Märta Tikkanen berättade i en intervju för ett par år sedan om kärleken och konflikterna i det stormiga äktenskapet med Henrik Tikkanen (DN 3/10 2004). Mot slutet av deras liv tillsammans, när han höll på att supa ihjäl sig, bestämde hon sig för att lämna honom. Men han insjuknade då i leukemi. Hon stannade kvar och han levde sedan med sjukdomen i ytterligare fem år. Den sista tiden före hans död kunde de mötas på ett nytt sätt, utan försvar och garderingar. Och dagen innan han dog sade han till henne: "Så mycket onödigt. Du fanns ju där hela tiden. Att jag inte vågade tro på det."
Henrik Tikkanens ord på dödsbädden belyser, på ett smärtsamt tydligt sätt, något som är ytterst centralt inom psykologin: den grundläggande upplevelsen av trygghet i tillvaron, eller omvänt, den plågsamma bristen på sådan inre upplevd trygghet. Inom den psykoanalytiska tanketraditionen är det många teoretiker som har diskuterat denna inre trygghet eller brist på trygghet. Karen Horney, till exempel, menade att neurotiska störningar uppstår när ett barn inte blir älskat och sett som den unika varelse det är. Barnet utvecklar då "en djup otrygghet och en obestämd ängslan", som hon benämnde "grundångest": "Det är barnets känsla av att vara en isolerad och hjälplös varelse i en värld, som uppfattas som potentiellt fientlig."
De psykoanalytiska teorierna har hela tiden byggt på enskilda patienters berättelser och minnen, och det har därför varit oklart i vilken mån de ägt mer generell giltighet. Horneys och andra psykoanalytikers tankar om betydelsen av den inre känslan av trygghet får emellertid numera starkt empiriskt stöd i den anknytningsforskning som bedrivits med allt större intensitet sedan 1960-talet. Det som denna forskning har kunnat visa är att barnets anknytning blir antingen trygg eller otrygg, och att utfallet beror på hur barnets anknytningsbeteende har bemötts av föräldern.
John Bowlby poängterade att anknytningsbeteendet är något som vi har med oss genom hela livet. Det handlar inte om ett barnsligt beroende som det gäller att växa ifrån (även om anknytningssystemet naturligtvis aktiveras lättare hos små barn). Den första anknytningsrelationen är så oerhört betydelsefull, menade han, just därför att den ligger till grund för och till stor del bestämmer hur individen längre fram i livet känner, tänker och beter sig i nära känslomässiga relationer. Hur sker då denna påverkan?
På grundval av det tidiga, icke-verbala känslomässiga samspelet med föräldern bygger barnet upp det som Bowlby kallade en "inre arbetsmodell". Denna inre arbetsmodell består av mentala representationer, eller inre bilder, av självet och anknytningspersonen. Den innehåller också förväntningar om hur föräldern kommer att svara på barnets anknytningsbeteende. På det sättet bär individen med sig sin första anknytningsrelation genom livet: den inre arbetsmodellen bestämmer hans eller hennes karaktäristiska sätt att relatera, att knyta an, till andra människor.
Den amerikanska psykologen Mary Ainsworth, som arbetade nära samman med Bowlby, utvecklade på 1960-talet en metod, den så kallade Strange Situation, för att empiriskt studera barns anknytningsbeteende. Hennes innovativa metoder ledde så småningom till en explosion av empirisk anknytningsforskning. På 1980-talet togs ytterligare ett viktigt steg när Ainsworths tidigare doktorand Mary Main skapade en särskild anknytningsintervju för vuxna, utformad för att "överraska det omedvetna". Med hjälp av dessa båda instrument har det blivit möjligt för forskningen att empiriskt kartlägga barns och vuxnas anknytningsmönster.
Ett spädbarn riskerar hela tiden att överväldigas av sina starka känsloreaktioner. Barnet behöver en vuxen som reglerar dess känslor, som lugnar det när det är upprört och tröstar det när det är ledset. En trygg anknytningsrelation kännetecknas av att föräldern är psykologiskt tillgänglig och lyhörd för barnets känslomässiga behov. När barnet möter förståelse för sitt behov av närhet och kärlek å ena sidan, och för sitt behov av att röra sig bort och utforska världen å den andra, blir anknytningen till föräldern trygg. Barnet lär sig då så småningom att reglera sina egna känslor, på egen hand eller med hjälp av andra.
En otrygg anknytning innebär på motsvarande sätt att barnet får svårigheter med regleringen av sina känslor. Ainsworths forskningsresultat visade att det finns två grundläggande defensiva mönster för känsloreglering som barn använder sig av när den trygga anknytningen uteblir.
Det första mönstret kallas för otryggt undvikande anknytning. Barn som utvecklar detta mönster undviker att ge uttryck för sina anknytningsbehov. Ainsworth upptäckte att det undvikande mönstret uppstår till följd av att föräldern konsekvent har avvisat barnets försök att få tröst och kärlek. Barnet har därför lärt sig att ett aktivt anknytningsbeteende, med exempelvis gråt och uppsträckta armar, leder till avvisande och till att föräldern ökar det fysiska avståndet till barnet. För att undkomma smärtsamma känslor av övergivenhet, och för att minimera det fysiska avståndet till anknytningspersonen, stänger barnet därför på egen hand av sitt anknytningssystem.
