I en bokhandel nyligen överraskades jag av namnet på författaren till en bok med haiku: Richard Wright. Samma namn som den berömde författaren till "Native Son" ("Son av sitt land") och "Black Boy". Det visade sig vara samma person.
Julia Wright, dotter till Richard Wright, berättar i förordet till "Haiku, This Other World" att fadern skrev tusentals haiku under sista året av sitt liv i Frankrike, där han dog 1960 vid 52 års ålder. Han bar alltid med sig en anteckningsbok och skrev haiku överallt, på kaféer och restauranger där han räknade stavelser på servetterna, på landet i Normandie bland kor och blommor, i sängen där han led av amöbadysenteri.
Haiku, den japanska kortdikten, var ett sätt att göra motstånd mot sjukdomen och alla sorger som drabbat honom. Två av hans bästa vänner hade dött 1958, hans mor dog 1959, han övervakades av amerikanska säkerhetstjänsten efter sina forskningar kring raskonflikter på amerikanska militärbaser i Europa. Först fyrtio år efter hans bortgång lät dottern publicera 817 av de fyra tusen haiku han efterlämnat.
Redan när jag bläddrade i boken fann jag att dikterna snarare påminde om klassiska japanska haiku än om amerikanska haiku. Bilderna från den franska landsbygden med sina beskrivningar av årstidernas växlingar återger stämningar som ligger nära de japanska haikumästarnas: "From across the lake, / Past the black winter trees, / Faint sounds of a flute". Från andra sidan sjön förbi de svarta vinterträden hörs svaga toner från en flöjt, vilket ger en mild skönhet åt trädens skarpa konturer.
I dikterna finns inget av den vrede och kampvilja som kännetecknade Wrights romaner från rasdiskrimineringens Amerika. Några minnen från den svarte pojkens fattiga barndom i Mississippi återges dock bland alla bilder av magnolior, träd, kor och kråkor: "In the falling snow/A laughing boy holds out his palms/Until they are white." Pojken skrattar för han vet att handflatorna blir inte vita på riktigt.
Genom självstudier frigjorde sig Richard Wright från hembygden och kom till Chicago, där han började skriva om hur de svarta formats av det vita samhället. Hans litterära genombrott skedde 1938 med "Onkel Toms barn", en samling med fyra noveller om svarta arbetares kamp mot rasdiskriminering i sydstaterna. Boken väckte stor uppmärksamhet och vann ett litterärt pris, då den betecknades som det första skönlitterära verket av rang som skrivits av en svart amerikan om de svartas erfarenheter i Södern.
Raskonflikten flyttade norrut med romanen "Son av sitt land" (1940), som skildrade en svart pojkes uppväxt i Chicagos slum och hur han som chaufför åt en vit husbonde kom att beröva dottern livet. Självbiografin "Black Boy" (1945) skrev Richard Wright redan innan han var 40 år, men den var också menad som en biografi över de svartas historia i USA. Han visade den mänskliga misshushållning som var arvet efter slaveriet i Amerika.
Berömmelsen ledde till att han blev talesman för "the American Negro" och kom i konflikt med myndigheterna, särskilt sedan han under en period var medlem i kommunistpartiet. När Gertrude Stein efter andra världskrigets slut skrev för att locka honom till Paris begav han sig med lättnad till Europa i maj 1946. I kretsen kring Stein, som var imponerad av hettan i hans engagemang för de svartas rättigheter, umgicks han och hustrun Ellen bland andra med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, vars radikala tänkande uppenbarade en ny frihet för Wright. Han flyttade med familjen till Paris 1947, där han påverkad av existentialismen skrev romanen "Utanför" (1953) om en svart mans engagemang och brytning med kommunistpartiet. Redan innan han kom till Paris hade han trätt ur partiet för det passade inte hans krav på självständighet som människa och författare.
Richard Wright betraktade sig alltid som en outsider, vilket framträder i flera av hans haikudikter. Han beskriver sig som en främling på vandring bland människor som tittar på honom med avsky eller beundran. "I am nobody:/A red sinking autumn sun/Took my name away." Denna dikt är betydelsefull, för den inleder haikusviten enligt hans eget urval. Bilden har en zenbuddistisk prägel: I den röda höstsolnedgången upplöses hans identitet med jaget - han är ingen, införlivad med alltet. Men den röda solnedgångens makt över sinnet är också en afrikansk erfarenhet. Wright såg i Afrika en total inställning till livet, där människorna hade närmare förbindelser med naturen än med varandra i den sociala miljön. "Här styrde och blommade instinkter", skrev Wright i "Black Power": "ingenting distraherade människan från att följa hjärtats rörelser och motrörelser". Detta gav henne en frihet att leva ut sig själv som hon trodde att hon var. "Människan har levat här i en vaken dröm och i någon grad lever hon fortfarande i denna dröm."
Ett flera månader långt besök i Guldkusten hade gjort Wright pessimistisk beträffande möjligheterna att införa västerländsk demokrati i ett land med starka stamtraditioner och nittio procents analfabetism.
