Den siste store tänkaren

Jürgen Habermas kan sägas vara den siste tänkaren i stor stil - en tysk systemtänkare i traditionen från Kant och Hegel. Men han är inte bara otidsenlig, i över 40 år har han också varit ett ständigt aktuellt namn i den internationella samhällsdebatten.

I början av 60-talet publicerades hans "Strukturwandel der Öffentlichkeit" (på svenska 1984 under titeln "Borgerlig offentlighet") som fortfarande är en självklar utgångspunkt för historiska studier av massmedier och offentlighet. Senare under samma decennium kom han mot sin egen vilja att kopplas samman med den antiauktoritära studentrörelsen.

Redan då uppfattades han som en typisk företrädare för det han själv kallade det emancipatoriska kunskapsintresset, det vill säga en forskningsinriktning som syftar till att främja människans frigörelse och bidra till samhällets positiva utveckling.

Under 70-talet utvecklade Habermas en teori om kommunikativt handlande, som sammanfattades i hans magnum opus "Theorie des kommunikativen Handelns" (1981). Det är ett storslaget verk på 1167 sidor som definitivt etablerade honom som en av samtidens allra viktigaste samhällsteoretiker.

Trots detta tycktes han under 80-talet kämpa i motvind. Han framträdde som en ilsken men föga nyanserad kritiker av de teorier som brukar gå under beteckningen postmodernism eller poststrukturalism, med företrädare som Jacques Derrida och Michel Foucault. Han anklagade dem för att vara subjektivistiska upplysningskritiker som inte förmådde skilja mellan fiktion och verklighet.

Själv har Habermas alltid velat hålla fast vid den stolta upplysningstraditionen, och hans ståndpunkt fångas väl av titeln på ett av hans föredrag från den här tiden: "Det moderna - ett ofullbordat projekt". Det moderna projektet har fortfarande en potential som det gäller att ta fasta på och förverkliga.

Då, för ett par decennier sedan, var detta en provocerande position som väckte mycket smälek. Och det tycks fortfarande vara så att många intellektuella med intresse för så kallat kontinentalt tänkande inte riktigt kan tåla Habermas. Hans torra intellektualism och vilja till system kan också ge ett något föråldrat intryck, vilket förstärks av att hans böcker är skrivna på en prosa som är lika omständlig som svårforcerad.

Habermas är dock inte riktigt så mossig som man ibland kan få för sig. Tvärtom framstår vissa av hans teorier som angelägnare än någonsin. Det gäller kanske särskilt de idéer om demokratins förutsättningar och möjligheter som han ägnade en stor del av det sena 80-talet och 90-talet åt att utarbeta och som han först och främst presenterade i "Faktizität und Geltung. Beiträge zur Diskurstheorie des Rechts und des demokratischen Rechtsstaats" (1992).

Under de senaste decennierna har Habermas också skrivit mycket om EU. Han är en varm anhängare av unionen men menar att den har utvecklats på ett något olyckligt sätt: man har varit alltför inriktad på den ekonomiska sidan av projektet och försakat de politiska och kulturella delarna, med följden att de demokratiska processerna har halkat efter och många människor har svårt att se sig själva som EU-medborgare.

Därför måste den ekonomiska integrationen nu kompletteras med en politisk och intellektuell. Särskilt viktigt är det att en allmäneuropeisk offentlighet tillåts utvecklas, som ett komplement till de nationella offentligheter som vi tenderar att hålla fast vid.

Två nya antologier diskuterar på olika sätt Habermas aktualitet i dag. Den ena är en engelsk volym redigerad av Nick Crossley och John Michael Roberts, "After Habermas. New Perspectives on the Public Sphere". Den andra är en svensk antologi med titeln "Deliberativ demokrati", med statsvetaren Rune Premfors och pedagogen Klas Roth som redaktörer.

Som antologier brukar är de ojämna, vissa utmärkta bidrag varvas med mindre lyckade, men lästa tillsammans ger de båda böckerna en god bild av Habermas betydelse för dagens samhälle.

I "After Habermas" är det teorin om den borgerliga offentligheten som står i centrum. I sin studie från 1962 framställer Habermas den borgerliga offentligheten som en sfär i vilken församlade privatpersoner träffas för att diskutera kulturella och politiska angelägenheter.

Den hade sin storhetstid i England under senare delen av 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Offentligheten skulle vara öppen för alla och envar, men i själva verket var den exkluderande och byggde på ett uppenbart klassintresse.

I "Borgerlig offentlighet" kan det vara svårt att urskilja om Habermas beskriver faktiska historiska förhållanden eller om han återger den självbild som den borgerliga offentlighetens företrädare hade. De båda nivåerna tycks hela tiden glida in i varandra.

Detta tar också flera av bidragsgivarna i "After Habermas" fasta på, bland annat genom att kontrastera hans framställning mot Michail Bachtins idéer om det karnevaliska och polyfona liksom Pierre Bourdieus sociologiska teorier med deras betoning av olika former av makt och betydelsen av sociala och kulturella skillnader.

