Den förledande svenska idyllen

Publicerat 2007-04-24 08:08

0 kommentarer
0 Bloggar

DN Teman i artikeln

Mona Sahlin i Sydsvenska Dagbladet dagen efter debatten med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson:

- Jag är arg, upprörd och mår hemskt hemskt illa av att höra Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna är ett fackföreningsfientligt, kvinnofientligt och främlingsfientligt parti.

Hoppsan! Mona Sahlin måste ha varit kroniskt "arg, upprörd" och mått "hemskt, hemskt illa" alltsedan Sverigedemokraterna bildades i slutet på 80-talet. Annars har hon helt missat sd:s politiska agenda?

Och för DN förklarade s-ordföranden att hon inte tänker sig några fler debatter med Sverigedemokrater:

- För mig känns det just nu som en engångsföreteelse.

En engångsföreteelse? Inte för att man ska tillmäta ett ännu så länge marginellt missnöjesparti lika stort värde som riksdagspartierna, men en gång är ingen gång. Mona Sahlins uttalande låter som blott en protestens symboliska gest, typ: "Så, nu har jag tagit debatten - nu kan jag två mina socialdemokratiskt solidariska händer."

Kanske var det därför som Sahlin inte lyckades tränga bakom Jimmie Åkessons nationalistiskt infekterade demagogi, som lade grunden för hela debatten.

Mona Sahlin missade nästan helt att blottlägga den politiska grund som Sverigedemokraterna vilar på: svenskhet.

- Synd att vi inte hann med det, ursäktade sig Sahlin. Jag tycker att de har avslöjat sin syn när de säger att Zlatan inte är svensk.

Synd? Här avslöjar hon sin vilsenhet inför ett växande enfrågeparti. Angelägna ämnen hinns alltid med, i synnerhet om man är en rutinerad politiker i landets största parti.

Richard Slätt, tidigare chefredaktör för tidskriften Expo och en av landets främsta kännare av Sverigedemokraterna, uttrycker det tydligt i Expressen (20/4): politiker ska skaffa sig kunskap om liknande partier när de är små, för att kunna bemöta dessa när de växer sig större: " ibland känns det inte alltid som att de tar debatten för att på allvar ta striden mot rasismen - utan för att vinna kortsiktiga vinster gentemot väljare de etablerade partierna verkar inte ha några långsiktiga strategier för att mota högerpopulism och rasism."

Högerpopulism frodas inte främst av ideologisk övertygelse, utan hämtar nästan alltid sin politiska livsluft ur nationell identitet och rädslans ödesmättade retorik. I Sverigedemokraternas valmanifest 2006 står följdriktigt: "Stärka den svenska kulturen och identiteten."

Hur den svenska identiteten kan definieras fick jag och fotografen Fredrik Funck exempel på när vi inför valet 2002 följde Sverigedemokraterna i sju veckor. En vacker augustidag besökte vi Torbjörn Kastell, dåvarande andre vice ordförande i partiet och politisk redaktör för partitidningen SD-Kuriren. Under färden till herrgården på Adelsö, där han hyrde en flygel, passerade vi ett svindlande vackert sommarlandskap med pittoreska badvikar och grönskande lantlig idyll.

När jag nämnde den vackra naturen för Kastell tog han det som ännu en täckning för att stoppa invandringen:

- Du som invandrare säger: "Vilken vacker natur", medan jag tänker "Vilken vacker natur vi har i Sverige". Det är viktigt för identiteten att ha en omgivning som gör det enklare för människor att identifiera sig med sitt ursprung. Jag är rädd för att svenskarna så småningom smittas av invandrarna och glömmer tänka: "Vilken vacker natur vi har i Sverige."

Gun Kullberg, en av sd:s rikdagskandidater i senaste valet, kunde än mindre definiera "svensk kultur", men visste vad den inte är:

- En kultur där kvinnor inte går i hucklen och misshandlas av sina män, där döttrarna i familjer får träffa svenska killar utan att mördas.

Sverigedemokrater vill, då liksom nu, erbjuda en identitet lika tidsenlig som Carl Larssons nationalromantiska bilder i ett dimhöljt drömland, som bebos av ett framgångsrikt, fredligt homogent föregångsfolk.

Då liksom nu säger man sig vilja försvara "svenska värden" - men är i stället ett parti som personifierar värdenas vittring. Partiet består till stor del av en samling punchpatrioter som reflexmässigt hemfaller i hets mot invandrare och hat mot landets så kallade elit. För att i samma andetag bruka moraliska självsmekningar med lidelsefulla lovsånger om demokrati, öppenhet, och att vårdköerna måste kortas.

Sverigedemokraternas trognaste bundsförvant är ändå rädslan. Och den måste hållas vid liv genom att tydliggöra fienden, för då kan man utvisa innan man blir utvisad. Ty världen är kall, varför nationens söner och döttrar måste sluta sig samman och värma varandra i den blågula inhägnaden.

Kenneth Sandberg, ett av Sverigedemokraternas tyngsta namn under många år, vet att bruka skräckens grammatik. Redan efter valet 1998 varnade han i ett DN-reportage för upplösning om Sverige inte stoppade invandringen: "Jag är rädd att det är mycket nära ett sammanbrott. Ytterligare fyra år av den nuvarande politiken leder mot kaos, sönderfall - och i slutändan inbördeskrig."

Fyra år senare ställer jag frågan: Vart tog inbördeskriget vägen?

- Det är alltid svårt att uttala sig säkert om tidtabeller, men tveklöst känner jag att fyra år till med samma invandringspolitik och vi kommer att få något som kan liknas vid ett inbördeskrig, svarade Kenneth Sandberg.

Förvisso kan politiska profetior vara som femdygnsprognoser - de kan slå fel, men ytterligare fyra år har gått och ännu inte minsta tecken på ett inbördeskrig.

Trots att Sverigedemokrater filat på den politiska retoriken för att inte skrämma bort väljare, avslöjar partimedlemmarnas uttalanden grunden för sd:s ihåliga politik. Kenneth Sandberg, till exempel, säger sig drivas av sin fruktan att dagens invandringspolitik kommer att leda till ett nationellt självmord.

I våra samtal sa han att det mycket väl kan vara så att svenskarna är dumma som vart fjärde år röstar på sin egen undergång. Huvudorsaken skulle dock vara att svenskar saknar självbevarelsedrift efter att ha levt i fred i 200 år: politikerna har sett till att svenskarnas överlevnadsinstinkt inlindats i många lager av trygghet.

Alltså en masshjärntvättning?

- Definitivt, svarade Sandberg. Propagandan och hjärntvättningen har varit så subtil Stalin och Hitler skulle ha varit otroligt
avundsjuka på den svenska propagandaapparaten.

Det är dessa tankar som döljer sig inte bara bakom Kenneth Sandbergs utan även Jimmie Åkessons jovialiska leende. Det är dessa åsikter som sd-ordföranden inte vill klä i ord 2007, dessa villfarelser han inte vill beslås med. Just detta bör Mona Sahlin och andra ledare för riksdagspartier vara medvetna om och kunna använda sig av i debatten, i stället för att gå i självförsvar och ropa:

- Han kommer ju hela tiden tillbaka till invandrarna.

Ja, vad annars är att förvänta sig av nationalister vilkas horisont alltid är dold bakom fädernas kyrka, bydammen och husmorsgymnastik?

Mustafa Can