Vittneslitteraturen har blivit den mest tyska av alla litterära genrer. Vanligen tänker man då på vittnen till andra världskrigets tyska förbrytelser. Men på senare tid har – av naturliga skäl – också vittnen till muren framträtt i en rad böcker för att vittna om sina före, under och efter.
Ett svenskt bidrag är journalisten och filmaren Björn Cederbergs ”Berlinmuren. Berättelser om en plats och ett tillstånd” (Bokförlaget Mormor). Den kan kanske bäst beskrivas som en impressionistisk grundbok i berlinologi med särskilt avseende på muren. Cederberg kan Berlin med environger kanske alltför väl. Historiska utvikningar blandas med personliga minnen, människor han mött för länge sedan berättar och blandas med nutidens berlinare, där de går omkring i staden och ibland kanske tänker på muren men oftast inte.
Och så stråken av ”östalgi” hos såväl Cederberg som invånarna i murens skugga. Allt det spännande har försvunnit: det forna Östberlin ett ”Disneyland för wessies”, som ett av vittnena säger. Och Cederberg minns när varje ord, varje penselstreck betydde något. Nu finns det nya murar, fast inte längre mellan öst och väst utan mellan nord och syd. Lika välbevakade.