Den första kärleken, del 1.

Varför är de första relationerna till föräldrarna så viktiga för personlighetens utveckling? Och varför reagerar barn så starkt, med känslor av ångest, ilska och förtvivlan, på tidiga separationer från föräldragestalterna? Det svar som numera ges inom psykologin är att det känslomässiga bandet till föräldrarna är en följd av barnets anknytningsbeteende, ett instinktivt beteendesystem som människan har gemensamt med andra däggdjursarter och som utvecklats genom årmiljoner av däggdjursevolution.

Det här svaret var dock långtifrån självklart när det formulerades i slutet av 1950-talet. Anknytningsteorins upphovsman, den brittiske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby (1907-1990), mötte hätskt motstånd när han presenterade sina rön inför den brittiska psykoanalytiska föreningen. Bowlby ansågs göra oacceptabla avsteg från den rätta psykoanalytiska läran, och anknytningsteorin kom därför att utvecklas helt vid sidan om psykoanalysen, trots att de två teorierna har mycket gemensamt. Anknytningsteorin slog dock igenom stort inom den akademiska psykologin på 1970-talet, och tack vare sitt starka stöd i empirisk forskning har den i dag erövrat en ställning som det dominerande utvecklingspsykologiska paradigmet.

Ursprunget till anknytningsteorin står delvis att söka i Bowlbys erfarenheter från ett elevhem för "vanartiga" barn som han arbetade på i slutet av 1920-talet, då han gjorde ett uppehåll i sina läkarstudier. Han kunde inte undgå att lägga märke till hur vanligt det var att dessa barn hade upplevt tidiga, långvariga separationer från sina föräldrar. Erfarenheterna från elevhemmet kom sedan att styra hans intresseinriktning som barnpsykiater och forskare, och på 1940- och 50-talet ledde han en forskningsenhet på Tavistock-kliniken i London som studerade barns reaktioner i samband med utdragna separationer från den primära omsorgspersonen (som oftast, men inte alltid, var barnets moder).

1950 fick Bowlby i uppdrag av WHO att skriva en rapport om de psykiska svårigheter som drabbade hemlösa barn - ett betydande folkhälsoproblem i efterkrigstidens Europa. Resultatet publicerades året därpå i skriften "Maternal Care and Mental Health". Bowlby kom fram till att det är absolut avgörande för barnets psykiska hälsa att det får uppleva "en varm, nära och obruten relation till sin mamma (eller ett permanent moderssubstitut)" under sina första levnadsår.

Denna slutsats hade starkt stöd i den forskning som Bowlby redovisade. Men det som saknades var en bra teoretisk förklaring till varför det förhöll sig så. Varför skulle barn inte kunna tas om hand av många olika personer, om huvudsaken var att de fick mat i magen och kläder på kroppen? Varför tog föräldralösa barn skada för livet om de växte upp på barnhem där barnskötarna ständigt löste av varandra så att barnet inte fick möjlighet att utveckla en bestående relation till någon enskild vuxen - ja, varför kunde spädbarn på sådana barnhem, trots att de fick alla sina fysiska behov tillgodosedda, i extrema fall till och med dö av det tillstånd som psykoanalytikern René Spitz benämnde "anaklitisk depression"? Kort sagt: varför var själva den första relationen så oerhört viktig? Det var för att besvara den frågan som Bowlby gav sig i kast med arbetet att utveckla sin anknytningsteori, som presenterades första gången i artikeln "The Nature of the Child's Tie to His Mother" 1958, och som sedan fördjupades och utvidgades i trebandsverket "Attachment and Loss", som publicerades mellan 1969 och 1980.

Innan Bowlby formulerade sin teori var den rådande förklaringen till att barnet knöt an till sin mamma att hon var den som gav barnet mat. Maten, det fysiska behovet, betraktades som primär, medan den känslomässiga relationen var sekundär, härledd ur den fysiska behovstillfredsställelsen. De båda dominerande psykologiska teorierna vid den tiden, behaviorismen och psykoanalysen, var i själva verket helt överens på den här punkten. Bowlby fann emellertid denna förklaring osannolik: "Om den vore sann skulle till exempel ett barn på ett eller två år villigt ty sig till vem som helst som matar det, och så är det ju inte." Det måste finnas ett annat svar, och för att hitta det vände sig Bowlby till biologin, närmare bestämt etologin, läran om djurs beteende.

Redan på 1930-talet hade Konrad Lorenz visat att ank- och gåsungar präglades på sin mamma trots att hon inte matade dem. Präglingsbeteendet var alltså ett exempel på ett instinktivt beteendesystem som tjänade till att upprätthålla social interaktion mellan medlemmarna av en art, helt oberoende av andra behov och drifter. Under 1950-talet utförde också psykologen Harry Harlow en serie (grymma) experiment med rhesusapor som pekade i samma riktning. I ett experiment placerade han nyfödda apungar i en bur med två olika slags "surrogatmammor". Den ena "mamman" var en ståltrådscylinder som försetts med en nappflaska som ungen kunde dia från. Den andra "mamman" var en träkonstruktion som inte gav någon mat men som var överdragen med päls och därför skönare att klamra sig fast vid. Det visade sig att apungarna tydde sig till den mjukare, pälsklädda "mamman", trots att den inte gav dem någon mat. Harlows resultat, som fick stor betydelse för Bowlbys fortsatta forskning, gick således stick i stäv med teorin om matningens betydelse för anknytningen.