Så som det offentliga samtalet fungerar - och alltid har fungerat - har alla faktiskt inte samma förutsättningar; ja, alla har inte ens tillgång till offentligheten. Hos både Bachtin och Bourdieu står den levande diskursen i centrum i stället för de formella och abstrakta ideal som Habermas primärt fokuserar på; om han har seminariet som idealbild för offentligheten föreställer sig Bachtin den snarare som en teater eller en uppsluppen karneval.

Sådana kontrasterande läsningar är ofta givande när det gäller Habermas, men det beror åtminstone delvis på att han själv hela tiden utformar sina teorier i dialog med andra tänkare. Framför allt har han genom åren låtit sig influeras av tyska klassiker som Kant, Marx och Max Weber.

Med sina första verk skrev han in sig i en radikal marxistisk tradition. Närmare bestämt kan man hänföra honom till den kritiska teorins tradition såsom den utvecklades av Frankfurtskolans tidiga företrädare.

"Borgerlig offentlighet" har också mycket gemensamt med "Upplysningens dialektik", den mest betydelsefulla boken i den här traditionen som skrevs av Theodor W Adorno och Max Horkheimer i deras landsflykt under andra världskriget. Båda verken kan förstås mot bakgrund av erfarenheterna av nazismen, och i bägge berättas en historia om ett tilltagande förfall.

I "Upplysningens dialektik" handlar det om att upplysningen har slagit över i sin motsats och att den vetenskapliga domesticeringen av naturen slagit tillbaka på människan själv i det att hon har kommit att betraktas som ett objekt bland andra. Det är inte bara den yttre naturen som har kuvats; detsamma gäller den mänskliga naturen.

Hos Habermas är det den borgerliga offentligheten som sägs ha förfallit. Det offentliga samtalet har utarmats. Massmedierna är numera manipulerande och verkar fördummande i stället för upplysande, och politiken omhändertas av byråkrater och professionella politiker.

De avgörande diskussionerna är inte längre öppna och beslut i avgörande frågor förhandlas fram bakom lyckta dörrar. Habermas vänder sig mot denna försvagning av offentligheten liksom mot hela förvetenskapligandet av politiken. Offentligheten har i själva verket en styrka i att vara ickespecialiserad till sin karaktär. I det offentliga samtalet diskuterar medborgarna politiska frågor av allehanda slag och det bör endast vara argumenten som är utslagsgivande, inte vem det är som för fram dem. Kön, profession och status är av underordnat intresse.

Denna tanke på offentlighetens egalitära natur och att den i princip skall vara tillgänglig för alla har Habermas även senare fört fram som ett nödvändigt villkor för en fungerande demokrati. Här blir det tydligt att de demokratiteorier som han har utformat på senare tid utgör en naturlig utveckling av tankarna om den borgerliga offentligheten.

I både offentlighetsboken och "Faktizität und Geltung" handlar det ytterst om vilka förutsättningar som måste föreligga för att samhället skall vara utformat på ett sådant sätt att det verkligen är folket som styr.

Ett nyckelbegrepp hos den sene Habermas är "deliberativ demokrati". Denna demokratiuppfattning, som ges en utförlig presentation i den aktuella svenska antologin, har väckt stor uppmärksamhet under de senaste tio, femton åren.

Deliberativ betyder "överläggande" eller "rådslående", och huvudtanken i den deliberativa demokratin kan sägas vara att politiken skall grunda sig på de vanliga medborgarnas överväganden med sig själva och deras kvalificerade diskussioner med varandra.

För att ett samhälle skall vara genuint demokratiskt räcker det inte med att yttrandefriheten är garanterad och att medborgarna får göra sina röster hörda i allmänna val vart tredje eller vart fjärde år. Även på andra sätt måste de aktivt delta i politiken och samhällslivet. Därför gäller det att institutionellt och praktiskt skapa så goda förutsättningar som möjligt för medborgarna att engagera sig politiskt.

Även om Habermas är den mest inflytelserika företrädaren för den deliberativa demokratin är han långt ifrån den ende som har utvecklat dessa teorier. Tvärtom är det ett flertal tänkare som har varit med om arbeta fram dem, däribland Joshua Cohen och Seyla Benhabib, och på senare tid har liknande idéer också fått stort genomslag bland pedagogikforskare.

Även detta står det att läsa om i den svenska antologin, där flera av bidragen handlar om möjligheterna av deliberativa samtal i skolan. Både utbildningsdepartementet och Skolverket förordar i dag en skola med deliberativa samtal som central aktivitet.

Allt som allt måste "Deliberativ demokrati" sägas uppfylla det uttalade syftet att fungera som en introduktion till den deliberativa demokratins teori och praktik. Det är bara att hoppas att den kommer att stimulera till ytterligare forskning och i förlängningen ge impulser till en bredare debatt om demokratins möjligheter i den globala värld där vi lever.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut