Kulturpolitiken har kommit under debatt. Det är utmärkt, eftersom varje politikområdes metoder och målsättningar rimligen måste granskas fortlöpande i offentliga diskussioner.
I sitt svar på Ola Larsmos artikel om kulturpolitik (5/5) menar konstnären Linda Nordfors (21/5) att konstnärerna bör se marknadens potential och inte fastna i beroende av bidrag. Naturligtvis ligger det mycket i den synpunkten. Det vi kallar "marknaden" innebär i kulturlivet publiken, mötet mellan det konstnärliga verket och tittarna, läsarna eller lyssnarna. Kulturlivets demokratisering och utveckling har närts av att fler konstnärer och fler intresserade avnämare får chansen till sådana möten. Varje konstnär och varje verk skapar själv denna marknad - och kulturpolitikens uppgift är att stödja detta, inte att motverka det. Men erfarenheter från åtminstone litteraturområdet visar att marknaden inte ensam klarar detta, hur väsentlig den än är.
Kulturpolitikens grundfrågor gäller hur verken ska nå ut och finnas kvar, samt hur konstnärerna ska få råd och tid att skapa dem. Vad gäller hur litteratur ska nå ut har staten prövat olika former - folkbibliotek, arbetsplatsbibliotek, distributionsstöd till titlar som fått litteraturstöd, den statsstödda billigboksserien En bok för alla. Den senare är kritiserad av många förläggare (senast av Per I Gedin i denna tidning) som menar att den snedvrider konkurrensen. De utvärderingar som tidigt gjordes av serien tydde dock på att den var viktig för att priserna på pocketböcker blev så låga i Sverige. Sannolikt är En bok för alla ett skäl till att pocketmarknaden i Sverige fungerar så bra - medan tidigare frimarknadsförsök alltid har slutat i kortsiktig överutgivning och kollapser. Att ta bort En bok för alla för att pocketmarknaden fungerar bra vore som att ta bort litteraturstödet för att bokutgivningen är bred.
Tiden att skapa går för konstnärerna att köpa med beställningsverk, med försörjningsarbete - och i vissa fall med säljande mästerverk. Men historiskt sett har också andra åtgärder krävts. Statligt patronage, statligt stöd, och stipendier från enskilda, företag och lärda sammanslutningar är några former. Visst kan kulturutövare ibland få stöd från företag, på det sätt Nordfors hoppas på. Men ingenting tyder hittills på att det stödet skulle vara särskilt brett, långsiktigt eller kvalitetsmedvetet.
Nordfors pekar syrligt på vad hon kallar "kulturens beroendeställning till statlig gunst" och menar att staten "länge motverkat alla verkningar som kommersialismen skulle kunna ha inom kulturlivet, positiva som negativa". Påståendena är underliga, åtminstone vad gäller litteraturområdet. De statliga bidragen är viktiga, men knappast så massiva att de leder till uppgivet beroende. Och där ingår också insatser för att vitalisera hela marknaden. För några år sedan genomfördes med framgång en sänkning av bokmomsen, en generell åtgärd efter vilken försäljningen av böcker har ökat markant.
Därutöver har den statliga kulturpolitiken gått ut på att stödja kvalitetslitteratur, dels genom det statliga författarstöd som går under namnet "biblioteksersättning", dels genom ett stöd till förlagens produktionskostnader. Visst, det har nog ökat utgivningen av kvalitetslitteratur - en del som marknaden inte ensam kan bära, men också sådan som visat sig kommersiellt gångbar. Rent tekniskt har det dessutom skett i former där besluten så långt det går har gjorts oberoende av vilken politisk majoritet (eller minoritet) som för tillfället äger regeringsmakten.
Naturligtvis går det att se på kulturen som en del av upplevelseindustrin, en sektor som i princip bör drivas under företagsmässiga former. Går det så går det, går det inte så går det i konkurs. Men det finns också ett annat sätt att se på kulturens roll i ett demokratiskt samhälle. Den kan ju också betraktas som en del av den civilisatoriska sfär som bör göras åtminstone delvis oberoende av både statens och marknadens mer kortsiktiga logik - det område dit sådant som domstolar, kyrka, public service-radio och tv, skolor och delar av universiteten kan räknas. Där finns skikt av intellektuella som demokratin behöver just för deras oberoende, både från marknaden och från staten. Detta hör i sin tur samman med tanken på kulturella institutioner som ger medborgarna tillgång till det bästa som skrivits, tänkts, spelats och målats - platser där människor kan söka och debattera vad detta är. Det goda folkbiblioteket är förmodligen det bästa exemplet på en sådan fungerande medborgarkultur.
Jag talar alltså om en grupp konstnärer och tänkare som inte bara ger folk vad de vill ha, utan också vad de inte vill ha (eller inte visste att de ville ha), personer som söker, utmanar och finner. Intressant nog har regeringarna de senaste decennierna faktiskt varit bättre på att åstadkomma detta inom kulturpolitiken än inom universiteten. De senare tycks alltmer ha underställts näringslivets logik, som producenter av utbildning och på olika sätt tillämpbar forskning.
Gör tankeexperimentet att riksdagen skulle förlora allt statligt stöd, att riksdagsledamöternas löner skulle bekostas av inträdet från besökare vid frågestunderna och vad de annars kunde skrapa ihop från sponsorer och företag. Skulle det göra demokratin mer oberoende?