Hos vuxna personer kan en undvikande anknytningsstil ta sig uttryck i en strävan att göra sig känslomässigt oberoende av andra. Dessa personer stänger av eller undertrycker sina behov av närhet och kärlek. Närhet signalerar fara i deras inre arbetsmodell, eftersom de omedvetet förväntar sig att den ska leda till känslomässig övergivenhet. De undviker därför närhet i relationer, eller undviker relationer över huvud taget. De kan också dölja sina egna behov bakom ett överdrivet omhändertagande av andra. De använder med andra ord en extrem form av självreglering, och kan inte vända sig till andra för att få hjälp och förståelse.
Det andra otrygga mönstret, som kallas ambivalent eller motspänstig anknytning, utgör det undvikande mönstrets motsats. De här barnen håller sig hela tiden nära föräldern, och hyperaktiverar sitt anknytningsbeteende. Detta mönster uppstår, som Ainsworth kunde visa, genom att föräldern svarar nyckfullt och oförutsägbart på barnets känslomässiga signaler. Ibland, men bara ibland, är föräldern tillgänglig och ger barnet närhet. Det känslomässiga samspelet utgår i hög grad från förälderns behov. Genom sitt oförutsägbara beteende knyter föräldern barnet hårt till sig, samtidigt som barnets självständiga utveckling stäcks. För att få den närhet det behöver tvingas barnet ha sitt anknytningssystem ständigt påslaget. Det ambivalenta barnet har därför inte "råd" att följa sina impulser att utforska.
Den motsvarande strategin för känsloreglering hos vuxna går ut på att göra sig överdrivet beroende av andra. Vuxna personer med denna anknytningsstil förmår inte reglera sina känslor på egen hand, utan måste ständigt få hjälp från andra. De kan därför bli krävande i relationer, med ett uppförstorat behov av bekräftelse, samtidigt som de är passiva och osjälvständiga. Impulser till självständighet och oberoende väcker ångest, eftersom sådana ansatser till individuation förväntas leda till övergivenhet. Detta överdrivna beroende av andra, och den sviktande tilltron till den egna förmågan, är kärnan i den otryggt ambivalenta anknytningsstilen.
Medan undvikande personer överreglerar sina känslor, tenderar alltså ambivalenta personer att underreglera sina. Men i båda fallen, vare sig individen stänger av eller skruvar upp sitt anknytningsbeteende, blir han eller hon i djupare mening främmande för sina verkliga känslor och impulser.
En otrygg inre arbetsmodell innebär att individen inte upplever sig själv som värd att älska, och inte förväntar sig någon verklig förståelse från andra. Ändå, trots det lidande den innebär, tenderar människor att hålla fast vid sina otrygga arbetsmodeller. Eftersom anknytningen är direkt kopplad till behovet av överlevnad gör barnet allt som står i dess makt för att bevara relationen till föräldern. Känslor, impulser och beteenden som på något sätt skulle kunna hota relationen eller resultera i övergivande stängs ute från medvetandet.
Alternativet är en upplevelse av yttersta övergivenhet, som inget barn skulle överleva känslomässigt. Otryggheten, att inte våga lita på andra och att defensivt utesluta anknytningsrelaterade känslor och impulser ur medvetandet, blir på så sätt, paradoxalt nog, individens främsta källa till trygghet. Det var kanske det Henrik Tikkanen menade med att han inte vågade tro på att Märta skulle finnas kvar. Om han hade gjort det, om han alltså hade släppt taget om den livboj som var hans otrygga inre arbetsmodell, så skulle han knappast ha kunnat undgå att konfronteras med sina tidigaste övergivenhetskänslor. Det är för att undkomma denna tidiga övergivenhetsdepression, som hotar att ödelägga självet, som barnet utvecklar och håller fast vid sitt otrygga anknytningsmönster.
Bowlbys teori behandlades styvmoderligt av psykoanalytikerna på 1960-talet, men i dag sker ett närmande mellan psykoanalys, anknytningsteori och modern hjärnforskning. Neurovetenskapliga rön tyder på att den inre arbetsmodellen, barnets sätt att vara och handla tillsammans med andra, präntas in i den högra hjärnhalvans implicita, eller omedvetna, minnessystem under barnets första levnadsår. Den verkar där automatiskt och utom räckhåll för den vänstra hjärnhalvans medvetna och språkliga funktioner, som mognar betydligt senare.
Det som krävs för att förändra en otrygg inre arbetsmodell är därför en ny anknytningsrelation, som förändrar de omedvetna regler som styr vad individen tillåter sig att tänka, känna, minnas och göra. Målet med psykoterapi är just, som Bowlby såg det, att göra det möjligt för patienten att revidera och göra om sina inre arbetsmodeller. Om terapeuten kan börja fungera som en trygg bas och säker hamn, får patienten möjlighet att utforska nya sätt att vara och handla, som tidigare uteslöts eftersom de framkallade outhärdliga övergivenhetskänslor. I denna förmåga till förnyad anknytning ligger den läkande kraft som, om den väcks till liv igen i terapin, gradvis förändrar den inre arbetsmodellen och löser upp det förflutnas grepp.