Det blandade Paris

MAISON de la MIXITÉ - de höga svarta bokstäverna över ingången på den lådformade hörnbyggnaden i Paris 20:e arrondisement signalerar ett viktigt budskap i dagens Frankrike och Europa. Begreppet mixité betyder blandning och står för integration av raser, kön, åldrar och sociala skikt i stället för ett mångkulturellt samhälle.

Det är annandag pingst - det ösregnar - men de vida ingångsdörrarna till Maison står välkomnande öppna. Jag kommer in i en stor kylig lokal med vita hårda plastsoffor och ett stort bord med broschyrer. Några yngre kvinnor och män rör sig brådskande mellan olika rum. Jag befinner mig i hjärtat av den organisation som mer än någon annan väckt Frankrike till medvetande om det förtryck som unga kvinnor utsätts för i de franska förstäderna - "ni putes, ni soumises" (NPNS). Organisationen och dess grundare Fadéla Amara fick ett stort genombrott med sin kampanj - en framgång som kröntes med invigningen av Maison de la Mixité av förre presidenten Jacques Chirac på kvinnodagen i år.

Amaras ställföreträdare Sihem Habchi förklarar: "Vårt budskap som utgår från vårt hus här - det var en tom stormarknad som vi fick ta över - är det blandade samhället. Vi vet genom erfarenheter från de europeiska länderna att det mångkulturella konceptet inte fungerar. Mångkultur ger upphov till segregerade samhällen och kommer att leda till apartheid som i Sydafrika. Men det franska samhället med sina grundprinciper égalité (likvärdighet) och laicité (sekulär) ger möjlighet till integration i ordets rätta bemärkelse."

Jag kommer ihåg då NPNS grundades 2003 och hur man manifesterade sin kampanj med en första stor demonstration med 30.000 deltagare. I sina tre böcker har Amara beskrivit hur hon redan som tonåring engagerade sig politiskt både i SOS Racisme och i socialistiska grupper. Men snart upptäckte hon att det likaberättigande som krävdes av invandrargrupperna inte motsvarades av en egen likvärdighet i praxis; i stället praktiserades ett massivt kvinnoförtryck. Inte heller fanns kvinnlig emancipation på någon av de många organisationernas agenda.

Uppmärksamheten kring den 17-åriga Souhane 2002 som begick "brottet" att förälska sig i en jämnårig muslim och därför kasserades som hora av sin "pojkvän" med "rätt att bränna henne till döds" väckte Amara. Och även Samira Bellils skakande bok om kvinnoförtrycket i förstäderna. "Vi är varken horor eller underkastade" löd hennes vredgade skrik ut i offentligheten. Så kom NPNS till världen.

Sedan dess har denna dynamiska organisation med ett 80-tal filialer i Frankrike och övriga Europa visat på vägar till en riktig integration som bygger på franska och europeiska medborgarideal och värderingar. Viktigt är att även emancipera förstädernas unga män som är fångade i religiöst präglade arkaiska föreställningar. Likaså går man ut till franska politiker och kräver utbildning för alla - och man tar sig an de bortglömda mödrarna vilka hittills hamnat i bakgrunden.

Senare läser jag i NPNS månadsblad. Där beklagar Amara att så många vänsterintellektuella inte kommit till medvetande om kulturrelativismens inhumana följder. Och hon analyserar orsaken till det förtryck som unga kvinnor i religiöst präglade samhällen utsätts för: "I Guds namn beslöjar, dödar, bränner och stenar man."

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut