De brukar vara förlorare i alla lägen, under diktaturer men också när decennier av förtryck är förbi: kvinnorna. Efter valet känner de tunisiska kvinnorna faran närma sig och Egypten kan vara på väg åt samma håll.

Varför är det så svårt just för kvinnor? Och varför måste människor som eftersträvar frihet och rättvisa tvingas välja mellan pest och kolera: en polisstat eller en religiös diktatur? Visst, det finns kvinnor som har röstat för islamisterna och även kandiderat för dem. Det har vi sett i Tunisien och nu i Egypten.

I en krönika i egyptiska Al-Youm Al-Sabe’a skriver författaren och journalisten Fatma Naoot om en kvinna som kandiderat för ett radikalt religiöst parti. Hennes valaffisch pryddes först av en ros. En bild på henne själv skulle vara absurd eftersom hon bär burka och man bara ser ögonen. Men rosbilden förkastades och ersattes av en affisch med en bild på kandidatens man (!), med texten ”Rösta på frun till NN”.

I Tunisien, där islamistpartiet al-Nahda vunnit en storseger, finns en oro för att kvinnor nu ska reduceras till ”frun till NN”. Häromdagen demonstrerade fem hundra kvinnor utanför premiärministerns kontor i Tunis efter att en universitetslärare kastats ut av manliga studenter som tyckte att hon bar för korta kjolar.

Av Yamina Touati, journalist på Tunisie Afrique Press, får jag höra att kvinnors frihet redan har börjat inskränkas på Tunis gator och runt om i landet. Yamina hör till dem som jublat över revolutionen, men i dag är hon rädd för framtiden. Hon ser allt fler kvinnor bära slöja, inte bara den vanliga sjalen, hijab, utan den svarta heltäckande shiitiska dräkten, chador, och till och med burka. Varje dag hör hon om incidenter där kvinnor trakasseras på grund av sina kläder eller för att de röker på kaféer.

Är då jasminrevolutionen i Tunisien en seger för folket om den samtidigt blir ett nederlag för kvinnorna? Efter al-Nahdas valseger har partiets ledning gång på gång försäkrat att man inte kommer att röra de få rättigheter som kvinnor faktiskt har. Men vad betyder dessa löften i realiteten?

Jag diskuterar frågan med Ghania Khelifi , före detta chefredaktör för den algeriska tidningen Liberté. Hon har upplevt islamismens framväxt och inbördeskriget på 90-talet. För Ghania Khelifi spelar det ingen roll vad islamisterna säger i ord, det är i praktiken de visar sin politik. De kommer att använda sig av militanta medlemmar på gatorna för att påtvinga folk islamistiska beteenden och vanor. Det är vad vi såg i Algeriet, påminner hon.

Jag minns själv när det islamistiska partiets ledare i det algeriska valet i början av 90-talet fick frågan hur partiet skulle hantera den stora arbetslösheten. Svaret blev att kvinnorna skulle sluta jobba eftersom deras plats ändå var i hemmet. Men betydde inte det att alla dessa kvinnor också skulle räknas som arbetslösa? Nej, de skulle få bidrag. Och hur skulle bidraget finansieras? Jo genom att lägga ner polisväsendet! Se där hur islamister tänker sig att samhället bäst organiseras.

Vad är det då som kan få islamisterna att hejda sig? Ghania Khelifi betonar hur viktigt det är att inte låta sig skrämmas, att inte göra eftergifter för argument som ”vi är alla muslimer”. Islamisterna är skickliga på att skuldbelägga muslimska demokrater. Övriga partier och demokrater ska därför akta sig för att gå in på deras mark och debattera religion utan i stället välja politik och ekonomi.

I Tunis känner journalisten Yamina Touati besvikelse och rädsla. Det som skrämmer henne mest är inte islamisternas valseger utan att den eufori som tunisier känt efter revolutionen kommer av sig. Att livet återgår till en vardag som kanske liknar den som folk upplevt under Ben Alis diktatur eller värre. Med islamister vid makten kan kvinnors frihet och rättigheter vara hotade – och därmed också demokratin.