När Bowlby formulerade sin anknytningsteori vände han upp och ner på den tidigare gängse förklaringen. Det var relationen till omsorgspersonen som var primär, menade han; matningen spelade endast en marginell roll för utvecklingen av barnets känslomässiga anknytning. Barn föds i själva verket, menade Bowlby, med en instinktiv beredskap att knyta ett starkt känslomässigt band till en primär omsorgsperson. Anknytningssystemet består av en rad instinktiva responser, som att le, skrika, gråta, klänga och så småningom - när barnet börjar kunna krypa och gå - följa efter. Till en början är beteendet odifferentierat, men från och med det andra halvåret riktas det mot en eller ett par specifika personer, och det når sedan sin höjdpunkt när barnet är mellan ett och tre år gammalt.

Anknytningsbeteendets biologiska funktion är att öka barnets chanser till överlevnad, dels genom att framkalla omvårdnadsbeteende från förälderns sida (med hjälp av leenden, skrik och gråt), dels genom att upprätthålla fysisk närhet till föräldern i händelse av fara. Anknytningssystemet aktiveras därför så fort barnet känner rädsla eller obehag, och det försätts i viloläge när närheten till anknytningspersonen återupprättats. Utan ett medfött och kraftfullt instinktivt beteendesystem av det här slaget skulle människobarn haft svårt att överleva i den naturliga miljö - hemsökt av rovdjur och andra faror - där vi en gång utvecklades, konstaterade Bowlby.

Eftersom anknytningsbeteendet, genom evolutionen, varit så starkt knutet till vår överlevnad är det också förknippat med några av våra starkaste känsloreaktioner. Ett framgångsrikt upprätthållande av närhet, såväl fysisk som känslomässig, till anknytningspersonen resulterar i starka känslor av kärlek hos barnet. När anknytningsrelationen upplevs som hotad, till exempel på grund av anknytningsgestaltens frånvaro, känner barnet ångest och vrede; när bandet till föräldern förnyas eller återupprättas leder det till känslor av glädje. Och om det känslomässiga bandet till anknytningspersonen skulle brytas, till följd av att föräldern dör eller försvinner, drabbas barnet av den intensivaste sorg och förtvivlan.

Dessa starka känsloreaktioner, menade Bowlby, har evolutionen nedlagt i oss för att vi, till nästan vilket pris som helst, ska sträva efter att upprätthålla våra anknytningsrelationer. För ett människobarn, unge av en nomadiserande däggdjursart, är ensamhet ett livshotande tillstånd. Anknytningen är därför, bokstavligen, på liv och död.

Bowlbys medarbetare James och Joyce Robertson hade i en rad filmer inspelade mellan 1948 och 1952 dokumenterat det lidande som barn i åldrarna ett till tre år genomgick när de skildes från sina föräldrar i samband med längre sjukhus- och barnhemsvistelser. Barnen reagerade på sätt som liknade vuxnas sorgereaktioner i samband med förlust av en nära anhörig. De började med att protestera kraftfullt, exempelvis genom att banka på dörren där föräldern gått ut och skrika högljutt. Protestfasen kunde fortgå i en vecka eller mer. Därefter följde en fas av förtvivlan, då barnet började misströsta om att någonsin få se föräldern igen.

Anknytningsteorin gav nu svaret till varför barn reagerade så starkt i dessa situationer: separationen går emot deras starkaste instinkter, som är direkt kopplade till behovet av överlevnad. Barnets anknytningssystem slås på, eftersom förälderns frånvaro är en kraftfull farosignal som väcker ångest hos barnet, men när föräldern inte kommer tillbaka finns ingen möjlighet för barnet att slå av systemet genom att återupprätta den fysiska närheten till anknytningspersonen. Anknytningssystemet förblir därför hyperaktiverat, med åtföljande känslor av ångest, raseri och förtvivlan, till dess att barnet till slut på egen hand, så gott det går, stänger av sitt anknytningssystem - den sista fasen i barns reaktion på utdragna separationer, som Bowlby beskrev med termen detachment, det vill säga "avstängdhet" eller "losskoppling". Barnet har då förberett sig, under outhärdliga kval, för ett liv där föräldern kan vara borta för alltid, och där det kan bli nödvändigt att hitta en ny person att knyta an till.

Bowlby hade fokuserat på tidiga förluster och separationer eftersom effekterna på barnen kunde dokumenteras empiriskt. Men redan i WHO-skriften hade han poängterat betydelsen av det subtilare, vardagliga känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn. På 1960-talet uppfann Bowlbys kollega Mary Ainsworth en metod för att studera just detta samspel. Hennes banbrytande forskning, och de anmärkningsvärda resultat hon fick fram, är ämnet för nästa artikel.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut