Vem hade väl kunnat ana att Ingmar Bergmans dna-profil skulle göra sensation i medierna? När DN offentliggjorde påståendet att Bergman inte var sin mors biologiska son hävdade man samtidigt att historien om konstnären och hans verk nu helt måste skrivas om. Vi som förvaltar Bergmans konstnärliga arv menar att ett sådant synsätt är helt orimligt.

Om de nya uppgifterna skulle visa sig vara sanna (vilket återstår att bevisa) så förändrar de visserligen biografiska fakta. Däremot tillför de inget i synen på Bergmans konstnärskap som innan detta och alltid har kretsat kring identitetsproblematik och det osäkra förhållandet mellan sanning och lögn. Inte minst har Bergman som få andra avväpnat idén om den biologiska familjen som förmodat fundament för samhället och gång efter annan gestaltat den som en synnerligen bräcklig konstruktion.

Om det är sant att Karin Bergman inte var Ingmars biologiska mor, finns inga som helst belägg för att de själva skulle ha känt till saken. De var mor och son; som sådana dyrkade de varandra för det mesta men hade också sina strider (ett förhållande mellan förälder och barn de flesta av oss kan känna igen sig i). Återstoden är genetisk kod, som kan tillskrivas en hel del men inte programmera ett konstnärskap. Blodsband må ha relevans för de närmast inblandade, emellertid inte för omvärlden. Ingmar Bergman är Sveriges mest framstående nittonhundratalskonstnär, men det är inte kungafamiljens successionsordning vi har att göra med.

Som representanter för såväl Bergmanstiftelserna som vetenskapssamhället kan vi konstatera att Ingmar Bergmans dna inte har någon betydelse för Bergmanforskningen. Att släktforska äger sin giltighet men sådana studier bedrivs privat och inte av universitet, högskolor och forskningsinstitut.

Stiftelsen Ingmar Bergman har redan hunnit få propåer om att ställa Ingmar Bergmans arkiv (som bland annat innehåller en omfattande korrespondens mellan mor och son) till förfogande för vidare dna-analyser av exempelvis brev från modern. Frimärken! Igenslickade kuvert! På sådana förfrågningar svarar vi entydigt nej: arkivet är till för forskning om Bergmans konstnärskap och upplåtes inte åt postuma moderskapsutredningar.

När vi i den digitala eran har slutat lita på fotografiet och filmen, står hoppet till dna-analysen som oavvisligt sanningsvittne. Det är gott och väl, men vi bör akta oss för att låta en allmän entusiasm över rafflande crime scene investigations (verkliga eller fiktiva) inspirera andra områden för mycket och göra biologi av estetik. Det förefaller ungefär lika begåvat som de pågående försöken att ”förklara” Mona Lisas gåtfulla leende genom att analysera käkbenet på modellens kranium.

Vem är Ingmar Bergman? Som vanligt är det han själv som formulerar det bäst. I en intervju i Bildjournalen från 1956 sade han:

”Jag är inte den som folk tror att jag är och jag är inte heller den jag själv tror att jag är, för om någon tror att han vet vem han är så vet man säkert att han inte vet vem han är. Men om folk tror att de vet vem man är så ska man låta folk tro vad de tror att de vet och framför allt inte låta dem veta vad man tror att man tror för då blir alla missräknade och förargade och förolämpade.”

Eller som det heter i ”Laterna magica”: ”Gåtan är säkert enkel, likafullt förblir den olöst.”