Det strömmar in brev efter min artikel i DN den 20 januari. Jag är överväldigad och rörd över den tacksamhet och värme människor uttrycker. Många av dem som kliver fram och berättar är utsatta och förnedrade i Fas 3, arbetslösa, utförsäkrade.
Andra, som kanske själva inte är drabbade, har länge mått illa över hur människosynen försämrats inom våra myndigheter de senaste åren. Alla är de lättade över att någon äntligen vittnar om hur det går till bakom de stängda dörrarna. De bekräftar alla det jag beskriver. Det finns en bakgrund till det här som vi inte får glömma bort.
När alliansen sjösatte den hjärtlösa och ogenomtänkta sjukförsäkringsreformen 2008 kom sjuka människor i massor till arbetsförmedlingarna. Handläggarna var förtvivlade och visste inte vad de skulle göra. De som kom var inte arbetssökande, utan tvångsöverflyttade för att någon bestämt att man bara får vara sjuk ett visst antal dagar. Alternativet hade varit att stanna hemma och vara sjuk utan inkomst.
För ensamstående föräldrar och många andra fanns naturligtvis inte det alternativet. Man hade ju tagit ifrån människor deras sjuklön fast de fortfarande var sjuka. Rehabilitering var svårt att få. Alliansen lovade att alla skulle erbjudas rehab på sin väg tillbaka till arbete. Men i verkligheten hade rehab lagts ner både inom landsting och kommun. Det som återstod var privata rehab för de rika.
Så det var här problemet började. En absurd situation som dessutom förvärrades av att det ännu inte var löst hur ersättningarna skulle betalas ut när reformen trädde i kraft. Det tog flera månader av ovisshet och komplikationer med utbetalningarna. Denna oro försvårade tillfrisknandet för många.
I samma veva stramades regelverket kring sjukskrivningarna åt. Läkarutlåtanden och sjukskrivningar ratades av Försäkringskassans egna läkare som inte ens träffat dem det gällde. Så människor, som enligt sina behandlande läkare ansågs icke arbetsföra, hamnade på Arbetsförmedlingen.
Allt detta pågår än.
Då är det inte svårt att förstå att många snabbt förbrukar sina dagar i de olika faserna. För vem anställer en sjuk i den hårda konkurrensen om jobben, när de kan få en frisk? Därför är det inte konstigt att många blir kvar ända till Fas 3.
Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström bemötte mitt vittnesmål med samma insiktslösa ord om valfrihet som jobbcoacherna gjorde. Hon insinuerar att jag bara skulle söka jobb som punkrockstrummis. Så är det naturligtvis inte.
Det står ingenstans i min text att ”det är en rättighet att arbeta med kultur” eller att ”just jag skulle behandlas annorlunda”, som vissa hävdat. Jag undrar hur mina kritiker läser. Det är bedrövligt att så få av våra folkvalda har begåvats med den sympatiska egenskapen som kallas empati.
Hur svårt kan det vara att läsa av verkligheten?
En annan som har problem med just den saken är Jens Liljestrand på Expressen. Han ondgör sig över min text fast han inte alls är insatt i min situation. Han har ingen aning om hur sjuk jag varit eller hur många jobb jag sökt. Han väljer att slicka uppåt och hålla åtgärdssystemet om ryggen.
Dessutom är jag tämligen ointressant i sammanhanget. Jag skildrar det jag sett och upplevt. Det är många som är värre drabbade än jag. Men det är tur att någon för vår talan, eftersom så få journalister eller politiker gör det. Så här ser regeringens arbetslinje ut i verkligheten.
Till Kristian Lundberg vill jag säga: Det är inte synd om mig. Jag är en skrivande, sjungande människa. Oavsett annat lönearbete. Min konstnärliga gärning är ett ytterst meningsfullt och värdefullt uppdrag. Men det är ett problem att Arbetsförmedlingen i stort sett är ointresserad av att ta vara på att jag och andra besitter många kompetenser. Jag har jobbat sedan jag var 16 år, inom flera branscher. Jag har ställt mig till arbetsmarknadens förfogande. Men det finns inte jobb. Det är ju det som är problemet.
Arbetsmarknadspolitiken är ett fullständigt obarmhärtigt misslyckande. Dessutom är det absurt att arbetslivserfarenhet inte räknas som merit.
Nyligen såg jag på Arbetsförmedlingen att det i min meritruta endast står ”cirkelledare” och ”sångerska”. Jag ville ange mina andra yrken som till exempel att jag arbetat som kompositör och trumslagare i över 30 år. Då sa handläggaren att utan utbildning kan det inte räknas som merit. Men om jag har så många års yrkeserfarenhet som – bland annat! – kompositör och trumslagare måste det väl räknas!
Nej tyvärr, blev svaret. Och bara de tre senaste åren räknas.
Inga meriter alltså, trots trettiofyra års arbetslivserfarenhet. Detta är ju att direkt motarbeta att arbetssökande och arbetsgivare möts. Vore ju guld för arbetsgivare som söker folk via förmedlingen att få se allt vad personen arbetat med i livet.
När jag gick från Arbetsförmedlingen tänkte jag på kamraterna som är kvar hos jobbcoacherna. Jag undrar hur det går för dem.
Arbetsmarknadsministern kallar aktiviteterna för erbjudanden från samhället, att det inte är ett tvång.
I vilken värld lever hon? Människor har inte valet att avstå. Skulle de tacka nej, står de utan mat på bordet, snart utan bostad, de skulle förlora allt. I ”Studio Ett” i måndags fortsatte hon att gömma sig bakom tomt prat och reducerade min och andras kritik till subjektiva upplevelser och ville inte ta in att vi är många.
Det är bara att konstatera det svårsmälta faktum att de borgerliga alltid velat ha billig arbetskraft, att de faktiskt tycker att det ska vara skillnad på folk och folk. Nu ser de sin gyllene chans att skapa en större och tystare underklass än vi haft i Sverige i modern tid.