Nästan vem som helst kan vara psykopat. Tidningen Expressen (13/2 -06) har upplyst oss om att det enligt experter finns 300.000 psykopater i landet, vilket motsvarar Malmös hela befolkning. De uppges finnas överallt och vara svåra att upptäcka. Men visst går det. Lite till mans kan vi avgöra om arbetskamraten, pojkvännen eller chefen är psykopat. Handfasta råd ges i storsäljare som "Lär känna psykopaten" och "Psykopatiska chefer", den första boken skriven av en fruktodlare och den senare av en rekryteringskonsult. Det finns också professionella psykologer som är ute i samma ärende, att hitta den avvikelse som signalerar hänsynslöshet och ondska, och de klassificerar intagna inom kriminalvården som psykopater med hjälp av enkla checklistor.
Den enklaste förklaringen till utåt sett obegripliga handlingar är just att det är en särskild sorts människor som ligger bakom dem. De är inte uppenbart sjuka, men är ändå på något sätt beskaffade så att de drivs till eller är beredda att utföra hänsynslösa brott. Tanken föddes på 1800-talet, och gavs sin moderna formulering på 1940-talet av den amerikanske psykiatrikern Hervey Cleckley i boken "The Mask of Sanity". Den så kallade Cleckleypsykopaten kännetecknas av ytlig charm, manipulativa drag och avsaknad av skuldkänslor. Karaktärsdragen tänks vara medfödda och bestå livet ut. Han föreställde sig att det fanns en spänning mellan vilka dessa människor var egentligen och fasaden utåt - the mask of sanity, eller den civiliserade ytan. När de begår fruktansvärda brott är det något djupt inuti dem som ger sig till känna.
Vid sidan om spänningen mellan djup och yta går blandningen av sjukt och friskt som en röd tråd genom denna forskningstradition. I sin lärobok "Det mänskliga själslivet" placerade Bror Gadelius psykopaterna i ett "gränsland mellan hälsa och sjukdom". Sedan detta skrevs - 1924 - har de psykopatklassade kryssat mellan sjukt och friskt, mellan diagnoser, anstaltsavdelningar och mellan huvudmän i över 80 år. Psykopater är varken riktigt sjuka eller riktigt friska. Denna osäkerhet har gett psykologerna möjlighet att botanisera fritt med sina diagnosverktyg, i den gråzon som öppnats mellan friskt och sjukt.
Det släkte som befolkar gränslandet mellan sjukt och friskt har också varit föremål för dragkamp mellan olika professioner. Under psykopatbegreppets första storhetstid var det psykiatrikerna som hade övertaget. På 1930- och 1940-talen ökade antalet straffriförklaringar. Lagöverträdare som inte ansågs tillräkneliga undgick fängelse och skickades i stället till mentalsjukhusen. Juristerna stretade emot och det fördes också en omfattande vetenskaplig diskussion. Forskningen om psykopater var av ganska spekulativ natur, och utsattes för en svidande kritik i boken "Psykopatibegreppets bankrutt" (1947), skriven av lundapsykiatrikern Bo Gerle, som ansåg att psykopati var "ett otillräckligt och falskt samlingsbegrepp för en rad olikartade tillstånd, som ej har något gemensamt". Den praktiska frågan om var de så kallade psykopaterna hörde hemma - i fängelset, på de vanliga mentalsjukhusen eller på särskilda kriminalhospital - skulle komma att sysselsätta flera statliga utredningar.
På 1960-talet föll diagnosen i vanrykte, den föreföll hjälplöst fördomsfull i en tid då man i stället satte sin tillit till sociala reformer. Psykopati associerades med vidskeplighet. I boken "Avskaffa rättspsykiatrin!" (1970) skrev Svante Nycander om den "ström av homosexuella, alkoholister och 'psykopater' " som skickades till mentalsjukhusen efter att ha sjukförklarats av psykiatriker. Läkarnas makt skulle inskränkas och särskilt psykopatbegreppet ansågs godtyckligt.
Psykopatforskningen förde en tynande tillvaro, de stora mentalsjukhusen kritiserades hårt och skulle komma att läggas ned. Samtidigt höll den svenska psykopatforskningen på att reorganiseras. Ett nära samarbete inleddes med forskare utomlands som hade fortsatt utveckla Cleckleys psykopatbegrepp, inte minst kanadensaren Robert Hare. Ett kvartssekel senare skulle Sverige räknas som ett av världens ledande länder inom psykopatiforskningen.
På 1990-talet skedde de avgörande förändringarna. Syftet med lagen om rättspsykiatrisk vård, som trädde i kraft 1992, var att döma "personlighetsstörda" lagöverträdare till fängelse. Fängelseförbudet hade dessförinnan inte bara omfattat sinnessjukdom, utan även "annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom". Men nu avskaffades det så kallade jämställdhetskriteriet. Därmed var den gamla striden tillfälligt avgjord; personlighetsstörda lagöverträdare var inte sjukare än att de skulle avtjäna sina straff inom kriminalvården.
Ännu viktigare var att psykopatforskningen etablerade en ny plattform att verka från, nämligen kriminalvården. Sten Levander, Henrik Andershed och andra psykologer har på senare år kunnat använda fängelserna som sina privata laboratorier. Det lade grunden till de svenska psykologernas internationellt framskjutna ställning.
Huvudlaboratoriet heter riksmottagningen. Enheten öppnades 1997 och är inrymd på anstalten Kumla. Alla som dömts till fyra års fängelse eller mer passerar automatiskt riksmottagningen, där de bedöms individuellt av psykologer från bland annat närbelägna Örebro universitet. Upptagningsområdet är hela landet och det rör sig om runt 500 intagna per år. Under de första sju åren av verksamheten fick 30 procent av alla långtidsdömda våldsbrottslingar diagnosen psykopati. Det är alltså en relativt vanlig diagnos.
Några av dem som psykopatklassats har hört av sig till mig och berättat om vad som för dem framstår som myndighetsövergrepp. I en av riksmottagningens utredningar, gjord av psykologen Ulrika Landblom, bedömdes en person ha en "antisocial/psykopatisk personlighetsstörning, som utmärks av lättkränkthet, känslokyla och bristande empatisk förmåga". Hon menar också att personen i fråga "till viss del njuter av att tillfoga andra smärta". När samma person några år senare undersöktes av överläkare Göran Fransson och professor Henrik Belfrage konstaterades motsatsen; "klassiska psykopatiska symtom lyser i det närmaste helt med sin frånvaro". Den bedömde karaktäriserades i stället som "en osedvanligt tung missbrukare".
Psykopatforskarna kan visa upp en enad fasad utåt. Men internt råder stor oenighet, både runt själva diagnosen och kring vilka personer som är psykopater. Den som är psykopat ena dagen kan därför mycket väl vara icke-psykopat nästa dag.
"Psychopathy checklist - revised" (PCL-R) är det mätinstrument som används världen över för att ställa diagnosen psykopati. Det är en checklista bestående av tjugo påståenden om individens beteende. Man får poäng beroende på hur väl påståendena stämmer. Bedömaren ska framför allt avgöra om individen är impulsiv och ansvarslös.
Trots att psykopati brukar associeras med våld och ondska är våldsdåd inget krav för diagnosen. Endast tre av tjugo påståenden handlar om brottslighet, och då ingår även annat än våldsbrott. Vidare ses brottsligheten bara som ett i raden av symtom. Brott är uttryck för impulsivitet och ansvarslöshet, på samma sätt som återkommande perioder av arbetslöshet, många kortvariga kärleksrelationer, bristande framförhållning, vårdslöst beteende på arbetsplatsen, regelbundna socialbidragsansökningar och en tendens att reagera på motgångar med ilska.
A llt kretsar kring konventioner - hur man bör bete sig i vissa situationer givet sociala normer. Moralen är till viss del förlegad. Påstående sjutton avser äktenskap och långvariga relationer. Ett flertal relationer ger två poäng; ett enda obrutet äktenskap ger noll. En person som har haft flera längre relationer får alltså full pott. Trots att det livslånga äktenskapet inte längre är lika vanligt klamrar sig psykologerna fast vid detta som samhällelig norm.
Det som anses asocialt kvalificerar för stämpeln, medan tecken på motsatsen verkar diskvalificerande. Det betyder att en person som levt och lever under ordnade sociala förhållanden nästan omöjligt kan vara psykopat. Andra däremot har samlat på sig åtskilliga psykopatpoäng redan innan de träffat psykologen. En kille i trettioårsåldern som skolkade och klottrade i tonåren, tidigt kom i kontakt med socialtjänsten, med flera spruckna relationer bakom sig, betalningsanmärkningar, saknar fast jobb, verbalt begåvad och har lätt för att hamna i bråk - han är en bra bit på väg. Pratar han dessutom om sig själv på ett sätt som förefaller bedömaren egendomligt - eller på psykologspråk: grandiost, manipulativt, narcissistiskt eller uttryckslöst - ligger psykopatstämpeln inte långt borta.
Det finns en diskussion bland psykopatforskarna om att uppdatera PCL-R. Arbetslöshet och betalningsanmärkningar anses inte träffa psykopatibegreppets kärna. Men frågan är om psykopatibegreppet har någon kärna eller om det bör avskaffas.
Enligt teorin är psykopati bestående karaktärsdrag som bildar en störd personlighet. Problemet är att ingen någonsin sett bestående karaktärsdrag. Ingen har heller någonsin sett en personlighet, än mindre en störd personlighet. Därför måste forskaren utgå från individens beteende - handlingar som på något sätt röjer den psykopatiska personligheten. I det här fallet säger teorin att psykopatiska karaktärsdrag yttrar sig i beteenden som exempelvis att inte betala skulder. Då kan man tolka oförmågan att betala skulder som tecken på psykopati.
Men att tro på psykopater är lite grand som att tro på det som förr i tiden kallades småskrymt. Man kan inte riktigt förklara hur det kommer sig att skörden slår fel eller att en del människor mördar för några tusenlappar, och så antar man att det måste finnas något bakomliggande och ger det ett namn, i det här fallet psykopati. Benämnandet ger ett slags förståelse. Men det gör inte teorin om psykopater bättre än teorin om vresiga tomtar och troll.