband. Då är det alltså en tvingande plikt att inte medverka. Det är inte helt orealistiskt att tänka sig att sådana kränkningar kan förekomma inom sluten psykiatrisk vård.

Om sådana rättighetskränkningar sker är det tillåtet, från sträng rättighetssynpunkt, också för utomstående att försöka hindra att de sker. Här finns alltså ett utrymme för civil olydnad. En individ är modig och berömvärd, om hon handlar på så vis, det kan en nyliberal medge, även om hon samtidigt framhåller att ingen är förpliktigad att på detta sätt uppträda mot oförrätter. Utifrån rättighetsetiken är det dock svårt att legitimera civil olydnad från offentliga institutioner, som inte är direkt inblandade i kränkningen av några rättigheter.

Men låt oss också se på saken från ett mera pragmatiskt, utilitaristiskt perspektiv. Finns då något utrymme för civil olydnad?

Självklart! Här finns ju ingen principiell grund för att lyda några som helst lagar och förordningar. Lagar och förordningar är bara medel, som hjälper oss att koordinera vårt handlande. Återigen gäller emellertid att protesten ska riktas mot ett verkligt missförhållande, inte bara mot ett uppfattat sådant. Och för att aktionen ska vara motiverad måste den också vara verksam. Något som torde medverka till att den verkligen ska ha effekt är om den som utövar olydnaden tar sitt straff för lagbrottet. Då framstår allvaret och modet i handlingen tydligare och dess verkan blir starkare.

Kan man då på utilitaristiska grunder finna skäl för att offentliga institutioner ska medverka i civil olydnad? Utilitarismen lär att en enstaka handling är riktig om den maximerar lyckan i världen. Utilitarister är emellertid medvetna om att det skulle gå illa, om alla, i alla situationer, försökte ställa allt till det bästa. Därför har lagar, regler och institutioner stöd i utilitaristiskt tänkande. Lagar är motiverade, om de fyller sitt syfte. Men det innebär att vi med öppna ögon konstruerar dem så att de ska leda till konsekvent handlande, också i de undantagsfall då detta inte har de bästa konsekvenserna. Vi försöker på olika sätt se till så att det inte är möjligt för våra institutioner att medverka i lagbrott.

Detta är en klok hållning. Och är den riktig, måste vi konstatera att institutioner inte bör, ja, inte kan eller ska kunna, medverka i civil olydnad. Det gäller också för en utbildningsinstitution som Konstfack. Detta om den moralfilosofiska grunden för civil olydnad.

Låt oss för ett ögonblick anta att Anna Odells omstridda elevarbete vid Konstfack verkligen är exempel på berättigad individuell civil olydnad – om än i konstverkets form. Är det då ett problem att det rör sig om ett elevarbete, utfört vid en offentlig institution som Konstfack?

Jag tycker inte det. Jag tycker det borde vara rimligt att hävda att en institution som Konstfack har rätt att hjälpa och vägleda en student i ett konstnärligt arbete, utan att alls behöva ta ställning till den juridiska eller moraliska frågan (om verket är lagligt/moraliskt berättigat), och utan att heller bli ansvarig för den saken. En institution som Konstfack håller sig ju inte med någon ansvarig utgivare. Skolan tillhandahåller utbildning, eleven svarar för sitt eget verk.

Om detta synsätt är rimligt ser jag inget särskilt problem med vad som nu har inträffat — för Konstfacks del! Men i så fall ställs förstås eleverna inför en akut svårighet.

De elever som tagit den moraliska och juridiska risken att med sin konst utmana lagar och regler i vårt samhälle får själva svara för sina handlingar. Har de identifierat verkliga missförhållanden, har de valt konstnärliga former för sin protest som verkligen bidrar till att eliminera missförhållandet, förtjänar de allas vår beundran. Har de misstagit sig är de att beklaga. De får själva stå för vad de gjort. Men de kan då inte heller med någon rätt kräva att skolan ska ge dem sitt stöd – oavsett om de gjort rätt eller fel.

Konstfacks uppgift får nu ses som rent pedagogisk, man ska ge handledning, man ska examinera, men inte överta elevernas ansvar för det konstnärliga verket. Oavsett hur den juridiska situationen rent faktiskt är, tror jag att detta är som det borde vara.

Avslutningsvis: att försvara civil olydnad med hänvisning till högre konstnärliga mål anser jag är ett ohållbart resonemang. Skälet för den slutsatsen är enkelt. Konst äger inte något värde i sig. Om ett konstprojekt med civil olydnad misslyckas – så att människor blir lidande utan att några verkliga sociala missförhållanden har uppdagats – är handlingen moraliskt felaktig. Här hjälper det inte hur ”god” konst, i betydelsen hantverksmässigt skicklig, djärvt utformad eller originell i tanke och syfte, som kan ha sett dagens ljus!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut