Kära Europa: Vart är vi på väg? Och vem leder oss? Ingen verkar veta längre, men jag är i alla fall på väg till Aten, i ett plan fullt av sammanbitna greker som ska hem för att rösta. På söndag går Grekland till nyval, och det är landets viktigaste val under de trettionio år som har gått sedan diktaturens fall.
Det är bara ett år sedan Syntagmatorget var fullt av tält och direktdemokratiska möten, men det har varit ett mycket långt år. Då hade krisens konsekvenser inte blivit fullt kännbara och det fanns en entusiasm och nyväckt indignation i luften. Sedan dess har olika faser avlöst varandra: generalstrejker och massiva demonstrationer, chocken när en bankchef i stället utsågs till statsminister, följt av en mycket tung period präglad av militärparader för tomma gator och politiskt laddade självmord.
Det är uppenbart för de flesta att EU:s och IMF:s strategi för att möta krisen hittills varit en katastrof. Grekland gick in i IMF-programmet med en skuld på 115 procent av BNP, nu är den 160 procent. I dag går 40 procent av det som produceras i landet direkt till att betala ränta till bankerna. Samtidigt har en fjärdedel av landets företag gått i konkurs. De offentliganställdas löner har halverats och i den privata sektorn har många väntat månader på att få ut sin lön eller får betalt i fisk eller vitvaror i stället för i pengar. Mediciner saknas på sjukhus. 28 procent av befolkningen lever nu på fattigdomsstrecket. När jag först kom hit bodde jag hos ett gäng trettioåringar som hade flera examina men tog ströjobb som bröllopsfixare. I dag, ett år senare, har bröllopsfirman gått i konkurs. En av dem har emigrerat till USA, där han jobbar med att vika kläder. Några går arbetslösa. En har flyttat till landet och blivit biodlare.
Valet den 6 maj gav inte majoritet åt något parti, och nu har kartan ritats om. Det ser ut att bli jämnt mellan konservativa Nea Demokratia – som vill fortsätta avtalet med trojkan (IMF, EU och ECB) – och vänsteralliansen Syriza, som vill omförhandla avtalet och skjuta upp betalningarna. Inte bara tyska och franska banker har blivit livrädda av tanken på att de kanske inte får sina pengar; hela eurons trovärdighet står på spel.
Europas ledare har omväxlande vädjat, hotat, förolämpat och lovat grekerna bättre villkor, bara de röstar för avtalet. (Det vill säga, på samma partier som styrt landet in i krisen.) Om de röstar för, sägs de nu kunna få slippa några av de värsta nedskärningarna – vilka var odiskutabla bara för en månad sedan. Om de röstar emot, sägs det, väntar däremot isolering, drachma, tomma bankomater, ja hela Grekland kommer att liksom glida ner i Sydösteuropa och göra sällskap med Albanien.
När jag lyssnar på människor är det tydligt att valet framför allt kretsar kring rädsla och hopp. Hopp om att kunna lätta på den strypsnara som landet befunnit sig i de senaste två åren. Rädsla för att bli utkastade ur euron och hamna i en oviss tillvaro. En ingenjör säger: ”För första gången i mitt liv vet jag inte vem jag ska rösta på. Jag har alltid röstat på socialdemokraterna, men nu är det uteslutet. Å ena sidan vill jag rösta på Syriza, å andra sidan vet jag inte om jag vågar – kanske röstar jag ändå på Nea Demokratia trots att valsedeln stinker.”
Under hela krisen har Europas befolkning, i stället för en seriös analys, serverats en moralkaka. En berättelse om en oansvarig lätting som levt på andras pengar och nu vackert får ta konsekvenserna. Därmed har ansvaret för krisen flyttats från en oreglerad finansmarknad och en felkonstruerad valuta-union till grekiska sjuksköterskor och andra offentliganställda. På det sättet har man lyckats splittra befolkningen i Europa. I stället för att känna solidaritet med grekerna skulle vi peka finger åt dem. Men som Leif Pagrotsky sa i ett föredrag på Södergården den 30 maj: Hur mycket man än skyller på grekerna går det inte att betala tillbaka med skuldkänslor. Och till skillnad från den individ som tagit ett bolån och själv använt pengarna, har de statliga lånen inte använts för välfärd utan mycket har gått till mutor, OS och försvunnit i skumma upphandlingar.
