Heidenstam är en intressant författare. Han förtjänar att dras ut ur glömskans mörker. På samma sätt som Sven Stolpe gjorde 1980 med sin volym ”Verner von Heidenstam” har Per I Gedin med sin biografi försökt att ärerädda Heidenstam. Problemet är, förenklat uttryckt, att de går för långt i sin enögda välvilja och inte längre ser komplexiteten hos den förr så hyllade nationalskalden.

När nu Per Gedin även har gett ut en stridsskrift riktad mot de många som angripit Heidenstam genom decennierna – från Hjalmar Söderberg till Cristine Sarrimo, från Ivar Harrie till Olof Lagercrantz – borde det leda till att debatten vaknar till liv på nytt.

I sin recension (23/2) av Gedins filippik låter Jens Liljestrand mig klä skott för de attacker som riktats mot Heidenstam. Liljestrand skriver att jag ”insinuerar alltifrån pedofili och rasism till skum homoerotik”.

Insinuerar? Lever vi inte i en fördomsfriare tid än så? Liljestrands märkliga ordval är unket. Heidenstams intresse för unga flickor och homoerotiska fantasier är överväldigande välbelagt. Om Liljestrand hade läst till exempel Sarrimos intressanta avhandling ”Heidenstams harem” hade även han lätt kunnat inse det.

Min syn på Heidenstam är i grunden enkel, vilket Liljestrand måste ha sett när han ”på måfå” satt och ”googlade”. Heidenstam är orättvist undanskuffad. Han har skrivit några av vårt språks allra finaste dikter. Hans författarskap får dock nya djup och innebörder just genom hans sammansatthet, hans personliga brister, äregirighet och ideologiska omdömeslöshet.

Crister Enander, kritiker och författare
debatt@dn.se

Svar direkt:
”Min syn på Heidenstam är i grunden enkel”, skriver Crister Enander. Javisst. Hans syn på den forne nationalskalden, redovisad i flera recensioner i FiB och Tidningen Kulturen, uttrycks ständigt, hätskt och förbluffande ensidigt genom invektiv som ”odräglig”, ”självgod”, ”elak”, ”hänsynslös”, och ”ett kräk till karl”. Det fördömande tonfallet gäller också Per I Gedins stora biografi, av Enander avfärdad som ”genant”.

Det är svårt att inte få känslan att Enander – som i övrigt skriver insiktsfullt och med uppenbar lyhördhet för nyanserna och kvaliteterna i Heidenstams författarskap – är en ivrig anhängare av den sedan generationer pågående smutskastningen av Heidenstams personlighet. Att jag anför honom som nutida exempel i min recension av Gedins stridsskrift är väl snarast någon han borde yvas över, som förvaltare av en stolt tradition inom svensk litteraturkritik.

Enanders replik på min recension ger i sig flera fina exempel på de insinuationer och halvsanningar som av hävd tillhör standardrepertoaren i demoniseringen av Heidenstam. Lägg särskilt märke till den avslutande giftpilen om hans ”ideologiska omdömeslöshet” – undertext: ”fanskapet var nazist, åtminstone nästan”.

I andra sammanhang har Enander annars varit rakryggad nog att tala ur skägget och explicit anklaga Heidenstam för att vara en vän av Hitler och nazismen – en anklagelse som, det tål att upprepas, saknas sakliga belägg för. Men det kändes kanske för riskabelt att torgföra den vandringshistorien i DN?