Perserna plundrade och massakrerade invånarna i den östromerska staden Jerusalem 614. Därför föredrog patriarken Sophronios att själv öppna portarna för de arabiska erövrarna några år senare, och den för så många heliga staden gick, efter nära 700 år, över från romersktkristet till arabisktmuslimskt styre. De muslimska anspråken förstärktes genom myten att Muhammed härifrån skulle ha gjort en resa till himlen. Den klippa han tog avstamp från byggdes på 690-talet in i Klippmoskén, en av den tidiga islamiska arkitekturens mest framstående byggnader. Inuti smyckades den med de underbaraste mosaiker, abstrakta mönster och trädgårdsmotiv samt texten: "Messias, Jesus, Marias son, var bara en budbärare från Gud och Hans ord som Han anförtrodde Maria, och en ande från Honom. Så tro på Gud och hans budbärare och säg inte 'tre': håll igen, det är bättre för er."
Dessa ord markerar tydligt de islamiska anspråken gentemot det romerska imperiet, som sedan 300-talet identifierat sig med kristendomen. Inget konstigt med det. Det märkliga, och inte så lite fascinerande, är att de mästare som satte mosaikerna i Klippmoskén, liksom senare bland annat i Córdoba, själva var kristna östromare.
Eftersom islam expanderade in över gamla romerska territorier som sedan 300-talet hörde till Östrom, det rike vi i efterhand döpt om till Bysans (själva kallade de sig helt enkelt romare), var det naturligt att de riktade udden mot den komplicerade teologi och de motsättningar kring treenighetens natur som präglade kristendomens första århundraden - men lika mycket att de tvingades tolerera den existerande befolkningen i dessa trakter, som varit kristen i minst 300 år, som fostrat kyrkofäder, de första klosterordnarna och skapat den tidigaste kyrkokonsten. Muslimska besökare i själva Konstantinopel häpnade över stadens väldighet och dess stora rikedomar. Diplomaten och historikern al-Marwazi, som också besökt khanens hov i Kina, menade på 1000-talet att det bara var kineserna som var lika högtstående.
Få historiska imperier är så misskända som det östromerska. En allmän bild av något vidskepligt, inkrökt, livsodugligt, där religiösa tvister och hovintriger pågick utan ände präglar den gängse uppfattningen - om man alls kan säga att det finns någon sådan. Men det var ett rike som existerade i över tusen år, tidvis vidsträckt och mäktigt, mot slutet alltmer förkrympt. Utan dess enorma kulturella och vetenskapliga insatser skulle vare sig Europa och nuvarande Turkiet, de arabiska länderna eller ens islam ha blivit vad de är i dag.
Judith Herrin, professor i senantika och bysantinska studier vid King's College i London har skrivit en högst njutbar och inspirerande bok om Östroms uppfinningsrikedom, dess intellektuella aktivitet och det stora arv det lämnat efter sig. Den är inte linjärt skriven utan ordnad kring olika centrala begrepp och företeelser, som ekonomin, utbildningen, Anna Komnena, fjärde korståget och hur gaffeln först kom till Västeuropa - vilket gör att den aldrig går ner sig i kronologins monotoni.
En av Bysans viktigaste insatser var att förvalta det antika arvet. Skolutbildningen var väl utbyggd, och även flickor fick lära sig att läsa. Utbildningen var inte, som i Västeuropa, förbehållen blivande präster; alla med läshuvud bereddes plats. Trots att kristendomen så starkt genomsyrade statsbygget ansågs de antika klassikerna avgörande för alla typer av offentlig karriär, inklusive den kyrkliga. Eleverna förväntades lära sig både Iliaden och Odysséen utantill, precis som i grekiska skolor under den klassiska antiken. Det fanns heller inget avbrott i denna tradition, till skillnad från i Västeuropa där man under högmedeltiden bara läste enstaka latinska klassiker, som Ovidius, samt det lilla av exempelvis Aristoteles som förmedlades genom araberna.
Konstantinopel vårdade sitt antika arv också i den offentliga utsmyckningen: antika bronser, en väldig Atenastaty, ormkolonnen på hippodromen som redan då den flyttades till staden var nära tusen år gammal, och mycket mer bidrog, liksom det intellektuella livet, till att bevara kontinuiteten. Det var när bysantinska lärde flydde undan turkarna med sina bibliotek och sin klassiska bildning som renässansen började. Särskilt den fascinerande gestalten Georgios Gemisthos Plethon fick ett avgörande inflytande då han, genom sin elev Marsilio Ficino, införde Platonstudier i Italien och gav impulsen till den nyplatonism som var så central för renässansens tankevärld.
De muslimska erövrarna drömde ända från början om att lägga under sig Konstantinopel. Damaskus erövrades 634, Gaza och Antiokia föll 637 och Jerusalem 638. Ingen i Konstantinopel kunde föreställa sig att dessa förluster skulle permanentas, men det visade sig omöjligt att slå tillbaka den arabiska expansionen. Mindre än 30 år efter erövringen hade muslimerna gjort Damaskus till sin huvudstad och de inledde en serie årliga anfall mot själva Konstantinopel. Förlusten av Jerusalem var ett slag mot den religiösa prestigen, men än värre var att araberna genom att erövra Egypten gjorde slut på det ekonomiska system som rått i över 600 år. Medelhavet hade, för första gången i historien, delats och Östrom tvingades rikta sitt intresse norröver, mot Balkan, Centraleuropa och Ryssland. Deras förlust blev Europas vinst.
Västeuropas förhållande till den äldre och rikare resten av romarriket var komplicerat. Samtidigt som man beundrade och eftertraktade dess rikedom föraktade man ortodoxin och de levnadsvanor man ansåg förklenade - som sidenkläderna, eunuckernas framskjutna position i hovlivet, den missuppfattade kulten av ikonerna och till och med en sådan detalj som gaffeln: ett instrument som först fördes till Västeuropa av den bysantinska adelskvinnan Maria Argyropolaina, enligt en ögonvittnesskildring från 1000-talets Venedig.
Det hör också till historien att det värsta slag som drabbade riket, före Osmanernas slutliga erövring 1453, var det fjärde korståget. Trots den arabiska erövringen av Jerusalem hade kristna pilgrimer kunnat fortsätta att vallfärda till de heliga platserna. Men efter att seljukiska turkar intagit Jerusalem 1087 skars de gamla rutterna av, och som en reaktion på detta inledddes det första korståget. Judith Herrin skriver utförligt om det diplomatiska spelet kring dessa våldsamma vallfärder. Upprepade försök till närmande och återigen förnyad fientlighet mellan öst- och västkristna hade stor betydelse i sammanhanget - där de katolska västeuropéerna många gånger betraktade de ortodoxa kristna som lika mycket kättare som muslimerna. Få greker kunde latin, ännu färre västeuropéer behärskade grekiska, och de diplomatiska förbindelserna mellan det bysantinska hovet och muslimska kalifer och turkiska emirer väckte västeuropéernas misstänksamhet. Den östromerska skickligheten i att undvika krig betraktades av korsfararna och de latinska furstar som insattes genom korstågen som förräderi.
När det fjärde korståget inleddes i slutet av 1100-talet bad den östromerske kejsaren Alexios III Angelos om hjälp i kampen mot turkarna. Påven krävde att han i gengäld skulle underkasta sig och hela sitt rike den katolska överhögheten, något som väckte fientlighet och omöjliggjorde allt konstruktivt samarbete. Korsfararna hade planerat att resa med venetianska skepp och attackera via Egypten denna gång, men för få anslöt och deras pengar räckte inte till för att betala transporten, så Venedig föreslog att man skulle attackera Zara, på den dalmatiska kusten, för att plundra där och på så sätt få ihop till kostnaderna för resan.
Efter fullgjort värv kontaktades de av en bysantinsk prins, som också hette Alexios, som gjorde anspråk på tronen och bad om hjälp att ta makten. Han erbjöd dem 200 000 silvermarker och accepterade att den ortodoxa kyrkan skulle underordna sig den katolska. Våren 1203 for den stora flottan från Zara till Konstantinopel, och bara några veckor senare hade de insatt sin pretendent på tronen. Men då han ett år senare ännu inte infriat sina löften till den väntande hären, som slagit läger precis utanför stadens murar, attackerade de och efter bara fyra dagar hade de intagit Konstantinopel och insatt en av sina egna som kejsare. Plundringen som följde är en av världshistoriens grymmaste och största katastrofer. De krossade ikoner, slog sönder antika statyer, brände palats, kyrkor och andra byggnader och förde med sig alla skatter de kunde bära, reliker, manuskript och kostbara föremål, tillbaka till Västeuropa.
Särskilt Venedig berikade sig, vilket man än i dag kan se runt om i staden, exempelvis i de fyra bronshästar som står ovanför entrén till San Marcokatedralen. Förutom att detta definitivt försvagade det östromerska riket och gjorde det till en lätt match för de turkfolk som redan expanderade in i Mindre Asien ledde det till att Venedig blev ett så betydelsefullt sjöimperium och en så extremt rik stad under många århundraden framöver. Vill man uppleva något av efterglansen av det bysantinska Konstantinopel får man åka till Venedig snarare än till dagens Istanbul.
Judith Herrins breda skildring av detta imperium kan med fördel kompletteras med Jonathan Harris "Constantinople - Capital of Byzantium", som betraktar historien utifrån det centrala årtalet 1200 och mest uppehåller sig kring själva staden. Han är verksam vid University of London och har själv varit bosatt i Istanbul. Historieintresserade kan med hjälp av hans bok vandra mellan de rester som ännu finns i den moderna staden, från den väldiga stadsmuren till Hagia Sophia, Justinianus katedral från 500-talet.
De osmanska trupperna under Mehmet II, "erövraren", intog staden natten mellan den 28 och 29 maj 1453, efter sex veckors kanonbeskjutning av murverken, och den plundrades än en gång grundligt. Det sägs att Mehmet II själv grät när han red in i Konstantinopel och såg förstörelsen.