En av de ansvariga, Pasokpolitikern Akis Tsochatzopoulos, sitter nu i fängelse för att ha tagit emot enorma mutor av Tyskland för att köpa tyska ubåtar. Men många menar att han bara är toppen av ett isberg, de flesta går fria och i frånvaro av en utredning florerar konspirationsteorier om allt från att Papandreou föreslog en folkomröstning för att tjäna pengar på börsraset, till att flygvapnet besprutar folk med en passiviserande sprej. Ett rimligt krav är att om grekerna ska fortsätta digna under skuldbördan borde de åtminstone få se en fullständig redovisning över vart pengarna gått, något som de tidigare regeringarna kategoriskt vägrat göra.
Det många missar är dessutom att dessa ”stödpaket” är lån, inte gåvor. Tyskland har lånat pengar till en ränta av 1,5 procent och lånar sedan pengarna vidare till Grekland mot en ränta på mellan tre och fyra procent. Tyskland har redan tjänat 380 miljoner euro på det första ”stödpaketet”. Yannis Varoufakis, en före detta Pasokekonom som nu stöder Syriza, sa nyligen: ”Det bästa vi kan göra är att se de tyska väljarna i ögonen och säga: Vi kan inte betala tillbaka. Om vi lånar än mer för att betala ECB och långivarna, och vår ekonomi samtidigt krymper ännu mer, hur kommer vi då att kunna betala? Att acceptera dessa pengar skulle inte vara rätt.”
Allt fler inser dock, inte minst efter nödlånet till spanska banker, att moralkakan inte hjälper oss. Att det här inte bara handlar om Grekland. Sanningen är att stora delar av västvärlden har levt över sina tillgångar. Är det inte staterna så är det hushållen. Det beror inte på, som Richard Swartz skrev i en i mitt tycke smetig kolumn på DN:s ledarsida häromveckan, att ”européerna har sig själva att skylla” genom sin ”livsstil” utan för att vi mycket aktivt uppmanades att låna. Det vet alla som sett hur bostadsrättsombildningar gått till. Lånen var ett sätt att hålla konsumtionen uppe när lönerna stagnerade. Men nu börjar allt krackelera. Den europeiska ekonomin liknar ett torn av tändstickor, fastlimmade vid varandra genom euron, med en koloss högst upp. Kolossen är bankernas räntekrav, tändstickorna är länderna. IMF:s och EU:s politik har gått ut på att stötta bankerna och fila ner länderna. Och den svagaste tändstickan, Grekland, bär snart inte mer.
Den som rycker på axlarna åt detta borde lyssna på det gamla talesättet: ”Den som sår misär skördar hat.” Sju procent av grekerna röstade i senaste valet på ett nynazistiskt parti, Gyllene gryning. Det har ingen som helst ekonomisk politik men har redan börjat förverkliga sitt program: misshandla andra politiker i direktsändning, jaga flyktingar på gatan och hota med att genomföra räder mot invandrarbarn i skolor. Att människor i ett land som levt under tysk ockupation kan drivas så långt som att rösta på nazister säger något om hur allvarlig situationen har blivit.
Grekland kan ses som ett exempel, men det här handlar om hela Europa. Det vi ser är resultatet av en politik där Europas befolkning har lämnat över makten till kapitalet och överstatliga institutioner. Där vi har lytt det mesta de har sagt: euron, finanspakter, avtal som de flesta ärligt talat inte haft någon aning om vad de inneburit. Det är kanske dags nu att göra bokslut över tjugo år av nyliberal politik i USA och Europa och begrunda resultatet. Själv hoppas jag att krisen blir en väckarklocka för Europas befolkning att börja engagera sig i politiken igen. Alltför allvarliga saker står på spel för att lämna dem åt överheten.