Liksom tidigare uppmärksammade massmord på skolelever var också tisdagens massaker välregisserad. Den 22-årige mördaren Matti Saari lämnade sitt bildrika testamente på populära sajter på internet och hans egna bilder dominerar nu mediernas rapportering om händelsen.
Något som Sven Å Christianson, professor i psykologi, ser som problematiskt.
- Exponeringen i medierna blir den ultimata bekräftelsen för de här personerna. Då blir de någon, de blir världskändisar, oförglömliga, de går till historien. Det finns en oerhörd effekt i denna uppmärksamhet som man som gärningsman söker och självklart är det också andra som ser det här, säger han till DN.se.
Kari Andén-Papadopoulos, forskarassistent med bildjournalistik som specialområde ser också andra journalistiska problem.
- Det här är gärningsmannens bilder som journalistiken okritiskt tar över och publicerar. På så sätt får man då se händelsen ur hans perspektiv: Hans grandiosa iscensättningar av ett slags önskebild av sig själv. Det medierna gör genom att repetera bilderna är att i viss mån reproducera den heroiseringen och i viss mån glorifieringen av en våldsverkare. Och det är precis det han själv vill uppnå, säger Andén-Papadopoulos.
Själva fenomenet i sig menar hon måste ses som en del í vår samtid.
- Man måste förstå bilderna som en del i en trend i vår globala mediekultur där man ställer ut och visar upp sig själv på en offentlig scen som framför allt består av olika plattformer och sajter på internet. Bilderna är ett slags privat önsketänkande, i det här fallet tagna ur det klassiska hjälteperspektivet lite snett underifrån. Detta för att gestalta kontroll, makt och överläge, samtidigt som personen själv antagligen upplever motsatsen i sitt liv.
Det är i denna globala mediekultur som journalistikens funktion som "gatekeeper", filter som står för ett urval i informationsflödet, alltmer undergrävs. I dag kan vem som helst publicera vad som helst på den offentliga arenan.
- Traditionella medier känner nog att ansvaret inte vilar lika tungt längre. Men jag menar att man inte bara kan bejaka den här utvecklingen. Fortfarande är dessa medier lite av en moralisk kompass som sänder budskap om vart gränserna går, säger Kari Andén-Papadopoulos.
Kanske är det så att medierna ännu inte utvecklat någon strategi för hur den här typen av händelser där en massa material redan finns "ute" på nätet, ska hanteras. När det gäller en del andra fenomen har man funnit gemensamma förhållningsregler.
- Problemet är liknande när det gäller terrorister och självmordsbombare. De vill också få publicitet genom självmords- och kidnappningsvideor, vilket utlyste en diskussion bland journalister och där man bestämde sig för att inte gå terroristernas ärenden. Nu borde man också ställa sig frågorna: Vems ärenden går vi? Vilka effekter får det? Finns alternativa förhållningssätt? Det här handlar också om en form av terrordåd där förövaren, liksom terroristen vill nå publicitet. Visserligen är motiven vid en skolmassaker dunklare, men det handlar också om urskillningslöst våld mot oskyldiga människor, säger Kari Andén-Papadopoulos.
Slutligen efterlyser Kari Andén-Papadopoulos en motbild. Hon tror inte att medierna kommer sluta publicera massmördares "idolbilder" av sig själva, men kanske bli mer medvetna i hur och i vilket sammanhang de publiceras- vad får man inte se?
- Man kan till exempel visa bilder på gärningsmännens rum, bilder när de var små eller på föräldrarna. Så gjorde man till exempel efter massakern i Columbine.
Sven Å Christianson instämmer:
- Man kan ju tänka sig vad en sådan här person känner vid tanken på att se sig själv med draget vapen på tidningarnas förstasidor, en person som tror att ingen ens skulle ha brytt sig om han var i livet. Det är synd att måla upp idealbilden av en krigare med kontroll och inte visa att det är en person med en värdelöshetskänsla inom sig, en sökande individ som inte tycker sig passa in någonstans.