Intresset för Afrika har alltid funnits hos afroamerikanen Richard Wright, men det flammade upp med kolonialländernas frigörelse på 1950-talet. Självständighetskampen i Afrika och Asien såg han som en spegling av hans egen väg från ett traditionellt förindustriellt samhälle till det moderna konsumtionssamhället. Vad han ville visa i sina skrifter från Afrika var den djupa naturkraft som fanns i folkens ursprungliga miljöer och som de måste föra med sig i omställningen till moderna samhällen med risk att annars bli exploaterade.
"Suddenly mindful,/The tree was looking at me,/Each green leaf alive." Det är inte människan som ser trädet utan trädet som tittar på människan. Perspektivet var för Wright av avgörande betydelse för människans syn på sig själv och omgivningen. Som den förste afroamerikanen - enligt egen och andras uppfattning - som skrev ur den svarta människans perspektiv, vill han nu ändra sitt perspektiv. Han beskriver sig som en skugga i naturen: "My shadow was sad/When I took it from the sand/Of the gleaming beach."
En sorgsen skugga, inte mera värd än en fågelskrämmas: "When I turn about,/My shadow lies alongside/That of a scarecrow." I djupare mening känner han samhörighet med naturen och gläds åt den koncentrerade kontakt som uppstår i haiku-upplevelserna, men samtidigt är han en individ med ett starkt rättspatos som bedrövas av sin svaghet och maktlöshet i civilisationens djungel. När han beskriver människor i dikterna handlar det nästan alltid om olyckliga prostituerade, tiggare, blinda, sjuka.
Ett återkommande tema är ensamheten. Hustrun Ellen, en vit kvinna som han mött i amerikanska kommunistpartiet, hade lämnat honom i Paris och flyttat till London med deras två döttrar. Orden "How lonely it is" upprepas som en refräng i många dikter: "Standing in the crowd/In a cold dazzling rain,/How lonely it is." En haiku med tydlig referens till haikumästaren Basho (1644-1694) är denna: "From the rainy dark/Comes faint white cries of wild geese,/How lonely it is." Skillnaden är att Basho nöjer sig med att beskriva vildgässen utan att föra in sin egen sinnesstämning: "Havet mörknar/Vildgässens röster/är svagt vita."
I essäsamlingen "White Man, Listen!" från 1967 skriver Wright om rotlöshet och ensamhet, men han beklagar sig inte, ty sådan är människans lott. Själv känner han sig hemma överallt. Också ensamheten delar han med naturen: "In the afterglow/A snow-covered peak/sings of loneliness." I aftonrodnaden lyser den snötäckta bergstoppen i majestätisk tystnad, vilket diktaren beskriver som en sång om ensamhet.
I nitiativet till essäsamlingen kom från Albert Bonnier efter en framgångsrik föredragsturné som Wright gjorde i Skandinavien 1956. Hans böcker såldes i stora utgåvor i Sverige, "Son av sitt land" i 75 000 exemplar och "Black boy" i 65.000 exemplar.
Varför publicerade Wright aldrig sina haiku medan han levde? I en ny biografi, "Richard Wright. The Life and Times" av Hazel Rowley, berättas att han sände ett urval till sin förläggare i New York, som svarade: "Du har en poetisk talang men sedan jag läst några hundra haiku infinner sig en mild monotoni." Förläggaren ansåg att en fin liten bok kunde utges med dikterna men fruktade att den inte skulle bli någon kommersiell framgång. Denna refusering plågade Wright liksom oförståelsen hos de landsflyktiga amerikanska vännerna i Paris.
Den negativa reaktionen berodde på att Wright främst uppfattades som afroamerikansk kritiker av det vita samhället och litterär realist. Få läsare av hans böcker hade uppmärksammat de poetiska beskrivningar av naturen som fanns i självbiografin "Black boy". Han skrev om sina barndomsupplevelser på ett sätt som förebådade haikudiktaren: "Varje upplevelse hade sin egen särpräglade betydelse. Det var den andlösa, ängslande glädjen att jaga fladdrande eldflugor under kvava sommarkvällar. Det var magnoliornas söta, genomträngande, lockande doft. Det var känslan av obegränsad frihet som väcktes av vinden och solen i det vajande, höga gräset. Det var medlidandet som satte en klump i halsen på mig när jag såg en fet anka komma vaggande över gården. Det var känslan av ett slags opersonligt överflöd vid åsynen av en bomullsboll vars kalk hade öppnat sig och spillde den vita ullen på marken."
"From a cotton field/To magnolia trees/A bridge of swallows." Svalornas luftbro från bomullsfältet till magnoliaträden är Richard Wrights egen livsresa från barndomens fattiga sydstater till magnoliaträdens söta dofter, som han återger i ord, för blommorna kan inte känna sina egna dofter: "How melancholy/That these sweet magnolias/Cannot smell themselves."
Vad menar författaren med titeln "Haiku, This Other World"? En annan värld än den afroamerikanska? En annan litterär värld? En annan värld än den synliga? Kanske med referens till en känd japansk haiku av en anonym diktare: "Slutet på din sång/får jag höra i den andra världen,/kära gök." Dottern lämnar inget svar. Inte heller Richard Wright.